juni 20, 2011 · 6:37 pm

Allmogens skjutjärn.

Med detta inlägg ämnar jag beskriva mitt senaste tillskott i min samling av antika jaktvapen men också visa på en vapentyp som brukades av allmogen i nära 340 år. Min ambition är att detta inlägg inte ska vara snustorrt då jag vet att många av er inte är intresserade av vapen och inte kan recitera saliga vapenhistorikerna Josef Alm eller Torsten Lenk som ett rinnande vatten såsom en del av mina vänner plägar göra. Låt er inspireras av en vapentyp som genomsyrar jakten i Sverige.

Objektet som jag beskriver tillhör en typ av gevär som är intressanta rent etnologiskt och som vittnar om en del allmogejägares enfaldiga fantasilöshet. Jag talar om snappflintlåsbössor. Detta är min första snappflintbössa (det lär banne mig bli fler…)

Denna bössa är 123 cm lång och den har blivit ganska mycket renoverad med bra gjorda stocklagningar och nya låsdelar. Låset fungerar väl om den får en ny flinta. Geväret har ett rejält spett till pipa och är som många allmogebössor räfflad. Dessa vapen var precisionsvapen och ofta är kalibrarna ganska små. Detta är för en 12 mm kula vilket är ganska mycket. Resultatet med en pipan är att hela pjäsen väger mer än en stor armémusköt, ca 4,5 kg. Troligen är denna bössa från 1800-talet och från norrland där denna typ höll sig kvar länge.

Svenskarnas favorit.

Snappflintlåset kan spåras tillbaka till 1550-talets Tyskland och som snabbt vann gehör bland svenska vapentillverkare och vidare till  Norge och de baltiska länderna. Tyska smeder tog med sig låstypen till Sverige och den visade sig vara pålitlig och lätt att tillverka. Snappflintlåset är en förspringare för det reguljära flintlåsen som kommer att dominera Europa till början av 1800-talet. Med låsen följde också en tysk estetik med korta och stabbiga stockar som var rådande mode under 1600-talet.

Två utmärka snappflintlåsbössor med beninläggningar från 1600-talets Skåne. Så kallade Göingebössor.

När allmogen började skaffa sig krutvapen för jakt hade de vanligen två vägar som var ekonomiskt försvarbara – köpa utrangerade vapen från militären och civilister eller tillverka dem själva.  Att studera allmogens lokalt tillverkade jaktvapen är som att titta på deras kläder, möbler och hustyper. De är präglade lokala modeintryck, ekonomiska tillgångar och hantverksmässiga förutsättningar men också av eftersläpande konservatism.

Snappflintlåsen dominerar bland byarnas vapensmeder och i vissa delar av landet, särskilt norrut kunde jaktvapnen ha sett likadana ut i över 300 år.  Dessa snappflintbössor har ofta ett folkligt uttryck i ornament och en tydligt prägel ifrån de tyska kolvarna. Det ska sägas att snappflintlåsen användes av hög som låg även om det konventionella flintlåset eller hjullåset dominerar hos de högre stånden under motsvarande tid.

Böndernas förlagor, en tysk snappflintlåsbössa från tidigt 1600-tal. Notera likheterna.

Snappflintlåsbössa gjord av svensken Jonas Schertinger den yngre i Stockholm 1722 för den svenske kungens jaktgarderob. Även adeln föredrog ibland snappflintlås, just denna är något av en hybrid av snappflintlås (se hanen) och normalt flintlås (se eldstålet och eldstålsfjädern). Stocken är i övrigt väldigt tysk.

Varför allmogen valde snappflintlåset var troligen för att det ansågs tillförlitligt och i sitt ursprung förhållandevis enkelt att tillverka. Det är egentligen mer komplext än ett vanligt flintlås men i sitt primitiva utförande säkerligen enklare att göra för en lokal smed. Här följer några exempel på bössor liknande mitt, dessa är ifrån det traditionella norrland.

Många av dessa bössor byggdes också om på 1800-talets slut till slaglås med samma mekanism. Det tyder på att de var omtyckta vapen som ansågs värda att uppgradera.

Det förekom också att dessa mycket omtyckta lås monterades i för tiden moderiktiga stockar. Det kan se lite apart ut men utgör intressanta kontraster. Det är likt många konstnärliga uttryck hos allmogen – blandat.

Slutligen
Vad kan man då sammanfatta detta med? Inledningsvis så kan jag säga att detta är det perfekta reenactmentvapnet – det är gångbart under 300 år likt inget annat vapen. Det passar till min tidiga 1700-talsdräkt såväl som hos min tidiga 1800-talsdräkt. Det skulle även gå att göra  en tidig 1600-talsdräkt. Skicket är också perfekt för reenactment då många delar är bytta och inte original.

