Kategoriarkiv: Funderingar

Det känns som en höst har förflutit och jag har missat den, mer eller mindre. Det enda jag har sett är verktyg, virke, skräp och läckande kranar. Renovering, värkande leder, knapp sömn och kalla tår mot plastparkett. En magsjuk hund som sprutlakerar arbetsrummet med sin egen avföring mitt i natten som grädde på moset. Man vet att man lever när man duschar en gång i veckan hemma hos päronen i grannkommunen och lever på mikromat. Det är med all säkerhet renovering på gång när man ser en ask med 500 spik försvinner från början till slut när hundratals meter pärlspont avverkas.

Det är nu som uppehållen faktiskt uppskattas, när man kan ta byta från genomskitiga snickarbyxor till vanliga kläder. Som när jag och Anna-Maria åkte på improvisationsteater för någon vecka sen. Förundrad över att kunna klä upp sig fortarande. Kuragebloggen goes modeblogg, kanske jag får högre ratings nu? Kanske skjuter jag mig i foten med tanke på förra inlägget? Tur att jag inte är lajvare. En gång i tiden bar jag bara svarta kläder eftersom jag hade långt hår och var hårdrockare helt och hållet (fortfarande, syntens lön är döden….). Nu har jag hittat en tegelfärgad stickad tröja och en mockarock från 70-talet. Seger, jag har brutit mig loss från ungdomen.

Kanske kan delge en liten tjuvkikning i köket.

Jag är en samlare, genom mina levnadsår har många olika objekt passerat som i revy. De två största samlingarna torde vara min samling med skivor med den tyska hårdrocksgruppen Helloween (drygt 130 plattor, med olika pressar och sånt) och min boksamling (som gått förbi det halva tusendet). Jag dokumenterar samlingarna nogrannt i en excelfil, troligtvis det enda i mitt liv som är ordentligt välorganiserat. Till och med min fru är imponerad.

Boksamlingen som detta inlägg handlar om suger åt sig diverse särskilda genrer. Särskilt materiell historia, arkeologi, konsthistoria, hantverk och sådant som rör det dagliga leverne för vanligt folk förr i världen. Ibland stöter man på böcker som bibliofilen inom en skriker efter, närmast perverst.  Häromdagen på en auktionsvisning var det en bok som låg i en låda, Sigurd Erixons ”Folkliga möbelkultur i svenska bygder”. Om man ser den på antikvariat är den dyr. Mycket dyr. Idag ropade jag in den samt ytterligare ett parti med konsthistoriska publikationer. I Erixonutropet ingick tre banankartonger med fina skinnband. Huvudsakligen danska översättningar av engelska klassiker som Kipling och London.

När man kommit långt in i sitt samlande får man räkna med att ständigt få saker på köpet, i detta fall ca 40 böcker. Jag organiserade tre högar. Först, den viktiga högen som inräknar allt jag kan tänka mig att behålla, totalt sex böcker. En bok helt otrolig med namnet ”Norrköpings Medeltid”. Den gör fantastiska anspåk, Norrköpings Diplomatarium. Där ser man, även Norrköping får ett eget diplomatarium.  Utöver en tjock 1700-talsbibel, har förvisso ett gäng sådana hära men de gör sig bra i bokhyllan.

Hög nr två innehåller allt som jag kan tänka mig kan generera pengar, förhoppningsvis så pass mycket att det ska finansiera hela mitt köp. Konstsamlingar med moderna konstnärer, tidiga 1900-tals bildpublikationer i färg med Carl Larsson och Oscar Björk.

Hög nr 3, övriga böcker. Tyvärr största högen. En mängd fina skinnband men med okänt värde.  Gör sig fint i en bokhylla att titta på men kommer att vara i vägen. Ska se över den danska marknaden efter intressenter.

Som sagt, mycket jobb för två direkt intressanta volymer.

