Idag provsköt jag pipan två gånger med vanlig och stor krutladdning. Jag monterade geväret och höll inte i det själv eftersom det är ett säkerhetsprov. Stubin istället för fängkrut. Den ger ifrån sig en mättad, dov smäll inte som mina lilla 14mm:s bössa som är snärtigare och ljusare i ljudet. Haken på geväret verkar sitta fast bra och håller fint.
Bössan har också fått en ny ägare, Dr. Bob i Albrechts bössor. Må den vara till nytta för att blyinfatta mången polacker på slagfältet!
Under Övrigt & pålysningar, Vapen
Jag har läst Catharina Ingelman-Sundbergs roman Brännmärkt. Den utspelar sig i det sena 1300-talets maktkamp om herraväldet i Stockholm. Tyska borgare, vitaliebröder och unionsvänner konspirerar, sluter pakter med varandra och mördar varandra för att komma åt den viktiga handelsplatsen och huvudstaden. Mitt i detta är Anne Persdotter, en ung driftig kvinna som blir ensam överlevande från ett skeppsbrott. Hon blir änka efter en hanseatisk köpman som hon aldrig älskade och ensam föder hon sin döde makes barn i Stockholm. Hon jagas av ett konspiratoriskt fiskarpar som vill döda henne för att hon vet för mycket och Anne tvingas gömma sig. Mitt i allt detta träffar hon två män, en gycklande vagabond, Matti och en burgen makthungrig tysk köpman, Alf, som tidigare var Annes mans kompanion. Ett triangeldrama tornar upp sig samtidigt som staden står på randen till krig.
Ok, det är vad boken handlar om utan att säga allt för mycket. Brännmärkt är en spännande roman full av intriger, kärlek och ond bråd död. Ingelman-Sundberg målar på ett effektfullt sätt fram en spännande historisk berättelse och hon trycker in sina rollpersoner på ett spännande sätt. Samtidigt som Ingelman-Sundberg vill visa på en rå historisk tid finns det också plats för kärlek, ömhet och erotik. Det är en vacker kärlekshistoria med en klassisk scen, en kvinna vars samvete dras mellan två män som är helt olika, dels den äventyrliga, hjärtliga, estetiska, spelande, fattiga, småfeminina horungen Matti som driver land och rike runt och gycklar och drar över damer och dels den mystuffe, byråkratiska, reslige, manlige, svartsjukt trygga och småpreussiska skrivbordsmördaren Alf som inte vill något annat än att ha Anne för sig själv och samtidigt utrota all svensk makt i Stockholm. Dessa två kontraster fungerar bra och Ingelman-Sundberg beskriver ingående Annes funderingar och frustration. Det är skönt att få en historisk roman serverad som inte bara är en testosteronstinn krigshistoria utan ger stort uttrymme för andra känslor, beskrivet ur ett kvinnligt perspektiv.
Fungerar den historiska kontexten? Ja och nej. Det är år 1391 på pappret men känslan av år 1391 infinner sig inte. Den metahistoriska ramen är bra men jag får hela tiden upplevelsen att berättelsen utspelar sig i en anonym historisk period. Jag skyller hela ansvaret på Ingelman-Sundbergs brist på kunskap i materialhistoria, som 1300-talsfantast grumlas läsupplevelsen kraftigt av dennes oförmåga att skildra den medeltida miljön. Har man varit nogrann med att bygga upp en bra historisk kontext kan man inte gissa hur resten ser ut. Ingelman-Sundberg är marinarkeolog, det märks tydligt. Hon vet allt om båtar och varenda pinal på en båt kan namnges, hon är ett vandrande marinlexikon som varenda sjöbuse vill ha som snuttefilt. Ingelman-Sundberg kan allt om vad som finns i haven men inget om vad som finns på land, kontrasterna är stora för på land är allt avskalat, stympat och osäkert. Ingelman-Sundberg försöker inte, hon travesterar 1300-talets dräktskick. Hon gissar, hon har ingen aning. Kvinnor bar inte kjol, blus, sjalar eller hängselkjol med fickor, män bar inte vida ömsom åtsittande hosor, byxor, tjackett, skinnhuvor i allmänhet och en hätta är inte en hjälm. Ibland försöker hon och då fungerar det men det är sällan. Det finns inget specifikt 1391 över hennes miljöbeskrivning och min subjektiva åsikt är att sådant är viktigt för känslan och den historiska äktheten.