Det är svårt att säga hur vanliga dessa vapen var i jämförelse med andra vapen men det är tydligt att de spelat en signifikant roll hos allmogens jägare. Många köpte vapen tillverkade på manufakturerna i städerna andra gick till bysmeden.

7 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

juni 13, 2011 · 8:45 pm

Liljerum XXVI. Humlegårdens hemlighet.

För ett antal veckor sedan planterades humle i granna krukor här på Liljerum. Den hämtades ute på ett torp ute i dunkla svärtingeskogen. Jag lät mig glädjas över den nya växtens närvaro i vår trädgård och den lämnades för att bida sin tid vid farstukvistens trapp. Igår späkte jag min slöa lekamen i strängt trädgårdsarbete med grästrimmern och bland skogar av kirskål bakom den fula gula gäststugan målad i plastfärg gjorde jag en spännande upptäckt. Jag fann ansenliga kraftiga humlerankor som medelst vässade, gröna tentakler ivrigt hade tagit fäste bland ogräs och sly.

Det kan tyckas outgrundligt hur jag och min hustru kunnat undgå denna formidabla växtlighet. Humlen har liksom kravlat in i vår tomt och med iver försökt strypa både stängsel och krikonsly.

Visste inte ens att humleblad kunde bli så stora, likt en muterad rabarber.

Som försvar kan jag tillägga att den tycks ha sitt ursprung hos grannens uthus och jag kan inte påminna mig ha sett något sådant växa när vi stängslade tomten. Det beror givetvis vad man letar efter. När jag såg plantorna drog jag mig till minnes om den trädgårdsarkeologidagen jag bevistade föregående vecka på mitt arbete. Ett intressant föredrag behandlade kålgårdarnas lokalisering på äldre gårdskartor. Jag drog mig till minnes om de gårdskartor från Liljerum som med pedantisk noggrannhet avbildar såväl Petter Månssons magra och bergbundna tomt och Liljerumsbornas gemensamma hampaland. Några frågor kittlade mitt sinne.

Var fanns humlen? Kan humlen som nu växter här vara ättlingar?

Den tidigaste kartan som benämner humlegården är lantmätare Jacob Wernstens karta från 1704. Han märker inte ut humlegården som en egen punkt utan som en del av tomtens hushållsodlingar; ”ein hümlengårdh”. Enligt denna karta är dessa odlingar centrerade på tomten kring boningshuset, samma bergsknalle som Liljerum fortfarande står på. Om man söker sig till storskifteskartan från år 1776-1777 så är den märkt med nr. 4 (röd ring) och benämns som ”En liten humlegård om 1 kpl (kappland, dvs 154 kvm). Denna humlegård ligger i sydvästra delen av gårdstomtens odlingar.

Den nuvarande humlen växer ungefär i 2:ans övre högra hörn. Platsen för den ursprungliga humlegården är bortschaktad. Senare kartor och beskrivningar av gårdens ägor nämner inte någon humlegård. Det är dock troligt att dessa plantor härstammar från en reell brukningstid då gården genom laga skiften och hemmansklyvningar möblerats om. Att skifta runt bland hushållsträdgårdarna var vanligt och humlen som växer här nu har enligt grannens utsago funnits här när det gamla grannhuset fanns.

Vad vi nu ska göra med humlen återstår att se men humle kan nyttjas till mången go ting. Dess egenskaper har prisats och påbjudits sen medeltiden, Kristoffers landslag från 144o-talet uttrycker det: ”Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman.”

Dess huvudsakliga användningsområde hos vanligt folk var givetvis i ölbryggningen men den är också en använd medicinalväxt. Den främjar matspjälkningen och gör folk sömniga. Hos allmogen har den i dekokter använts mot frossa, rännsketa och som sårtvätt. Mot tandvärk kunde det brukas om det stektes samman med rågmjölsgröt som skulle pressas mot kinden som ett skållhett omslag.

Många har problem med humlens klåfingrighet och  du kan ta död på den med den blodsmagi som rådde hos allmogen under 1600-talet. I sådant fall ska du kasta varmt blod från en brunstig bock i humlegården ty då kommer den dö ut.

I all hast, från ett blåsigt Liljerum.

 

 

2 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

juni 6, 2011 · 7:29 pm

Liljerum XXV. Det randiga huset.

