Kurage recenserar: Brännmärkt.

Jag har läst Catharina Ingelman-Sundbergs roman Brännmärkt. Den utspelar sig i det sena 1300-talets maktkamp om herraväldet i Stockholm. Tyska borgare, vitaliebröder och unionsvänner konspirerar, sluter pakter med varandra och mördar varandra för att komma åt den viktiga handelsplatsen och huvudstaden. Mitt i detta är Anne Persdotter, en ung driftig kvinna som blir ensam överlevande från ett skeppsbrott. Hon blir änka efter en hanseatisk köpman som hon aldrig älskade och ensam föder hon sin döde makes barn i Stockholm. Hon jagas av ett konspiratoriskt fiskarpar som vill döda henne för att hon vet för mycket och Anne tvingas gömma sig. Mitt i allt detta träffar hon två män, en gycklande vagabond, Matti och en burgen makthungrig tysk köpman, Alf, som tidigare var Annes mans kompanion. Ett triangeldrama tornar upp sig samtidigt som staden står på randen till krig.

Ok, det är vad boken handlar om utan att säga allt för mycket. Brännmärkt är en spännande roman full av intriger, kärlek och ond bråd död. Ingelman-Sundberg målar på ett effektfullt sätt fram en spännande historisk berättelse och hon trycker in sina rollpersoner på ett spännande sätt. Samtidigt som Ingelman-Sundberg vill visa på en rå historisk tid finns det också plats för kärlek, ömhet och erotik. Det är en vacker kärlekshistoria med en klassisk scen, en kvinna vars samvete dras mellan två män som är helt olika, dels den äventyrliga, hjärtliga, estetiska, spelande, fattiga, småfeminina horungen Matti som driver land och rike runt och gycklar och drar över damer och dels den mystuffe, byråkratiska, reslige, manlige, svartsjukt trygga och småpreussiska skrivbordsmördaren Alf som inte vill något annat än att ha Anne för sig själv och samtidigt utrota all svensk makt i Stockholm. Dessa två kontraster fungerar bra och Ingelman-Sundberg beskriver ingående Annes funderingar och frustration. Det är skönt att få en historisk roman serverad som inte bara är en testosteronstinn krigshistoria utan ger stort uttrymme för andra känslor, beskrivet ur ett kvinnligt perspektiv.

Fungerar den historiska kontexten? Ja och nej. Det är år 1391 på pappret men känslan av år 1391 infinner sig inte. Den metahistoriska ramen är bra men jag får hela tiden upplevelsen att berättelsen utspelar sig i en anonym historisk period. Jag skyller hela ansvaret på Ingelman-Sundbergs brist på kunskap i materialhistoria, som 1300-talsfantast grumlas läsupplevelsen kraftigt av dennes oförmåga att skildra den medeltida miljön. Har man varit nogrann med att bygga upp en bra historisk kontext kan man inte gissa hur resten ser ut. Ingelman-Sundberg är marinarkeolog, det märks tydligt. Hon vet allt om båtar och varenda pinal på en båt kan namnges, hon är ett vandrande marinlexikon som varenda sjöbuse vill ha som snuttefilt. Ingelman-Sundberg kan allt om vad som finns i haven men inget om vad som finns på land, kontrasterna är stora för på land är allt avskalat, stympat och osäkert. Ingelman-Sundberg försöker inte, hon travesterar 1300-talets dräktskick. Hon gissar, hon har ingen aning. Kvinnor bar inte kjol, blus, sjalar eller hängselkjol med fickor, män bar inte vida ömsom åtsittande hosor, byxor, tjackett, skinnhuvor i allmänhet och en hätta är inte en hjälm. Ibland försöker hon och då fungerar det men det är sällan. Det finns inget specifikt 1391 över hennes miljöbeskrivning och min subjektiva åsikt är att sådant är viktigt för känslan och den historiska äktheten.

En sak som jag har svårt med är när författare av historiska romaner befläckar sin berättelse med att se på den med sina anakronistiska 2000-talsbrillor. Det är som om Ingelman-Sundberg med Guillou och Wernström inte kan låta bli att smyga in sitt nutida smuts i sin berättelse för att göra berättelsen mer världstillvänd (eller av vilken andledning det nu kan vara). Hos Ingelman-Sundberg är det främst två saker, för det första upplysningstänkande kring frihet och vad det är och för det andra debatten kring huvuddukar och slöja. Ingelman-Sundberg verkar övertygad om att kvinnans bruk av huvudduk under medeltiden även då var slags utstuderat förtryck liknande det som finns i muslimska (och kristna för den delen) idag. För den som är bevandrad i modehistorien vet att så nödvändigtvis inte är fallet, huvudduken kan ses ur många aspekter. Jag tycker bara det är tråkigt att författaren måste lägga sitt debattinlägg som smolk i sin berättelse. Hon vill göra medeltidsmänniskan så existentiell, så modernt medveten. Det är postmodernt rart men inte historiskt trovärdigt.

Ingelman-Sundberg har också lyckats smyga in en dåtida anakronism som återkommer flera gånger, nämligen vikingatiden. Hon är skrivit flera böcker om vikingatiden så därför måste det vara med i en roman som utspelar sig 400 år senare? Det värsta är väl att vi när en vikingaromantiker vid vår barm! Som när Anne hennes vän pratar om hur det var innan kristnandet och hur bra ställning kvinnorna hade det då. Det förutsätter en historisk medvetenhet som troligen inte dessa två troligen inte hade tillgång till. Ungefär som om jag och min fru på fullt allvar skulle sätta sig ner och diskutera hur bra det var på Gustav II Adolfs tid och direkt jämföra det med vår samtid. Skärpning!

Om vi lämnar det historiska så måste jag säga att jag har svårt för en handling som till stor del grundar sig på slump. Brännmärkt är full med osannolika möten, tillfälligheter och ologiska sammanhang. Anne trillar in gång på gång in i nya sammanhang som slutligen visar sig hänga ihop. Dan Brown goes medeltid. Det är som om jag skulle gå in i slumpvis valt hus i Åby och det visar sig vara en okänd halvsyster, så fungerar Brännmärkt och jag tror och hoppas att det inte är en medveten strategi hos författaren. Jag må vara fyrkantig men många till synes duktiga författare använder sig av knepet.

Så vad kan man säga slutligen, Brännmärkt är trots allt läsvärd, särskilt om du är lyckligt ovetande om hur 1300-talet så ut. Vi andra läser Barbara Tuchmans 1300-talstegelsten ”En fjärran spegel” som inte ens är en roman men desto mer underhållande.