En sak som jag har svårt med är när författare av historiska romaner befläckar sin berättelse med att se på den med sina anakronistiska 2000-talsbrillor. Det är som om Ingelman-Sundberg med Guillou och Wernström inte kan låta bli att smyga in sitt nutida smuts i sin berättelse för att göra berättelsen mer världstillvänd (eller av vilken andledning det nu kan vara). Hos Ingelman-Sundberg är det främst två saker, för det första upplysningstänkande kring frihet och vad det är och för det andra debatten kring huvuddukar och slöja. Ingelman-Sundberg verkar övertygad om att kvinnans bruk av huvudduk under medeltiden även då var slags utstuderat förtryck liknande det som finns i muslimska (och kristna för den delen) idag. För den som är bevandrad i modehistorien vet att så nödvändigtvis inte är fallet, huvudduken kan ses ur många aspekter. Jag tycker bara det är tråkigt att författaren måste lägga sitt debattinlägg som smolk i sin berättelse. Hon vill göra medeltidsmänniskan så existentiell, så modernt medveten. Det är postmodernt rart men inte historiskt trovärdigt.
Ingelman-Sundberg har också lyckats smyga in en dåtida anakronism som återkommer flera gånger, nämligen vikingatiden. Hon är skrivit flera böcker om vikingatiden så därför måste det vara med i en roman som utspelar sig 400 år senare? Det värsta är väl att vi när en vikingaromantiker vid vår barm! Som när Anne hennes vän pratar om hur det var innan kristnandet och hur bra ställning kvinnorna hade det då. Det förutsätter en historisk medvetenhet som troligen inte dessa två troligen inte hade tillgång till. Ungefär som om jag och min fru på fullt allvar skulle sätta sig ner och diskutera hur bra det var på Gustav II Adolfs tid och direkt jämföra det med vår samtid. Skärpning!
Om vi lämnar det historiska så måste jag säga att jag har svårt för en handling som till stor del grundar sig på slump. Brännmärkt är full med osannolika möten, tillfälligheter och ologiska sammanhang. Anne trillar in gång på gång in i nya sammanhang som slutligen visar sig hänga ihop. Dan Brown goes medeltid. Det är som om jag skulle gå in i slumpvis valt hus i Åby och det visar sig vara en okänd halvsyster, så fungerar Brännmärkt och jag tror och hoppas att det inte är en medveten strategi hos författaren. Jag må vara fyrkantig men många till synes duktiga författare använder sig av knepet.
Så vad kan man säga slutligen, Brännmärkt är trots allt läsvärd, särskilt om du är lyckligt ovetande om hur 1300-talet så ut. Vi andra läser Barbara Tuchmans 1300-talstegelsten ”En fjärran spegel” som inte ens är en roman men desto mer underhållande.
Låt mig presentera X, en ny stångbössa har sett dagens ljus. Jag har döpt henne till X eftersom jag inte vet vad hon ska få för namn. Det fritt fram för förslag så länge det är på fornsvenska, medeltidstyska eller latin! Kom hemskt gärna med förslag, den som kommer på bästa förslaget får namnge. Det ska vara hårda, brutala, machonamn som påminner om elaka käringar och helvetets svavelosande eldar snarare om söta, passiva jungfruar. Ex som Dulle Mechthild, Schlacht-Hilda, Kasevargssigrid osv….
Bössan är baserad på en förlaga från mellaneuropa, kalibern är 22mm och den är vad jag kallad ”toppmonterad”, dvs bössan är försedd med tånge och sätts fast längst ut på en stav, till skillnad från en ”stockmonterad” som är integrerad i stocken. Orginalet ser ut så här.
