Det finns mycket tid för att arbeta med händerna just nu men inte på ett sätt som gagnar denna sida. Nu är dagarna långa och arbetsledan i mina leder gör sig ständigt påmind om detta faktum. Trots detta flyktar dagarna i förbi likt en obeständig skugga. Det arbetas på museet för den historiasuktande ungdomen som varje dag får resa 100 år tillbaka med mig och mina kollegor. Utöver detta så målas det, skrapas, rivs och byggs, saker ni inom kort kommer bli varse genom detta medium. Annat som inte kommer er till gagn är vardagens bestyr som får vardagens lunk att fortgå såsom gräsklippning, vattning, tistelrensning i potatislandet och ett ohemult motorsågskapande av rivningsvirke till vinterns köld. Utöver det har jag faktiskt andra intressen än historia såsom jakt, friluftsliv skriva (!?) och att läsa böcker (inte bara köpa dem). Ja just det, en fru också samt två hundar och en katt ibland. Många av mina vänner är studenter och bor i hyreslägenhet, those were the days. Åtminstone tidsmässigt.
Jag säger som Tjechov:
Om du vill ha ont om tid ska du inget göra.
Emellertid så finns det alltid hål i tidens väv där nya lappar kan appliceras. En lagom stor lapp är i detta fall en ny scarf till min 1700-talsdräkt. Kypertvävd muslin färgad med krapp, underbart rödorange. Det är jag som kommer få en rysk muskötkula i pallet nästa gång. Som ett fyrskepp på öppet hav, människor är som bekant generellt inte färgblinda.
Förr arbetade slagfältens dräktdesigners hårt för att sända ut sådana signaler då det ingick i armens estetik att vara färgsprakande men också bjärt, pompös, ridderlig och osande av skitnödig man-mot-man-manér. Med slika signalement visar man att man minsann var redo att för att slå folk på käften. Särskilt stora krigsteoretiker som främst beskådat slagfältets arkitektur på avstånd hade förkärlek för sådant. Första världskrigets knattrande kulsprutor förpassade för evigt krigets färger till en betydligt ljummare färgskala.
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 
Var med min grupp i Waterloo för några veckor sedan. Återskapade slaget 1815. Vi var fler än 1000 soldater på slagfältet. Det som slog mig då är att de färggranna uniformerna förstärker hur många man är. Ger så att säga ett maffigare intryck, sålunda lite av psykologisk krigföring. Så det ligger säkert en tanke bakom detta. En ouniformerad pöbel inger ju inte samma respekt 😉
Kommer titeln på detta inlägg från min blogg tro? =)
Riktigt läcker scarf där! Ett verkligt ”Bulls eye” – ungefär som engelsmännens röda baskrar undra första världskriget…
Nu när du säger det så…men jag tänkte på en folklig visa där de sjunger ”Höga berg och djupa dalar” Jag tror mitt undermedvetna spelar mig ett spratt.