Allmogegrannlåt och folklig kitsch – How to make the oro.

 

I alla tider har var och en försökt förgylla sin tillvaro med olika typer av estetiska tillhyggen. Dessa försköningsmedel varierar starkt beroende på smak, ekonomiska och konstnärliga förutsättningar. Det har också en hel del med den föreställningsvärld man är bekant med, idag tycker vi att det är käckt att låta en färgpytts med vit färg explodera i ett rum och sen fylla det med förrostade zinkbaljor och patinerade franska bondmöbler som tillverkats i Asien, samtidigt som man skrivet utnötta latinska citat på väggarna. Riktigt så gick det inte till förr, vår svenska bondestam växte upp i en glesbefolkad, rymlig värld där det krävdes respass för att ta sig mellan städer och landskap. Influenserna var få och torftiga, folk var nervöst inställda till det främmande, utmanande och tydde sig helst till det oomkullrunkeliga såsom Gud, jorden och årstidernas växlingar.  Visst, man gillade grannlåt och vackra saker, det vittnar våra dekorerade allmogeföremål om, men vi ska ställa oss ödmjuka inför den kontext i vilka folkkonstnärerna verkade i. I dessa enkla omständigheter skapades otroliga föremål vars syfte var att lysa upp en annars hård tillvaro där strängt arbete, missväxt, krig och gudsfruktan regerade i maskopi med stark social kontroll från stat, kyrka och sockenstämma.

När det gavs tillfälle att festa till det såg man till att ta ut svängarna ordentligt med överlastat pynt och prål. När en brud i Vånga skulle smyckas spände den östgötska folkkonsten alla sina muskler till bristningsgränsen, en frisyr uppbyggd med tagel smyckade med

”…glitter, oäkta juveler, knappar, perlor, samt den så kallade kyrkekronan; i öronen stora örhängen af gulld; halsen och bröstet öfvertäckta med perlband, guldkedjor, medaljonger, och andra smycken, samt dernäst med en af galoner, perlor och smycken utsirad bröstlapp, som räcker till midjan.” L Wiede om folksederna i Vånga 1842.

Några få gånger i livet la folket ifrån sig sin ödmjuka, gudsfruktiga ömklighet för att ta till Yngwie Malmsteens motto ”More is more”! Bröllop var ofta ett sådant tillfälle.

En särskild typ av dekorationer som ofta förekom vid dessa livets högtider var olika former av takdekorationer såsom halmkronor och det som kallas för oro i synnerhet. Jag har försökt mig på att rekonstruera hur en folklig oro kunde se ut under tidigt 1800-tal.

Oro – folklig takkrona.
Att döpa denna typ av dekoration till oro är som bäddat för dåliga ordvitsar. Det är också svårt att böja ordet, vad heter det i plural och i bestämd form och så vidare. Tokigt. Dessa takkronor kan se ut på många vis och vara gjorda av många olika material. De har egenskapen att de ofta tillverkades av överblivna material.  I en del socknar tjänade änkor och äldre extrapengar på att tillverka kronor medan på andra ställen var det vem som helst.

Jag har valt att fokusera på den typ av oro som består av ett eller flera hjul som det hänger ner dekorationer i trådar. Denna typ finns belagd från åtminstone 1600-talet på flera ställen i Sverige.

Västgötsk takkrona från imponerande 1695. De vita sakerna med krenelerad kant är gjorda av fnösktickor, ett vanligt inslag i dylika kronor. Ur häftet Oro, himmel, spindel. Skittaskig kvalitét med digitalkamera i bok.

Här har vi ett snårigt exempel där slöjdaren i frenesi gått berserkargång med saxen och skapat en allmogeurskog att hänga i taket. Här domineras kronan av tapetbitar, tyg och halm. Ringen tycks vara gjord av en krans av tunna grenar.

När jag tittat i källmaterialet har följande material använts:

-Papper
-Silkespapper
-Tygbitar
-Näver
-Tapeter
-Skinnbitar
-Vass
-Halm
-Tapeter
-Fnösktickor
-Glas
-Metallbitar
-Ägg
-Ärtor

Så har du något av detta liggande så är det bara att sätta igång. Det behövs också:

Grov synål, lintråd och sax.

Ringen
Ovantill behövs en eller flera ringar i olika storlekar. Ofta är de gjorda i ett träsvep av en tunn list. Det finns de som också är gjorda av ståltråd vilket jag har valt. Jag tänker mig att det blir ett tydligt 1800-talstuk på min med tapetbitar och bomullstyger som blev vanligare bland allmogen under 1800-talet. Jag virade mattrasor i bomull runt ringen så att det täckte ståltråden.

DekorationsmaterialJag grävde djupt i lådorna efter sådant som är tidsenligt och fann kläde, vadmal, bomullstyg, skinn, halm, näver, silkespapper och 1800-talstapeter. Dessa klippte jag i olika former såsom solar, cirklar, remsor, fyrkanter och små trekanter. Som avslut på varje hänge valde jag ett uppochnervänt hjärta.

När du klippt upp ett rejält lager är det bara att ta den ordentliga nålen och trä en lintråd. Knyt ett knut i ena änden och kör fast den i ringens tyg. Nu är det bara att trä på dekorationerna. För att få ett mer slumpmässigt utseende blandade jag ihop inslagen och körde på. Mängden hängen väljer man själv, jag satsade på att köra ganska tätt och ibland är det mängden som gör oron. Börja med att göra några knippen, jag valde att klippa halmen i samma längd och variera de övriga inslagen.

Resultatet

När tillräckligt många är fastsydda valde jag att låta skapelsen blomma ut lite mer bokstavligen. Jag vek ett antal rosor i silkespapper och sydde på dem på ringen. En annan folklig dekoration.

 

Jag rekommenderar den här typen av kitsch-slöjd. En del modernister och hipsterslöjdare använder även moderna material men eftersom jag har svårt att arbeta utanför den historiska lådan så valde jag en mer puristisk väg. Det är en trevlig slöjdform med få tråkiga och komplicerade moment.  Så gå bananas på era tygspillpåsar ni samlat på er genom tiderna. 

God helg.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Huske-Jo var en legendarisk jägare i 1800-talets södra Finnskoga. Detta var tiden då viltvård inte fanns på kartan. Huske-Jo lekamen var ärrad och delvis invalidiserad efter björnattacker och under hans livstid sköt han 36 björnar och 200 älgar med mynningsladdare.