Den har också varit försedd med en liten järnhake för att kanske sätta fast i murverk eller slåss med. Den satt fast i kanonens tånge.
Min version av bössan är borrad och inte välld som det ska vara, jag ämnar att försöka mig på att välla pipor inom en snar framtid för att kunna göra regelrätta rekonstruktioner. Tillvägagångssättet var enkelt, Jag borrade pipan i en svarv för att sen smida en tånge i änden på kanonen. Denna tånga förseddes sedan med hål gjort med en mejsel som bland smeder brukar kallas kattunga, eftersom den ser ut som en sådan (alla branscher har sina namn, vi har också verktyg som valar och bonnaarsle). Fänghålet smiddes med ett fyrkantsdorn efter att först ha borrat upp ett hål. När detta var klart såg det ut så här….
….och efter slipande med vinkelslip, filar och smärgelduk så såg det ut så här:
Sen var det bara att stocka skönheten, åtminstone på pappret. Jag hade en skaft i björk som yxade fram i somras som legat så jag borrade upp änden och slog i kanonen. Det kunde ha gått bra men skräpet sprack. Jag avskyr trä, oregelbundet material som bara krånglar. Så det blev till att montera isär och limma.
Slutligen fick jag ihop det och järnskoningen slogs på, jag hade egentligen ingen liggande men i min iver att bli klar fick min personliga bössa styka på foten. Skoningen skulle ju givetvis vara välld och inget rör men min gamla bössa kan få en sådan senare när smedja finnes till hands. Väl skaftat så putsade jag av allt med sandpapper och daska på med linolja.
Trots skavankerna med träet är jag väldigt nöjd med resultatet. Det är en fet bössa, ska försöka provskjuta den någon dag. Det kommer vara svårt att skilja sig från den för den ska nämligen säljas till högstbjudande.
Idag firade samlarföreningen Carolinen 50-årsdag med en liten samlarmässa i ståndsmässiga lokaler, Himmelstallunda Brunnsalong. Vid första ögonkastet trodde jag inte att mycket skulle gå att finna på denna mässa då dess storlek var ringa. Med tanke på mässdeltagarnas ålder antas medelåldern sänkts till snar pensionsålder när jag klev in i byggnaden. Jag promenerade igenom mässan tre gånger men döm av min förvåning att jag faktiskt hittade några mycket bra saker bland tyska porslinstomtar, pressat glas och mässingsljusstakar. Mitt första fynd blev ett mycket trevligt hängkrucifix av nordisk tidig 1100-talsmodell. Blev överraskad över att hitta något sådant vackert bland tantiga guldblaffor. Priset var överkomligt, motsvarande skulle kosta tredubbla hos en silversmed med historisk inriktning. Det som är att invända är kedjan, det ska så klart vara en sådan där silver-påtad/flätat/vad det-nu-heter.
Med denna hängande runt min hals valsade jag runt i lokalen, hjälpte med tips om äldre smide. Bland annat fanns en otrolig ljussnoppare av yppersta kvalité, så finlemmad och fint arbetat på städet får man sällan se. Nästa fynd blev då knäband till en äldre dräkt. Knäbanden gick under benämningen hundhalsband, vilket jag vänligt och bestämd kunda avvisa till försäljaren. Jag köpte dem efter lite oförskämt prut. Kvalitén kanon, skicket närmast perfekt. Jag misstänker att ströningarna och beslagen är äldre än lädret. Jag har för tillfället ingen aning om vilket folkdräkt de tillhör. De kommer tjäna som bling-bling till kommande generationer av snygga knäbyxor folkdräkt som 1700-tal. Billig kärlek vid första ögonkastet.
Utöver blev det lite böcker, en om skärsvarvning och en fotobok om östergötlands allmoge under sent 1800-tal. Jakten var mycket lyckad.
PS. Så småningom kommer artiklar om den nya stavkanonen och om knappgjutning i kalkstensformar.
