november 14, 2012 · 4:00 pm

Höstlov. Bland bomullstryck och kattuner.

En veckas höstlovsaktivitet är till ända på Norrköpings stadsmuseum. Det har lockat många barn och ungdom att pröva på att trycka på tyg som varit veckans tema. Vi inhandlade textilfärg, svampar, bomullstyg, potatis och så lyckades vi skaka fram ett antal gamla tryckstockar ifrån museets samlingar. Besökarna fick också göra egna tryckstockar i potatis och trycka med färdiga skumgummiformar, men vad som kanske är mest relevant för denna blogg är de tryck som gjordes med originaltryckstockar.

Dessa stockar har använts när vid märkningen av färdiga tygrullar. Beroende på kvalitet, varumärke och sort användes olika tryckstockar. De flesta representerar för oss i nuläget okända varumärken men kända Norrköpingsväverier som Tuppen och Bergs bomullsväveri aktiebolag Norrköping finns bland stockarna. Åldern varierar men troligt är att de flesta är ifrån 1900-talets början.

Min personliga favorit bland dessa varumärken är Kronhjorten. Denna tryckstock är traditionellt gjord i trä med mässingsbleck som bildar mönstret. Den var favorit bland många.

Många besökare kom med T-shirtar och örngott och nu är många i staden sponsrade av gamla döda företag.

1….2….3 T-shirt med bomullskvalitén Solrosen!

Kattuntryck
Vi fick också låna två antika tryckstockar som använts till kattuntryck. Svårt att veta hur gamla de är men troligen kring 1800. Kattuntryck är en teknik där man trycker mönster på tyg med hjälp av tryckstockar, särskilt populärt var det under 1700-talet och 1800-talets början. Ordet kattun är en försvenskning av engelskan/franskans cotton/coton. Bomull var det vanligaste underlaget att trycka på och det var en textil fiber som på allvar introducerades i Sverige under denna tid. Från början importerades de tryckta tygerna men snart uppstod en inhemsk produktion.

Vi kunde inte låta bli att provtrycka med dem lite, ett provtryck med gåshud. Resultatet blir inte helt perfekt då färgen inte är helt anpassad för stocken som dessutom är något ojämn. I vilket fall är det inte varje dag som man gör något sådant.


Här är den andra som är en blomsterbård, kanske använd till sjalar.

Många kattuntryckare var judar från Tyskland och Norrköping var en av få städer där judar fick bosätta sig utöver Stockholm under slutet av 1700-talet. En av dessa var juden Jacob Marcus (1749-1819), han erhöll privilegier att trycka kattuner 1790 och övertog då ett kattuntryckeri i Norrköping och drev det i ett tjugotal år. Trots att Sveriges första kattuntryckeri anlades 1729 tycks de invandrande judarna varit de som på allvar utvecklade kattuntrycket under sent 1700-tal.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Dessa bönder alltså:

”Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak, utan alltid allestädes uppträda förnuftigt, dygdigt och hedervärt i tal och åtbörder.”

Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

Kurage recenserar.
Silfvers CD med Folk/Baroque. Pelle Björnlet och Johan Hedin har förenat barockmusik med folkmusik. Stämningsfullt med folkligt vemod. Skön total avsaknad av flum, pojkar med dreads som hamrar på plywoodlådor och framför allt jazz och moderna styggelser. Ta på dig din pudrade peruk och ängslas.
4 krigsvintrar av 5.

Värdshuset Stenkullen i Åby.  Jag betvivlar att det finns många ställen som detta. Medan världen rusar på utanför har  klockorna för länge sen stannat på Stenkullen. Många har åkt förbi och undrat men ring dit och beställ bord. Gör en faktisk tidsresa. Googla Värdshuset Stenkullen och du kommer se en liten del av myten som omgärdar denna plats.
5 sardinlådor av 5.

1 kommentar

Under Textil

Taggat som , , , , , , , ,

november 1, 2012 · 8:46 pm

Äpplenas och strävsamhetens höst.

Hösten börjar nu luta sig in i vintern och skördarna är bärgade. Som jag skrivit andra höstar har det varit en hel del att göra, hösten är för mig en hektisk tid och nu är den ovanligt fullspäckad när man som nybliven familjefar försöker ta sig an den nya världen som skapades för snart ett halvår sen.  Bloggen hamnar i kläm mellan vardagbestyr, husfix, jakt, svampplockningar, jobb och framför allt nöjet att lära känna min kära lilla dotter. Så om ni tycker den uppdateras lite sällan så vet ni varför.


I vilket fall så när jag en blygsam längtan efter att ta till vara på naturens resurser. Vi har egentligen ingen mark att odla på i någon större utsträckning. Vi bor dessutom på en bergknalle med en jordmån liknande tunnheten i skalet på ett äpple. Men trots det finns det annat man kan göra och många utav exemplen är kanske självklara men jag vill ändå uppmuntra er inför nästa höst. Jag har satt som mål att bli självförsörjande på åtminstone svamp, saft och äppelmos, det är alltid något.

Totalt har vi tagit hand om ca 250 kg äpplen denna höst, från vår trädgård men också andras. Mängder av äpplen ruttnar i villaträdgårdar runt omkring oss. 250 kg låter som mycket men vi tog med oss 200 kg till ett litet musteri utanför Rimforsa och där pressade vi 140 liter must. Klart värt om man har mycket äpplen,  det kostar 7 kr litern och man får ta med sig musten från sina egna äpplen hem. Musten är så pass koncentrerad att den dessutom måste späs till hälften när den ska drickas.

Sen har vi kokat äppelmos och frugan har gjort äppelchips och torkat dem på en spolhållare. Sen har vi fryst in saft, vinbär och torkat svamp.

Ett annat mål som ligger framför oss är att vår köttkonsumtion ska koncentreras till vilt och kött som man vet var det kommer ifrån. Det självklara blir jakten såklart men detta tar tid och som nybörjare tar det mer tid. Med få jaktdagar har det iallafall blivit en råbock och en gås till frysen.

Till sist.

Kanske tycker ni min blogg har blivit lite konstig och ändrat riktning, väldigt lite medeltid, handsydda kläder, krångliga hantverk och mer torra artiklar, mat och historiska grejjer. Jag har dock en hel del kvar i arsenalen, men det kommer inte med automateld den närmsta tiden.