Den 31 maj uppfyllde jag målet att inom maj månad bli klar med reparationen och färdigställandet av fasaden på Liljerum. Att sätta deadlines gör man på gott och ont och i detta fall var det delade känslor då jag i maj också hämtade hundratals kg ölandssten, rivit vedförrådet, kapat upp kubikmeter med rivningsvirke, genomfört en svartkrutsskyttedag, varit borta på events två helger, överjobbat, skrivit och tagit alla prov i jägarexamen, fyllt år båda två liksom gått på kurs med ena hunden. Överraskande nog gick det hela vägen och här kommer redogörelsen för det randiga huset.

Reparation och foder.

När vi avlägsnat eterniten stod vi med ett naket hus som saknade knutbrädor och fönsterfoder samt locklistpanel på hela huset. Husets panel var i bra skick men behövde repareras på flera håll, ett ganska mödosamt arbete.

Jag började med att montera foder på huset. Vi valde en enkel modell där det går ner en liten tapp nedtill, en variant som jag sett lite här och där i Östergötland. Denna typ av hus med locklistpanel har oftast ganska enkla foder då locklisten svårligen låter sig assimileras med svulstig snickarglädje. Snickarglädje gör sig bättre på spontad panel och 1700-talets mer sirliga foder passar bra på timmer.

Fönsterbytet på 70-talet slet hårt med panelen och inpassningen var inte alltid super. Värst var det med ett fönster på långsidan där bräderna tippade in mot fönstret och där det fattades stora delar av panelen. Det kanske värsta problemet var nivåskillnaderna mellan fönsterkarmen och panelen. På de värsta ställen stack karmen ut 2 cm.

Jag började med att riva bort den trasiga fasadbrädorna upptill och sedan lossade på de omgivande brädorna. Genom att trycka in distanser bakom den närliggande panelen kunde jag vinna någon cm mot den putande karmen. Om du någon gång ska lossa på en gammal panel ska du ha i åminnelse att gammal panel ofta saknar spänst och spricker lätt. Väck spikarna genom att slå till skallen, då lossar de lättare.

För att lösa det sista utstickandet så fräste far min en fas i fodrets baksida som passade in karmen. På så vis fick vi tätt på var sida. Jag bytte några brädor fönstret med gammalt kilsågat virke från ett rivet hus i närheten. Det ser gärna lustigt ut men blir bra när färgen kommer på.

Vi har valt att ha plåtbleck över fönstren och vattenavrinningsbrädor i trä på fönstren på nedervåninen. Det finns inga spår av någon avrinningsplanka och det är inte säkert att det funnits. Ofta är dessa brädor infasade under panelen för att fungera ultimat och några sådana infasningar lyser med sin frånvaro. Plåtslageriet spred sig snabbt på landsbygden under slutet av 1800-talet och många satte plåtbleck på utsatta platser liksom hängrännor i metall. I bland satte man dem på ovansidan av redan existerande träbrädor, vilket jag gjorde. Det är lite som att ha livrem och hängslen men ändock vanligt förekommande på hus av denna modell.

Jag tog sonika de nygamla plåtblecken och modifierade dem med plåtsaxen och bockade kanten framtill för hand med hammare och städ. Det ger en snyggare och mer tidsenlig kant än maskinbockade bleck. Droppskyddet nertill i plåt vid husgrunden lät vi också ha kvar då det aldrig varit någon i trä där. Plåt är inte farligt om det brukas väl.

Locklist.

Jag mätte hur breda de ursprungliga locklisterna hade varit och köpte så snarlik som möjlig på en vanlig bygghandel. Det behövs ett antal 100 meter så hittar man en med bra pris så finns det pengar att spara. Jag valde en med avfasade kanter vilket är vanligt på hus av den här typen. Att spika locklist är ett tröttsamt görande med ett ständigt springade på stegen och kapande.

Var inte enfaldig och tro att alla lister är lika långa där det ser ut som de är det. Allt bör mätas en i sänder. Räkna med att det går åt över 1000 spik som är 100 cm långa. Jag skulle spika med klippspik men blev faktiskt i detta fall övertygad av min plånbok att låta bli.

Det som är roligast med locklisten på detta hus är den kilsågade fasaden som gör att varje brädas unika mått gör att det skiljer sig i bredd mellan listerna. Dessutom smalnar bräderna av något så att locklisten ibland står åt alla håll. Men det är i sin ordning.