Sen många år har jag haft en liten yxa liggande, det var en av de första av de få yxor som kommit av min hammare. Yxor är bökigt och precist arbete som kan vara roligt eller hur tråkigt som helst om det går åt pepparn. Sen är slipning rätt tråkigt.
Detta är en liten yxa som jag ämnade att använda till att flå eftersom den är liten, rundad egg (alltså förstå mig rätt, den är skarpslipad…) och rundslipad nacke för att slå loss skinn med. Den går troligen bra att tälja lite med.
Det ska vara en liten yxa till min 1700-talsdräkt, därför har jag täljt till en litet björkskaft med folklig prägel. Den är märkt 1711 och med mitt patronymikon APS Anders Pärsson (jag har ju ett modernt efternamn). Jag har också märkt den med ett kors och en stjärna, två vanliga karvsnitt hos allmogen.
Skaftet är linoljat och yxan ser rätt stor ut på bild men är endast 40 cm max.
peregrinus, latin för vandra omkring, ströva.
Två gånger om året har Drothemshirden sina pilgrimsvandringar. Det är en stark tradition inom hirdens verksamhet att ha pilgrimsvandringar. Detta är hirdens och min femte pilgrimsvandring, genom åren har vi gått till Nydala kloster, Norra Sandsjö Kyrka och till Sankt Nicolai heliga källa i Dalsland under två etapper. Den sistnämnda ligger dessutom i led med en medeltida pilgrimsled till Nidaros. Denna gång valde vi att vara i Östergötland och bege oss till en folklig ristning vid Ågelsjön som avbildar Sankt Göran och draken. Ristningen är egentligen inte medeltida men otroligt spännande och unik i sitt slag. Ursprungligen skulle vi gå till Sankta Maria kyrka utanför Finspång, men vägen dit gav sken av mindre förunderliga naturupplevelser.
I år var uppsluttningen relativt stor, ca 8 st stolta Drothemshirdare, 1 smygmedlem och 2 hundar. Eventet utgick från en naturskönt belägen gård i mörkaste Svärtingeskogen, Getsjötorp (latin: goat lacus tabernus, blackmetalliska: Goatlake cottage).
Fredag.
Fredagens aktiviteter handlade främst om att prata i telefon i rollen som ledsagare för vilsna hirdare som försökte hitta i mörkret till Getsjötorp. Som arrangör får man ofta sådan roller, i detta fallet var det enkelt att vägleda, ”kör in vid Sjögesätter och följ denna väg i 15min rakt in i skogen tills asfalten bytts av till grusväg och tills vägen är så smal att det känns hopplöst att fortsätta. Då är ni framme”. I det gamla torpet var det kallt och inte eldat på ett halvår. Det var ibland skönt att gå ut och värma sig innan brasan värmt upp huset. Under allmän gamman och pokulerande avnjöts en stillsam samkväm tills vi alla slumrade in till eldens sprakande. Vi förberedes på den stora prövningen att gå upp klockan 7 en lördagsmorgon…
Lördag.
Med friska tag tog den före detta industriarbetaren Karmetun tag i morgonens grötkok och till och med Gustav kom upp till 8.00. Som rekord för Drothemshirden kunde vi faktiskt lämna torpet vid 8.30. Vädret utvärderades som varmt, inget för en mårdpälsfodrad gardecors med andra ord, men den gör sig ju fin på kort iallafall.
Med inför Herren sänkta huvuden samlades vi i bön och lovsång. Med förnyad andlig geist satte vi av till de dunkla skogarna. Stämningen var munter och höstvädret underbart.
Första anhalten var en trevlig fruktstund vid Stocksjön. Mias och Eriks samojed Bessa tycker om att bli klappad och leka med den tio gånger äldre farbrorn Kurage.
Efter denna paus intog gruppen kontemplativt läge och följde Stocksjöns kant under tystnad. I Vördnad förundrades vi över Herrens löften och hans skapelse. När vi lämnat Stocksjön stannade vi att i all munterhet inmundiga lunch. Ett mäktigt lunchmål dukades upp, engelska 1300-talspiroger fyllda med höns, ost och ägg med korvar, ost och bröd som tilltugg. Med goda samtal som följd njöt vi i hasselsnåren.