Reklam!

En annan sak som jag annars är väldigt glad över är att jag precis blivit publicerad i den eminenta historiska tidskriften BBC Historia! Jag har skrivit en spännande artikel  om Norrköpings brandkatastrofer. Spring och köp nr 9, det är en mycket trevlig tidning, låt er inte avskräckas av den mustaschprydda mannen på omslaget!

Lev och må, på återseende.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
I St. Levene socken förbjöds ungdomen att ställa till dansgillen på kyrkogårdarna på söndagar och helgdagar. Om man så gjorde skulle man plikta med 8 öre silvermynt och sitta i stocken tre söndagar i rad. Det tycks ha varit ett allmänt problem då liknande förbud uppstod i Herrljunga 1758 och Horn 1760. I St. Levene förböjds i samma veva blekning av linnevävar på kyrkogården. Världen var annorlunda förr…

Kurage recenserar.
Carl-Martin Bergstrands Kulturbilder från 1700-talets Västergötland. Sjukt bra liten bok med små utdrag ur sockenstämmeprotokoll där det bestäms i smått och stort. Vänder upp och ner på ens uppfattning om allmogens 1700-tal.
5 klockare av 5.

Bengt Jansons bok Antikrundan. Alltså en bok om antikrundan men faktiskt ganska intressanta porträtt och enkla artiklar som ger inblickar i svenska antikbranschen.  Klart läsvärd.
3 karolinska arbeten av 5.

 

 

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Självhushållningsexperiment

Taggat som , , , , , ,

oktober 24, 2012 · 7:38 am

Marviken – Brustna drömmar om en bomb.

 

Marviken – Brustna drömmar om en bomb.

Detta är Marviken, ett enorm monument från en tid då Sverige ville ha Bomben med stort B. En makaber påminnelse från kalla kriget när Sverige ville vara en storspelare på världscenen. Bakom Marvikens metertjocka armerade betongskal skulle plutoniumet till Sveriges första atombomb anrikas. Efter att varit ett misslyckat kärnkraftverk och oljekraftverk håller nu Vattenfall på att avskaffa anläggningen. Bland få har jag tillsammans med mina museikollegor fått  möjligheten att se anläggningen från insidan innan den blåses ur sin historia. Här kommer ett litet fotoreportage taget med med min gamla kamera.

Välkommen till Marviken, en enorm anläggning i betong och stål. Färdigbyggt 1963 som kärnkraftverk med tungvattenreaktor och anläggning för att framställa plutonium. En verkligt genomsvensk anläggning där svenskt uran skulle användas, så blev emellertid inte fallet.

Besökscentret med kontor ligger öde sen många år tillbaka. Marviken har lagts i malpåse gång på gång och tagits ur densamma många gånger. Nu tycks det vara för sista gången.

En sådan här anläggning kräver säkerhet, något radioaktivt material har dock aldrig hanterats här. Uranet var på plats men sattes aldrig i reaktorn.

För oss öppnas dörrarna idag, hedrande på min ära.

Detta är Björn  som under 2,5 timme var vår guide. Han är nyligen pensionerad efter att ha jobbat på verket sen det konverterades till oljekraftverk runt 1972. Han hittar överallt och är fortfarande anställd delvis för att underlätta stängningen av verket. Som mest arbetade 300 personer här, nu är 2 personer anställda att hålla ordning.

Skrotningen börjat börjat i byggnadernas stora hallar. Svenska och utländska skrotfirmor väntar på att få tömma huset på tonvis med värdefulla metaller.

Skrotningen medför dock stora problem. Anläggningen är fullproppad med asbest och PCB varför kolossen inte kan sprängas utan att det saneras grundligt. Kostnaden kan bli astronomisk. Det finns potentiella köpare dock, det har spekulerats i vad det ska bli och hotell pratar en del om. Björn hoppas på kärnkraftsmuseum.

Efter att Sverige skrivit under icke-spridningsavtalet 1968 gick luften ur både kärnvapenfrågan och Marviken i sig. Verket stod redo, uran och tungt vatten fanns. Marviken väntade bara på regeringens klartecken att ladda reaktorn.  Nu blev det stopp och hela projektet lades i malpåse. Alla komponenter såldes vidare.

Istället blev Marvikens reaktor en plats för att simulera härdsmältor. En ganska dyr sådan testanläggning, så här långt hade projektet kostat 500 miljoner vilket var betydligt mer 1962. Väggarna ni ser här är ifrån testningarna när man prövade att katastroftömma vattenkylningen på reaktorn. Med hjälp av plasmapistoler hettades reaktorhärden upp för att likna en härdsmälta varpå vatten måste tillsättas vid kylningen. Vattenångan som bildades sköts med sådant tryck att den drog med betongen på väggarna som en osthyvel.

Den här kulventilen släppte på ångan som generade en kraft motsvarande 7 miljoner hästkrafter.

Marviken innehåller många hissar av varierande storlek. Reaktorn är 80 meter hög, vara 30 meter finns under jordytan. För att kunna skrota anläggningen måste man nu renovera hissar för en halv miljon.


Reaktorn var nog det som gjorde störst intryck, likt en rostande helgedom badande i grönt ljus. Totalt är reaktordelen 80 meter hög varav 30 meter under jord. Här har inte mycket hänt sen det tidiga 60-talet.

Reaktorn tronar i sitt majestät, nu på dekis sen de senaste testerna genomfördes. Plasmapistolerna har nyligen hämtats från dess inre. Nu återfinns bara skalet av hjärtat där svensk el och atomvapen skulle pumpas ut med hjälp av västgötskt uran.

Reaktorns plektrumformade lock är lagt åt sidan. Det är perforerat med små hål för bultar och väger sina modiga 190 ton. Människorna till höger är försvinnande.

Traversen som sätter locket på plats har inte många drifttimmar sen 1962.

Precis bredvid reaktorn finns en brådstörtande schakt där bränslet skulle hissas upp när reaktorn skulle laddas. Jag grips lätt av den känslan man kan få av stora rymdskepp på film, fast här i en sliten och dämpad travesti.


Marviken döljer 550 rum i sitt inre. Rum med otaliga funktioner och storlekar.