Jag vet inte om jag är den enda som har ganska så svårt för sommartorpet (som inte är ett torp…).  Ägarna har fått tag på ett otroligt hur helt klart, ett ovanligt hus. I alla säsonger av sommartorpet har folk klagat på hur de behandlat huset ut en byggnadsantikvarisk vinkel. Det är egentligen inte det som jag vill klaga utan jag vill lägga min högst personliga, subjektiva syn på spektaklet.  Som jag ser det finns det två parter som särskiljs av en stark pluralism. Ena parten är byggnadsvårdslägret och de som faktiskt gör något på huset, det vill säga sågar, spacklar, putsar, skrapar limfärg, isolerar, lagar tak osv. Å andra lägret två fånar som tramsar omkring och startar modernistiska projekt överallt. De strör modeller omkring sig och försöker frälsa sin omvärld i videoprojektorns ljus och ständigt visa på sin egen förträfflighet.  Allt till tveksamt hummande ifrån det enda som överbrygger detta pluralistiska projekt, det vill säga husägarna och huset i fråga. Husägarna som sliter medan pengar plöjs ner i kitsch, stiltapet, luftighet och allmän opersonlig homestyling med oberäknelig bäst-föredatum . För mig så handlar inte byggnadsvård bara om exteriören men också vad man gör med insidan och vad som liksom ”går med huset”. Alla har vi olika tycke och smak, men vem vill ha en gammal husvagn på tomten som kommer bli fuktskadad och möglig? Vem vill skrapa bort en svartvit taktapet på ett vackert limfärgat tak?

Hela framställningen av en husrenovering är helt makalös, folk sliter med puts, våndas över fuktskador och dåligt kalkylerade budgetar och blandar linoljefärg, medan två inredare springer runt i sin egna lilla värld likt Tomas Di leva i sitt nakenrum. Varför ska allt vara så förbannat hippt? Lämna kvar de där två fånarna i Stockholm och gör ett byggnadsvårdsprogram istället. 

Fondtapet, stiliserade 70-talsfoton, plast-kitsch, rökglas, string, guld, silver, svart och strama artificiella ytor är inget för mig. Skandinaviskt ljus, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Det är svart dag för Sveriges reenactare, ett tempel har gått i graven. Efter nio års kämpande har en starkt brinnande stjärna fallit i land där pajasmedeltidsmörkret och historisk förstockelse råder. Längre har inte Sverige någon reenactmentförsäljare av klass.

Handelsgillet har alltid varit en spjutspets mot plyschriddarna,

en nål i ögat på Sofias ateljè

en förkolnad yllebit mot bubblande polyester

en bastion av mässing och tenn mot norska lusekoftespännen.

Handelsgillet har dött, länge leve handelsgillet!

Vem ska våga axla manteln, när kungen fallit?

Aron Olsson har blivit skändad och vrider sig i sin grav. Förskjuten av oförstånd, oreflekterande och brist på medvetenhet. Då frågar man sig vem Aron Olsson är? Aron Olsson är en man som dog 1854 och någon gång fick han en bibel, egentligen inget konstigt med det förutom att det råkar vara så att jag råkade av en slump köpa den för en 5 kr. Jag har svårt att hålla mina bibliofila fingrar i styr vid äldre praktfulla band. Nu råkar det vara så att denna Aron Olsson gav denna bibel vidare till sina barn, en förmodad son. Sonen tyckte detta var en högst sympatisk idé, tradition, en början till en familjebibel. Denna bibel fortsätter vandra i generationer, säkert en viktig klenod, trots böckernas allt mer förmånliga priser under 1800-talet. Folk har bemödat sig att spara den i vilket fall, likt en symbol över släktens gång. Inget konstigt med det heller egentligen, jag vet inte hur många gamla biblar jag har, de flesta bär vittnesbörd om samma förfarande. Det sista namnet Lars-Ola, i ordningen på släktrullan är nertecknat 1991.

Ok, poängen med denna text är inte svår att lista ut. Ett fel har begåtts av någon när det förefaller sig så att jag helt plötsligt kan sitta som innehavare av denna historiska artefakt. Om vi förutsätter att Lars-Ola inte dog barnlös så måste denna bok ha gallrats ut ur nästa generation. I min föreställningsvärld är det omöjligt att bedra sig själv med sådan omvedvetenhet att man kastar bort över 200 år av sin egna historia. Hur kan sådant affektionsvärde sjunka så lågt att det inte längre är något värt? Annat än mina 5 spänn. Det är att sakna en historisk självrespekt, jag hoppas innerligt att skälen är goda för att jag numera kan låta denna bok få vila i mina hyllor. Någon har hursomhelst tappat bort en lista på sin släkt på sin moders sida som bladet antyder. Ta hand om edra släktartefakter, det är en del av er själva.

Om någon känner igen namnen så vet ni vad ni ska göra.