Lagom dästa upptog vi vårt heliga rödgula standard och fortsatte. En del hade draghjälp, andra inte. Samojedhundarna Kurage och Bessan kämpade nitiskt framåt utan tecken på vare sig kroppslig eller själslig trötthet.
I bland stannade vi för att lyfta böneämnen och reflektera. Vi kan väl hoppas att de två vita muntergökarna också i sitt stilla sinne reflekterade över Jesu blodiga lekamen uppå korsträdets stam. Samojeden med sina tusenåriga anor är numera mer eller mindre Drothemshirdens maskot, man blir alltid glad av dem och de ser närmast relikartat heliga ut i sin oskuldsfulla vita skrud.
Efter kamp i bergen kunde vi i andlig hänförelse resa Hans segertecken över de hedniska östgötarnas rike.
Rusiga av seger kunde vi forsera trånga passager och besegra snåriga kullar för att glada i hågen förse oss med Ågelsjöns friska vatten. Slagskämparna Kristoffer och Simon njöt av den otroliga evolutionistiska slumpen de såg omkring sig.
När vi bevistat den heliga ristningen i bergen promenerade vi, ömsom haltandes, till våra i förväg framkörda bilar. Nu tog vi oss till vårt ursprungliga mål, Risinge gamla kyrka eller Sankta Maria kyrka utanför äggskallebyn Finspång. Väl kyrkan tillbad vi Herren och undersökte alla dess otroliga skrymslen och vrår ty det verkligen är en av de finaste medeltidskyrkor vi har. Årets pilgrimsvandring var fullbordad och kyrkans väktare var god nog att ta ett foto av oss.
Resten av helgen tillägnades av nattvard (tack Simon), god mat (tack alla), fin natur (tack Herre), sova (tack tysta hundar) och årsmöte (tack Anna-Maria och övriga intressenter). Alla de ingredienser som gör ett medeltidsevent komplett. Nedan följer lite övriga bilder från helgens strapatser.
….betongborr av dålig kvalité. Det kan visa sig att de är maskerade snurrepinnar i metall och därmed dåliga att borra med.
Hade ingen aning att ett borr kunde snurra upp sig och slita kronan av sig på ett enda hål. Otroligt.
Under Funderingar, Järn
Nästa led i att fixa till min plata blev att göra en ordentlig kedjehållare. 1300-talsplator är ofta försedda med en uppsättning kedjor framtill, upp till fyra kedjor kan sitta fast. Kedjorna sitter sen fast i svärd, hjälm, dolk o sköldar. De är liksom senilsnoddar för riddare så att de inte ska slarva bort några tillhyggen i strid. Ett rejält exempel finns bevarat nedan. Exemplets kedjor är väldigt korta, de hade troligen någon slag förlängning om inte han trillat ner i en barkningsmaskin någon gång…. Om någon vet hur man ska använda kedjornas ändstycken så säg till, det är liksom en pinne med ett utbuktande hål på. Det måste finnas en motsvarighet som den kan passa på.
Min plata har varit försedd med en ganska pissig och provisorisk variant utan någon som helst historisk grund. Det är bara en vikt, fastnitad läderbit med en mässingsring.
Den nya är inspirerad av två förlagor, dels en förmodad kedjehållare från Malmö Museum och ett gravmonument av Walter Bopfinger (spännande efternamn…), 1359
Jag valde att göra själva plattan som en 8-kantig blomma i 1mm plåt. Det är bara att göra en mall och rita ut den på plåten och sen klippa ut den. Jag filade till kanterna och putsade upp plåten med smärgelduk. Jag borrade sen ett hål för öglan. Detta hål märkte jag var bra att dorna upp till fyrkantigt för att passa öglan. Om ni skulle råka göra hålet lite för stort kan man vända på biten och driva in hålet med en kulhammare. Själva öglan gjorde jag av en ca 8 cm lång tjockare järntråd som jag bankade tunnare på mitten och böjde runt en lämplig stång.