Nedmonteringen är oåterkallelig och problematiskt på alla vis.

Vi gick ut på taket på reaktorbyggnaden. Dessvärre satte sig dimman  i vägen för utsikten, platsen är populär bland fågelskådare.  Skorstenen som skymtar i dimman tillhör oljekraftverket bredvid, den är drygt 140 meter hög.

En del saker kunde dock skönjas från toppen, som oljehamnen till exempel. Härifrån skulle oljan pumpas in från anländande båtar till oljekraftverket.

Oljekraftverket är också en enorm byggnad som kostat mycket. Ett kraftverk som ständigt varit i Vattenfalls energireserv. Den byggdes olägligt strax innan den globala oljekrisen och elen den producerar är mycket dyr. Totalt har pannan körts 6500 timmar sen invigningen, minimalt för att vara en 30 år gammal anläggning. Underhållet blir också extra dyrt när en sådan anläggning körs så sällan. När sakerna står stilla går de sakta sönder och kollapsar under sin egen tyngd. Vi besökte kraftverket inuti  och allt är som nytt fast samtidigt skrotfärdigt och omodernt.

Avståndet från teori till praktik ter sig ibland långt. I Marvikens fall kan man säga att verkligheten uppfylldes till 99% men den sista procenten, ack så avgörande felade.  Allt fanns på plats, personalen väntade på klartecken från regeringen att ladda reaktorn med uranet, men så kom bakslaget. En svart rullgardin drogs ner framför Marviken.  Avståndet mellan teori och praktik accelererade med häpnande hastighet.

Många saker på målningen stämmer väl överens med verkligheten.

När pluggen drogs ur Marviken hamnade projektet i malpåse för att sedan återuppstå som övningsatrapp. Vid dessa paneler utbildade Studsvik sin personal men också tekniker från kärnkraftverk i Tyskland, Holland, USA och Japan. Björn berättade att även Fukushimas tekniker har suttit här och utbildats i härdsmältor. Detta var dock främst på 70-80-talet. Eleven fick sitta vid skärmarna medan testhandläggarna simulerade fram problem på skärmar och mätare. Det riktiga kontrollrummet är något större men påminner i mycket om detta.

Det är svårt att föreställa sig hur det är att sitta framför en rödsprängd, blinkande kontrollpanel och samtidigt behöva kasta ett öga på Marvikens enkla kopplingsschema. Stresstålighet är meriterande.

Tursamt är att apparaturen är nogsamt uppbackat med norsk kvalitetsteknik. Betryggande.

Till sist.
För egen del gjorde Marviken ett stort avtryck i mitt historiska medvetande. Intrycket som anläggningen gör på sinnena är tungt och påminnelserna från ett annat Sverige kom ständigt. Stundom plågsamt, stundom likt slag av häpnad.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
I Västergötlands socknar hade folket en nervös inställning till majstänger, ungfolket diggade dem alltid då de var tecken på partaj medan kyrkan ställde sig mer tveksamma. Enligt sockenprotokoll från år 1693 I Norra Vånga socken skulle olovliga majstänger genast huggas ned och den skyldige böta 1 riksdaler till kyrkan.  Böter förekom i flera socknar medan en mer liberal ställning intogs i Källby 1677. Här var de ok att ha dem i vapenhuset vid kyrkodörren, bara de inte var i vägen i kyrkan.

Kurage recenserar.
Jorå, nu har jag varit i Frankrike i en vecka så nu har jag läst böcker iallafall.

Samuel Karlssons bok Levande industriminnen. Karlssons bok är små personliga artiklar om de platser som blivit utsedda till årets industriminne mellan 1995-2005. Tråkigt? Nej, ganska intressant. Till och med att man blir lite sugen på att åka och titta på en torvströfabrik från sekelskiftet.
Betyg: 4 industriella revolutioner av 5.

Motorhistoriska riksförbundets jubileumsbok Kultur på väg. Jag är knappt intresserad av bilar men på det lättillgängliga formatet på denna bok gjorde att jag slukade den trots allt. Skönt att läsa och entusiaster som inte är entusiaster på samma saker som man själv är.
Betyg: 3 cylindrar av 5.

Kristian Lundbergs bok Yarden. Depppoetisk nutida skildring av vår nya underklass inom arbetarklassen, bemanningsföretagsanställda. Läsvärd och skrämmande.
Betyg: 4 förnedringar av 5.

6 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar

Taggat som , , , , , , , , , , ,

oktober 4, 2012 · 8:12 pm

Slöjdhandledarutbildning I. How to make enkla korgar and pippifåglar i vadmal.

 

Jag och min kollega Sofia har börjat på Slöjdklubbens handledarutbildning på Hemslöjden i Linköping. Vi ska fördjupa oss i slöjdtyper som passar bra tillsammans med barn, ex sömnad, korgflätning, täljning. Dåliga hantverk kan vara asfaltsläggning, veteranmotorsågskapning och asbestslöjd. Vi lär oss vilka som är gångbara för alla typer av barn, liksom pedagogiken som hör därtill.

Vi kommer gå totalt 4 helger och jag tänker rapportera lite om det vi lärt oss.  Kursen utspelar sig i Hemslöjdens trevliga lokaler och helgen bjöd på en välbehövlig överdos hemslöjdsdesign. Det ser ut som att det blir en fortsatt trevlig kurs.

En enkel korg
Jag och Sofia arbetade i par för att framställa en särskild slags slöjdklubbskorg som spelar en central roll i pedagogiken. Det är ur denna som hantverket presenteras i barngruppen.

Konstruktionen är enkel, en bottenplatta som man sticker ner träpinnar i som man sedan flätar korgens väggar på. Vi valde att såga till en 6-kantig platta. Formen bestäms medelst passare. Pinnarna klyvde vi fram ur torr furu och fixade till med täljhäst. Det är en klar fördel om plattan och pinnarna är torra eftersom de krymper/sväller ganska likvärdigt med varandra.

Jag kom på att man kan rodda lutningen på pinnarna genom en mycket enkel borrjigg. Här krampaktigt hållen av mig.

Sen passar man enkelt in pinnarna med kniv, väldigt enkelt.

En del pinnar försvann av olika anledningar…

Vi valde att fläta väggarna i sälg som vi klöv. Börja med att klyva med en kniv mitt i kärnan och använd sen händerna för att styra klyvningen i de färska vidjorna. Efter lite träning går det att få fram ganska bra ämnen upptäckte vi. Sen är det bara att sätta igång att fläta i materialet med en god portion våld och vilja.

Korgen blir  hemslöjdigt operfekt, ”det ska ju se handgjort ut….”. I mitt fall det perfekta svepskälet för personlig inkompetens, som hand i handske.  Jag tycker våra korgar blev fina och praktiska! De andra satsade med lite andra material såsom björkris och mattrasor. Sofia passade också på att implementera tyg i skapelsen i form av lite dekorationer på topparna.

Att göra en sådan här korg var roligt och gick på några timmar om man har materialet tillgängligt.

 

 

 

Pippifågel i vadmal


Möt fågeln grönhövdad kvackskruvare, en irriterande byråkratisk fågel som bor året runt i din trädgård och ger ifrån sig enerverande, stötande läte eeeh, eeeh, eeeh, EEEH, EEEEHHH! Ständigt högre och högre, samtidigt som han pickar och skiter på dina fönster, växter, husdjur och allt annat du håller kär. Allt med stor noggrannhet och i dubbla kopior.  Från sin holk skickar de ansökningar om tömning av rötslam i din trädgård, beställer hem pizza i ditt namn och arkiverar din brevlådas innehåll minutiöst i din kompost.

Om du mot förmodan vill ha en så kan du sy en av vadmal, i detta fall från arméns fotlappar. Tvättade sådana får man hoppas. Gör en enkel mall och skissa upp hur du vill att din fågel ska se ut med fjäderdräkt och näbb.

Sy ihop alla delar på enklaste vis, det fungerar när man syr i valkade ylletyger. Till näbben använder man en trädgren som man spetsar till. Ta en spetsig pryl och gör ett hål för näbben.

Sen stoppar man fågeln full med ull, hundhår, vadd, navelludd eller vad du känner för. Sen syr du ihop den nertill och hörnen som blir syr du ihop så pass stort att du kan stoppa in fingrarna. Denna lilla hälla kan du också sätta klädnypor som fötter, då kan du sätta upp fågeln på ett sträck eller en gren.

Det blev en snygger kavalkad. Sätt igång och pyssla i helgen!

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Begreppet ”lekstuga” har en äldre historia som en benämning som ungdomsfest på landsbygden under 1700-1800-talet. Benämningen förekommer ofta i olika kontexter när det kom till att stävja denna ungdomskultur. I sockenstämmorna försökte de äldre bötfälla de som lånade ut hus till dessa tillställningar. I Synnerby socken fick man plikta 1 Rd till kyrkan om man lånade ut lokal.

Kurage recenserar.
Nej, just inget.  Visst jag har läst lite arkeologiska förundersökningar och sånt men annars inget viktigt.

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Textil, Trä

Taggat som , , , , , , ,

september 28, 2012 · 8:32 pm

Krogen VII. Den sakrala bardisken och höstens drycker.

Jag har ännu inte berättat för er om vad som ska bli krogens bardisk. Huruvida bonnkrogar verkligen hade bardisk i den meningen vi idag tänker oss en sådan låter jag vara osagt. Faktum är att i detta fall så var utgångsmaterialet en centralgestalt i de första idéerna om denna krog. I begynnelsen fanns en bardisk och ur denna skapades en lönnkrog. Den sakrala stämningen går igen. Bakom vårt bardiskämne finns nämligen en särdeles oväntad historia.

Missionskyrkan i Söderköping innan senare påbyggnad. Foto: St Ragnhildsgilles fotoarkiv.

Mitt förra jobb som textilfarbror var inhyst i ovan missionskyrka i Söderköping som sedan 80-talet var uttömt på såväl kristna som kristna värderingar. På kyrkans gård stod den och väntade på mig, utkastad i kylan, plågad av regn och vind.

Efter lång tjänst som skrank till predikstolen i kyrkan fick den istället följa med mig hem, som gammal missionsförbundare tyckte jag mig kunna ge den ett nytt liv och kanske rent av ge den en slags upprättelse. Kanske inte den typ av upprättelse kyrkoskrank brukar få men ändock någon slags gott liv. Man undrar hur många predikningar som strömmat över dess kant, kanske har självaste Waldenström predikat sin försoningslära från denna plats. Hur har den inte fått uppleva eldiga möten och även sett generationer av gudtjänstbesökare som sakta tynat bort. Jag delar en gemensam historia med detta möbelsnickeri, liksom jag själv har många gånger fått uppleva samma saker som den.

På sin ursprungliga plats i början av 1900-talet. Fotot är är tagen från läktaren i den diskret nygotiska kyrkan, stämningen tycks vara gemytlig. Foto: St Ragnhildsgilles fotoarkiv.

Är cirkeln kanske något ojämn men sluten trots allt?  Jag vet dock att det kommer att bli den mest välsnickrade bardisken i lönnkrogarnas historia.

Höstens drycker
I övrigt så är det höst och jag ömmar för alla dessa äpplen som ligger och ruttnar i folks trädgårdar (inklusive min egen) och slog slag i saken och besökte Övre Drättinge gård utanför Rimforsa för att musta äpplen! Det enda musteriet i Östergötland mig veterligen där man kan lämna in sina egna äpplen och få tillbaka must gjorda av densamma. Äpplen från Helena i Mogata, mina föräldrar, familjen Pääbo i Lindö och Liljerum samlades in.

Vad vi hade tänkt var 100 kg blandade sorter men min känsla för att uppskatta vikt och volym fallerade totalt och det visade sig vara närmare 200 kg. Efter 3,5 timmes mustande hämtade vi ut osannolika 143 liter must. Jag var tvunget att köpa till extra dunkar. Nu ska jag inte ha allt men det ser ut att räcka ett tag minst sagt. Jag upptäckte också att den var ganska stark och behöver späs till hälften med vatten när den ska drickas så då blev det ännu mer dricka. Mmmm….must.

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Engelska parlamentet röstade år 1812 igenom en lag om dödsstraff på att slå sönder industrimaskiner. Detta gjordes i hopp om att kuva arbetarna, främst textilarbetare, som såg maskinernas allt större utbredning på arbetsmarknaden.