Av samma tråd som jag gjorde öglan av gjorde jag ringen. Jag böjde den runt ett rundjärn och mejslade av den. Det är ett roligare sätt att göra det än att såga o böka. Jag filade till ändarna på ringen och satte fast ringen på kedjan som är en köpt kedja med bortbränd galvanisering. Länkarna är också ihopklämda likt nedan förmodad pansarkedja från kulturen i Lund.
Sen monterade jag bort den gamla fula hållaren och passade in den nya. Benen böjdes ut i ändarna likt små hakar på samma sätt som man gör med spik i beslag på trä. Det var lite pyssel att få in den bakom de befintliga plåtarna. Sätt i en järnbit i öglan för att den inte ska förlora formen när du böjer ut benen.
Så blev det, mkt snyggare än förut!
Äntligen efter mycket slit är min tidiga 1700-talsdräkt klar. Det har varit en lång process, forskning, nya sömnadstekniker och sneda nålar. Rocken var det som sist blev klart och helt klart jobbigast att sy, det jobbigaste efter de två gambesonerna jag gjort. De andra delarna blev klara under sommarens umbäranden i stadsparken. Dräkten består av 1 par skor beställda från USA, 1 par strumpor stickade av farmor, knäbyxor av ledig modell (första saken som kommer bytas ut, de är ett par omändrade vadmalsbrallor från armén), linneskjorta med pösärmar, vit skarf av handvävd siden, Triconét av svart filt med tre tennknappar, väst av turkos ylle, foder av fiskbenskypertvävd linne och runda tennknappar och ficklock med 3 knappar samt en justacorps i blått kläde, fodrad med randigt blått tunt ylle, knappar av tenn.
Jag är nöjd med dräkten som är tänkt att vara en borgardräkt, eventuellt senare för att bli en yrkesjägares dräkt. Detta i väntan på flintlåsgevär.
Med öppen rock ser den ut så här:
Tänkte nämna lite om rocken som trots allt är det som nyligen är sytt. Den är liksom allt annat sytt för hand med vaxad lintråd, huvudsakligen 35/2. Den är baserad på olika mönster, främst tidiga justacorpsmönster, sent 1600-tal, tidigt 1700-tal från boken the cut of mens clothes, men huvudsakliga inspirationen kommer ifrån första karolineruniformerna. Den har dubbla skört baktill:
Knapparna framtill är fastsatta med en fastsydd läderrem. Det är utan tvekan det mest hållbara och snabbaste sättet att sätta fast många knappar på. Man gör ett hål, sticker igenom läderremmen, trär på knappen och sen ner i samma hål och sen upp nästa och så vidare.Sen syr man fast remmen med fällsöm. På bild två ser man också fodret. Knapphålen är sydda med blått sidengarn, vilket är lite lyx, ute på landbygden använde man ibland blått lingarn istället. Tänkte göra paspoalierade knapphål först men orkade inte sätta mig in i den tekniken.
Framöver ska ett par vadmalsstrumpor sys och en jaktväska tillverkas av grävling.
Under Textil
22-23 november kommmer jag hålla i en grundkurs i medeltida sömnad i Jönköping. Kursen fokuserar huvudsakligen på tiden 1000-1400 och innehålla en liten del dräkthistorik men huvudsakligen sömnad och materillära. Man kommer lära sig grunderna i medeltida handsömnad med stygn efter arkeologiska förlagor. Man får hjälp att påbörja plagg och hjälp med hur man klipper till de medeltida plaggen efter medeltida bildmaterial och arkeologiskt material. Under en hel helg syr vi och vi kommer hålla till i Hemslöjdsförbundets ändamålsenliga lokaler i Jönköping
Kostnaden för kursen är 950 kr plus material.
Återkommer med mer info! Vid intresse, maila anders.lindkvist[at]yahoo.se
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 