Kurage recenserar.
Nej, just inget.  Men jag vill ge ett boktips om ni kommer över ett ex. Jerry Rubins kultklassiker Snacka inte bara…do it. En tokrolig självbiografisk bok om det sena 60-talets studentrevolter i USA. Den är lite svår att hitta då Nordstedts originalupplaga beslagtogs till stora delar1971, den finns dock i bootlegversioner. Läs om när Jerry Rubin sätter ihop en ganska framgångsrik valkampanj med en gris….

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum, Krogen

Taggat som , , , , , ,

september 20, 2012 · 11:39 am

Skördefestfärgning och temperatur vid krappfärgning.

Det har varit en synnerligen trevlig skördefest på friluftsmuseet Färgargården i Norrköping. Vid detta unika förindustriella färgeritekniska museum brukar det hållas en årlig höstmarknad där det bjuds ut allehanda frukt och grönt. Eftersom färgargården delvis ligger under Norrköpings stadsmuseums regi, städade vi ur 1700-tals gården med dess färgeri och vadmalsstamp. Jag tog på mig mina 1840-talskläder visade traditionell färgning med krapp, berättade om färgeriyrket förr, hur bönder respektive yrkesmän färgade, varför vi har löss i godis och andra viktiga saker.  På det hela taget var det stort intresse, inte bara från äldre damer utan även bland dem som kategoriseras som yngre.

Kombinationen kort empireväst, lediga knäbrallor och avslappad magtrakt är inte alltid lyckad men färgarmäster klagar inte om korven är god och drickat gratis. Jag tror visst att solen tittar fram också.  Jag hade också med min magiska färgarhund om förtäljer sagan om hunden vars päls ingen kunde färga.

Måste också poängtera att ha damasker på sig när man jobbar är aphårt och manligt. I övrigt berättas det vanligen att färgarna bar träskor eller skinnstövlar, skjorta och förkläde i ylle.

Krapp och temperatur
Att färga med krapp är egentligen ingen konst, resultatet blir ofta bra men det finns en kritisk punkt, temperaturen. Vid drygt 70 grader börjar krappen gå mot brunt istället för rött. Detta är såklart centralt, du kan få signalrött men också brunröda nyanser. Jag tog denna gång inte med mig någon temperaturmätare utan förlitade mig på känslan. Det kan ju funka men trots att jag tyckte att jag var försiktig blev det för varmt.

Totalt gjorde jag tre bad och här är resultatet.

Från vänster ser vi första badet där jag också färgade ett grått ylletyg. Det blev gyllenroströd kan man säga. Längst till höger är efterbadet och den blev något ljusare. I mitten experimenterade jag lite och tog ett ljusgult garn färgat med björklöv och körde det i krappefterbadet som spetsats med en försvarlig mängd gula lökskal. Bilden är inte riktigt rättvis men det blev en ljus och gulaktig rostfärg som blev rätt bra.

Alltså resultatet är inte misslyckat men samtidigt inte heller ultimat, förr hade man kanske inte spenderat ett av de dyraste färgämnena på att färga brunt.

Vill du läsa mer noggrant om krapp så har jag skrivit om det här och här.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Två bra tips från historiens etikettböcker rörande din kropps behov:
Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak…”
Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

”När du torkat av näsan är det inte passande att breda ut näsduken och syna den som om det kunde ramlat ut pärlor och rubiner ur huvudet på dig. ”
Ur Galeto av Giovanni della Casa från 1609.

”Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt och undvika att besudla såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder, ej heller skall man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. Spotta inte så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det”
Ur Civilité francaise från 1714.

Kurage recenserar.
Jag läser visst mest om saker och se något hinner jag visst inte.

5 kommentarer

Under Textil, Växtfärgning

Taggat som , , , , , ,

september 16, 2012 · 9:22 pm

Krogen VII. Nytt innertak till hallen.

Ett steg i rätt riktning har tagit för att få ordning på en mycket problematisk hall. Förra sommaren bytte jag yttertak och nu var det dag för innertaket som ruttnat sönder på grund av det gamla yttertaget. Mycket logisk orsaksföljd, särskild när det handlar om hus.


Under en slags spont, reglar, masonitbitar och överblivna tretexplattor fanns ett ganska trött och delvis ruttet tak i handhyvlad pärlspont.

I bästa byggnadsvårdsanda rev jag ner allt ruttet, lappade och lagade. Nu hade jag inte sponthyvel och inte heller 1 tumsbräder till taket men åtminstone extra bred pärlspont. I mitt fall behövde jag inte vara rädd för att använda avvikande bredder eftersom krogens flora av originalpärlspont bjuder på bredder mellan 9 cm och upp till över 20 cm.

Resultatet blev bra tycker jag och nu finns det också en diskret lucka till ett ganska rejält utrymme för sådant som en lönnkrog brukar dölja. Även småväxta skulle kunna sova där.

Andra problem
När det kommer till hallen finns också andra problem, sådana där härliga problem som man inte kan få nog av. Sådana problem som bara åtgärdas med enträget arbete och eggverktyg….och kanske en dränering.  En gammal fuktskada har orsakat rejäl röta längs med golvet så är blir det att kapa bort en del. Man blir lite ledsen. What would Göran Gudmundsson do?

Huga…

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Barkbröd har vi alla hört talas om men bark var egentligen bara en i raden av brödingredienser som allmogen fick för sig att mätta sig med. Vad sägs om råghack, torkade sälglöv, benmjöl, syrgräsknoppar, gräs, ekollon, hasselknoppar, tallskott, rabarber, mossa, lavar, nötskal, mäsk, halm, sågspån, jord, fiskrom och hästgödsel. (Hungers)nöden är alla uppfinningars moder? Förr rådde ett kreativt allvar.

Kurage recenserar.
Fullt upp, int sett nåt, int hört nåt, int läst nåt…

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum, Krogen

Taggat som , , , , , , , ,

september 12, 2012 · 8:21 pm

Hatar Herman Lindqvist Norrköping?

 

I sann kvällsjournalistanda ska jag passa på att sparka på den som ligger, eller nja, ligger gör han knappast då det verkligen inte är synd om Herman Lindqvist. Han har gjort sig en förmögenhet på att pracka på svenska folket förlegad forskning och en gammalmodig historiesyn. Därför vill jag delge en mycket trovärdig konspirationsteori jag knåpade ihop då jag läste Herman Lindqvists Historien om Sverige Från istid till framtid. Det är skrämmande läsning för varje person bördig från Norrköping om de få omnämnanden om staden som finns ser ut så här:

För att göra riksdagen så oattraktiv som möjligt och förhindra att hovet, de utländska ministrarna och många av de yngre oppositionella adelsmännen åkte dit, bestämde regeringen att den skulle förläggas till den synnerligen tråkiga manufakturstaden Norrköping i april 1769; inte många riksdagsmän skulle kunna få plats där. (s.400)

 

Därför kom Gustav IV Adolfs första och sista riksdag att förläggas till den allt annat än glamorösa industristaden Norrköping – dessutom mitt i vintern. […] Andra skrämdes av svårigheterna att finna en bra bostad i den lilla orten, där de näriga borgarna pressade upp rumshyrorna till groteska höjder.
Mot slutet av Norrköpings riksdag följde Gustav IV Adolfs och Fredrikas kröning, den billigaste och mest oglamorösa av alla svenska kröningar. (s. 499)

 

Bara Norrköping med sina textilfabriker hade något som vid denna tid liknade en industriell slum. (s. 603)

 

Människorna i Norrköping var onda och syndade svårt mot Herren.   (Om Herman Lindqvist skulle ha arbetat med Bibel 2000 och 1 mosebok)

 

Det blir nästan så att man undrar vad Norrköping har gjort med stackars Herman. Finns det någon gammal fejd? Har han fått böta för att han plankade på spårvagnen? Har han något gammalt ex i stan?  Eller har ingen berättat för Herman att alla städer i  jordbrukarnationen Sverige under 1700-1800-talet var små och tarvliga skithål?

För att strö lite salt i såren citerar jag en klassisk recension av Peter Englund. Han tycks iallafall ha belägg för sitt agg.

Tänk om t.ex. en som sätter ihop handböcker i schnauzeruppfödning skulle vara lika lättsinnig som Lindqvist. Det skulle aldrig tolereras. För att inte tala om sammanställare av kartböcker: ”Äsch, visserligen kom Madagaskar att hamna invid Island, men min atlas är faktiskt skriven för vanligt folk och inte för universitetetsgeografer”.

För all del, läs gärna Englunds hela recension på Hermans verk, helst innan du tänkt läsa den så kanske du kan lägga din tid på verkligt goda saker. Varsågod, det var så lite så.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Under 1800-talet var det populärt att köpa speciella evighetspiller som skulle verka mot diverse sjukdomar. Pillren var avhalvmetallen antimon och svaldes. Antimon är något giftigt och framkallar kräkning och diarréer vilket ansågs renande för kroppen. Pillret kom så småningom ut och kunde diskas av för ny användning. Pillret kunde gå i arv och användas av hela släkten.

Kurage recenserar.
Herman Lindqvists bok Historien om Sverige. Snarare historien och skrönor om hovet i Sverige. ”Jo men han har ju fått många att intressera sig för historia!” Jag tror det att svenska folket förtjänar bättre  än den här Grimbergsörjan.
2 hafsverk av 5.

 

4 kommentarer

Under Funderingar

Taggat som , , , , ,

augusti 25, 2012 · 9:33 pm

Krogen VI. Husmoderns krusbärssaft och vad drack man på 1800-talet egentligen?

I Skövde drack man brännvin iallafall. Västergötlands museum.

1800-talets drycker bland vanligt folk

I samband med att vi gjorde saft på jobbet kom jag att tänka på vad man drack på 1800-talet och vad man skulle kunna tänkas hitta på för roligt i krogen. Den allmänna dryckeskulturen som det brukar pratas om då det gäller denna tid  domineras av dryckerna, öl och sprit. Till dessa kan vi lägga sällskapsdrycken kaffe som snabbt vann gehör även i de breda folklagren. Vistades du i en mer borgerlig miljö kunde det tänkas att du även drack te, vin och diverse importerade spritsorter. Men om vi bortser från dessa ovan nämnda drycker vad kan vi då hitta?

Jag ger er därför, ett försök till en liten guide till 1800-talssvenskens dryckeskultur, fyll gärna på med fler drycker!

Svagdricka
Svagdricka är en mörk maltdryck som har gamla anor i Sverige, nämns redan under 1600-tal. Under 1800-talet är den främst känd som en sötad måltidsdryck och törstsläckare med en låg alkoholhalt. Får ett starkt uppsving i och med den växande bryggerinäringen under sent 1800-tal. Svagdrickan kan man också göra ölsoppa på vilket var vanligt förekommande.

Vattenlingon
De bästa lingonen hälldes i flaskor med vatten och korkades igen. Vatten och lingonen dracks som förfriskning vid kalas.

Saft
Saft kan har gjorts på många vis och på många olika frukter och bär. I en 1600-talskälla ur SAOB står det:

Til at insylta Fruchterna är och nyttigt, ther om gode Huushållare wetenskap hafwa, först at göra Must och Saffter aff them.

Saften var inte alltid sötad, sockret blir billigare och populärare under slutet av 1800-talet men är ingalunda en vardagsartikel bland allmogen. I princip alla bär och frukter som finns växande i Sverige har använts. Lite mer ovanliga är slånbär, smultron och tranbär.
Sättet att framställa saften är ofta olik vår tids vanliga kokningsmetod, ett sätt att göra körsbärssaft var att ta lika bär och socker i en kruka som man lägger lock på som tätas med rågdeg. Krukan ställs sedan i en kittel med vatten som får koka i 6  timmar. Därefter buteljeras innehållet i krukan. En bra källa till saftsorter är den stora uppsjö med husmoderslexikon och receptböcker som dyker upp under sena 1800-talet. Märk dock att dessa ofta är anpassade för en borgerlig publik.Vill man vara på den bonniga sidan så söta ytterst lite eller prova med honung. Osötad blåbärssaft förekommer exempelvis.

Must
Snarlik saften är musten som omnämns frekvent sen 1500-talet och är egentligen råsaften av bär och frukt. Musten fermeterades i regel till vin men förekommer ibland som ren, osötad dryck.

Enbärsdricka
Enbär användes till att göra olika drycker, ofta genom att koka bär och ris tillsammans. Koket sötas och jäst tillsätts och det får jäsa i 8 timmar. Drycken buteljeras sen och dricks. Varianterna är många och ibland kokades riset med torkade äpplen, päron och äppelskal. På samma sätt går det att bara nyttja enbär. Enligt Nils Keyland drack denna dryck av såväl hög som låg.

Kaffesurrogat
Surrogatkaffe är främst förknippat med krigstider men även under 1800-talet experimenterade man med ersättningar. Fattigt folk drack sällan rent kaffe men substitut gjordes ofta på rostad råg. Ett annat vanligt surrogat kallades knarter och gjordes på en ojäst deg av potatismos och havremjöl.

Kvass
Denna dryck har sitt ursprung i  Ryssland men återfinns även på svenska landsbygden. Den påminner som svagdricka och görs på malt och grovt bröd och som jäses.

Dricka på bröd
Bröddricka gjordes på grovt bröd som man häller kokande sockervatten på. Med tillsatt jäst får drycken jäsa 2 timmar och buteljeras.

Dricka på torkad frukt
Med äpplen och päron som legat länge som vid vinterförvaring kan man göra dricka. Frukten får dra i vatten ett par dagar tills vattnet blir gulbrunt. Vätskan silas, värms och socker och jäst tillsätts. Drycken får sen jäsa vid spisen i några dagar. Denna dryck var särskilt populär vid jul.

Cider
Drycken cider är en fermeterad must vanligen gjord på äpplen eller päron. Den tycks inte funnit någon större spridning bland de bredare folklagren trots stor popularitet i England och de brittiska besittningarna i Nordamerika.  Det finns emellertid exempel på att svenskar som utvandrade till Amerika kom i kontakt med drycken under sent 1600-tal.

Qivinfolken (i Nya Sverge 1illaga) maat efter swenskt maner och brygga godt Dricka; desz utan weta de giöra åtskillige drycker af applen och Persikor, hwilken förra de kalla Seider, mycket liuflig at dricka.  (Rudman 1697)

Cider blir under sent 1800-tal vanligare i den borgliga kultursfärens kokböcker men som allmogedryck tycks tillgången vara begränsad. Sverige har inte haft någon stark tradition av fruktodling om man jämför med England eller Frankrike.

Mjölk
Mjölk dracks vanligen inte utan förädlades till allsköns andra mejeriprodukter. När den dracks var ofta färsk, sötmjölk, I vissa fall späddes den med vatten till något som kallades sötmjölksblanne och dracks som måltidsdryck. Blanne kunde också göras på långmjölk. Kärnmjölken som blev över vid smörkärningen dracks ofta och ansågs extra hälsosam.
I delar av Skåne finns en tradition att blanda mjölk med maltdrycker såsom svagdricka.

Björksav
Björklagen har brukats i många hundra år i björkrika platser och i vitt skilda sammanhang. Ett utmärkande drag är dess användning i nödbröd istället för annan degvätska eller att koka välling på. Den har även druckits ren men också som bas i andra drycker. Björksaven ansågs hälsobrinande och tappades om våren. Har skrivit om det förut.

—————————————————————————————————————————

Husmoderns krusbärssaft anno 1892.

Detta recept är hämtat ur Mathilda Langlets Husmodern i staden och på landet. Det är en heltäckande manual för den idealiska hemmafrun. Utgångspunkten har en stark förankring i den borgliga kulturen och visar knappast hur den genomsnittlige svenska kvinnan vid denna tid förväntades agera. Intressant kuriosa är synen på aga, där Langlet förordar att pappan aldrig ska slå barnen utan detta är kvinnans uppgift för de slår inte lika hårt.

När det kommer till krusbärssaften gläntar den lite på dörren när de kommer till de lite mer ålderdomliga sätten att göra saft.  Här ges exempel på alternativa användningsområden där råsaften kan nyttjas som ersättning för citronsyra.

Mina sommarjobbare på museet plockade bären på museets innergård och stötte dem sedan men en gammal potatisstöt. Därefter fick bärmoset jäsa som i receptet. Det jäste i drygt 1 dygn vilket resulterade i en ganska kraftig jästdoft.

I min stackars gamla silduk fick sen saften rinna av under dagen. Råsaften fick därefter koka och socker tillsättas. Kokböckerna från denna tid gillar socker och ofta kan saftrecepten bli ohemult söta men i detta fall kändes proportionerna ganska ok.

Vid buteljeringen hände en olycka av sällan skådat slag. Saften var troligen något för varm för när den hälldes i flaskan hördes ett tydligt knäpp och helt plötsligt bildades hastigt en pöl runt flaskan. Den hade spruckit på ett ganska spektakulärt sätt. Ibland hjälper det inte med ett idylliskt upplägg.

Nåväl, en hel del saft kunde räddas och hällas på en annan passande flaska. Saften smakade bra och den suspekta jästlukten vi kände tidigare fanns det inga spår av.  Skål!

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Under 1800-talet reducerades antal krogar ganska snabbt i Stockholm, troligen på ganska goda grunder. Från 1  krog på 60 personer år 1800 till 5670 personer per krog år 1900.

Kurage recenserar.
Östgötsk spickekorv. Denna korv görs av ett litet östgötsk charkföretag och har en stark air av gammelsverige. Få ingredienser varav salt torde vara den mest framträdande tillsammans med ister. Du behöver dricka till, samt ordentliga tänder. Helt ok i små doser, du känner ådrorna kloggas igen när du äter.
3 saltstoder av 5.

Filmen Tillsammans. Jag såg Tillsammans när den kom ut för nästan tio år sen och tyckte den var helt ok. Nu såg jag om den och den gav mig helt nya djup som jag inte såg första gången. Det är en fantastisk berättelser om vuxna som dåliga förebilder samt att den är ett mycket tidstroget porträtt av 70-talets Sverige. Bra skit.
5 folkabussar med blommor på av 5.

13 kommentarer

Under Krogen

Taggat som , , , , , , , ,

augusti 15, 2012 · 1:51 pm

Sven Hallgren och Lars Hallberg. Två östgötska bössor.

Sven Hallgrens avkomma.

I min lilla samling av antika svenska jaktvapen har en ny, ovanlig figur smugit in. Den här bössan är signerad av en viss Hallgren i Norrköping. Det är spännande av olika skäl, dels för att vapnet är signerat en ovanlig smed och för att vapnet är tillverkat i min födelseort Norrköping.  Mannen bakom vapnet är något dunkel, han omnämns med en kort notis i Kåa Wennbergs bok Svenska böss- och pistolsmeder:

Hallgren, Sven föddes omkring år 1725. Han började arbeta vid faktoriet i Jönköping  och blev gesäll där år 1747. Därefter flyttade Hallgren till Norrköping och blev mästare vid stadens faktori år 1750.

Detta ger vid handen att Sven blir mästare tidig, vid 25 års ålder och att han arbetade vid faktoriet i Norrköping som för tiden var en viktig vapentillverkare. Faktoriet var otursförföljt, hade problem med leveranser, kvalitén, verkstäder och inte nog med det förstördes faktoriet (och staden) i rysshärjningarna år 1719. Från år 1738 var Peter Utterberg rustmästare på Norrköpings faktori. Hans uppgift var att få fart på faktoriet och han själv blev mästare år 1736 och hade varit gesäll hos David Bars som var självaste kungens vapensmed. Många vapen finns bevarade av Utterberg och hans vapen håller hög klass.

Om vi återgår till Hallgren så har jag efter att ha kollat en del auktionskataloger från de senaste åren samt museikataloger inte hittat några andra vapen signerade Hallgren. Troligen var hans privata produktion mycket liten utan det mesta tillverkades i faktoriets regi. Min teori är att Utterberg, likt många andra rustmästare vid den här tiden, satte sitt namn på vapen de själva inte tillverkat. Detta gjorde exempelvis Bars på vapnen som kom från hans verkstad, nästan som en kvalitétsstämpel eller varför inte ett varumärke. Kanske är det en och annan Utterbergsbössa som är tillverkad av Hallgren.

Kanske den snyggaste och mest distinkta kolvsnurren någonsin

I det här fallet rör det sig om ett till formen klassiskt jaktgevär som lite slarvigt blivit konverterat till slaglås. Man har använt originalhanen och lött på ett slaghuvud. Pipan är ovanlig i formen då den är försedd med spång och dessutom rakräfflad vilket är ovanligaste formen av räffling. I övrigt en kolv med stilrena drag med snurr på stocken. Jag saknar kolvlåda och laddstake (men gjort en ny).

Lars Hallbergs skrot.

Ok, detta är kanske den värsta bit skit jag sett. Det finns egentligen bara en, endaste anledning som jag skaffat mig denna, nämligen signeringen på låset. Låset är mycket prydligt signerat Lars Hallberg. Denne Hallberg föddes år 1711 och var verksam som pistolmakare hos Östgiöta Cavalleri vilket var stationerat i Linköping. Han huvudsakliga produktion torde därför vara militär men onekligen hann han med lite civila jaktgevär. Det lär inte finnas alltför många som är signerade i Linköping då han flyttade sin verksamhet till Nyköping år 1740 och omnämns som ”Regimentspistolmakare”. Då var han 29 år och han dog tidigt, 22 april 1746. Bössan bör därför vara tillverkad någon stans mellan 1735-1740 med tanke på att han kan blivit mästare i 25-årsåldern vilket var ganska vanligt. Det ger en fascinerande säker datering för att vara en civil bössa. Troligen fick man inte signera sina alster om man inte blivit mästare.  Gesäller fick inte öppna egna verkstäder förrän de fått mästarbrev och erhållit burskap.

Kan det vara så att Lars Hallberg inte var vassaste kniven i lådan när det kom till gravering. Inget konstverk direkt, nästan folkligt. Men personligt är det….

Intressant är att det finns en Norrköpingskoppling till Hallberg, han får nämligen tillsammans med sin fru Catharina Frenberg, en son år 1738. Han fick namnet i tidens idéfattiga anda namnet Lars Mårten Hallberg och denna slår sig in på faderns bana och blir antagen som gesäll på Norrköpings faktori år 1759. På faktoriet arbetade han under mästaren Jonas Strömdal och senare flyttade han till Nyköping och erhöll burskap. Vad exakt sonen var för slags smed är svårt att fastställa då Jonas Strömdal inte står att finna bland Norrköpingsvapensmederna. I Nyköping tycks Lars Mårten senare sadlat om till gevaldiger, dvs 1700-talssnut.

Resten av bössan är inte mycket att hänga i granen, den har troligen fått tjäna som leksaksgevär någon gång och både stock och pipa är avsågade. Bössan var en ganska vanlig jaktbössa med järnbeslag och kolvlåda.

 

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Scoutrörelsens centralgestalt och grundare Lord Baden-Powell hade många okända strängar på sin lyra. En mycket konservativ herre präglad av det brittiska imperiets erövringar och tankegångar. Han tyckte Mein Kampf var en fantastisk bok och tyckte inledningsvis att den korta lilla gaphalsen med svart skjorta i Italien hade många goda idéer. Vad som också är mindre känt är hans problematiska inställning till sin och andras sexualitet. Ett av de största problemen Baden-Powell hade med pojkscoutrörelsen var hur man skulle få pojkarna att inte ta på sig själva. Det spekuleras huruvida han själv även var gay men att komma ut var knappast ett alternativ för en person som han. 

Kurage recenserar.
Suecia films dokumentär Vasa 1628. Påkostad och detaljgenomtänkt om det mest misslyckade båtprojektet någonsin. Mycket data men trevligt var det. Passa på att se de tre delarna på SVTPlay!
3,5 kärringknutar av 5.

Föreningen Gamla Norrköpings häfte En stor mäster från Norrköping och hans 95 kollegor vid 1700-talets vapenfaktori. Ett klassiskt gubbfanzine om Utterberg och hans polare. Lite ostrukturerat men häftet gör sitt jobb. Jag hade önskat en artikel om faktoriets verksamhet under 1700-talet, den kontext som Utterberg arbetade i.
3 fanzines av 5.

2 kommentarer

Under Antika vapen, Vapen

Taggat som , , ,