Den sista bilden talar om extra vedermödor. Detta är vår mest utsatta sida. Märkt av vind, vattenskador, husbock och annat hemskt behövde den repareras. Detta gjorde jag på det mest byggnadsvårdsmässigt riktiga sättet, dvs att lappa och laga. I stort sätt hela nederdelen var rötskadat och då gjorde jag en klassiker, att sätta in en extra dropp bräda.  Detta går till så här.

Skruva fast en styrläkt på väggen i lämplig höjd. Ta en cirkelsåg och gira den och ställ den på ett sådant djup så att den precis går igenom brädorna. Låt sågen få slita och stånka tills den nästan pajjar. Har du lyckats får du ett snyggt och rakt snitt där inte ens vindpappen skadas.

Peta bort brädorna. Gör en droppbräda och gira den ca 30 grader precis i samma vinkel som snittet i väggen. Leta redan på gamla och nya brädor i samma tjocklek men gärna med olika bredder. Återvinn sådant du har liggande.

Spika mer locklist tills mjölksyran kommer ut ur porerna. Sen är det klart.

Gå sen och köp dig själv en present. I mitt fall blev det ett rockhuvud från Hälsningland. Undrar vilken fästmö för nära 200 år sen som eventuellt blev glad när hon blev överraskad av en nördig täljare med någon slags överambitiös bokstavskombination.  Jag blev glad iallafall och undrar just om det är dags att tälja något föremål som tappat sina praktiska och själsliga funktioner som det ursprungligen hade.

5 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

maj 30, 2011 · 8:04 pm

Historiska hantverk på Stadsmuseet IV: Ryssoljans återkomst

Ni som länge läst denna bloggs sidor vet att jag förut försökt mig på att göra ryssolja, denna mytomspunna vätska vars plats i samhället inte på något vis är självklart. Jag har i min vardag inte någon gång stött på någon som ens hört talas om trätjärans okända släkting. Förra försöket var illa förberett och var på något vis lite dömt att misslyckats. Nu, några år senare och med mer förberedelsetid grundade jag för ett mer lyckat resultat.

Ryssolja.

Som backstory kan nämnas att ryssoljan har ett månghundraårigt förflutet i detta land ehuru det härstammar såsom namnet antyder ifrån Ryssland. Ryssoljans användning är koncentrerat till skinn och läder och har gett upphov till det som kallas ryssläder eller juftläder. Det kan med fördel blandas upp med talg och brukas som smörja. Den finaste ryssoljan var vit som linolja och med den smordes det finaste ljusa lädret. Det hör till norm att oljan blir svart då den lätt bränns men trots att den bränns tycks den bibehålla sina egenskaper. I samband med detta försök kontaktade jag en legendar på området, Svarte Sören ifrån mina hemtrakter i Dalarna. Endast en gång hade han fått fram ljus ryssolja. När det kommer till andra användningsområde kan det nämnas att oljan kan användas till.

Från Shenet har jag saxat ett recept från vad som ska vara från 1746.

Man tager gammal näver, ju äldre ju bättre, skär den i stycken och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten, det ena stycket bredvid det andra samt så tätt man någonsin kan plugga och driva dem tillhopa över hela grytbotten. (Ny eller ung näver skall icke duga härtill, emedan man därav väl skall få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skall man knappt känna att den har den lukt som den ordinaira har. Grytorna skall icke fara särdeles väl av detta brännande, därför brukas helst sådana som är gamla och utav vilka man ej mera gör stort värde.)
Över grytan lägges sedan ett bräde som täcker densamma jämnt. Mitt uppå samma bräde bör vara ett hål, varigenom oljan skall rinna ut. Därefter gräves en grop i jorden, däri en stenskål eller annat kärl sättes. Däröver stjälper man grytan så att brädet eller locket är nederst men botten av grytan uppåt, smetar sedan och stryker med ler runt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller locket, att intet väder eller luft på något sätt må komma därigenom, ty där det sker, gör man sig fåfängt hopp om att bekomma någon olja och är det gemenligen ett tecken, att om man icke får någon olja, det hål eller öppning då varit någonstädes för väder emellan brädet och grytbädden.
När man nu har så smörjt med ler emellan brädet och grytbotten och fortfar [d.v.s. eldar] därmed 5 eller flera timmar, flyter oljan utur nävern ned genom hålet uti skålen som är därunder, vilken sedan kan tagas upp och förvaras. Herr lantmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning ett stop [1,3 liter] olja, som varit helt skön.

Ryssoljans tillverkande hade jag tillfälle att inhämta av herr lantmätaren Lindberg, som sade sig först fått veta det på det sätt att han uti Gävle givit en ryss att dricka så mycket brännvin han någonsin behagat, då han i fyllnaden uppenbarat för honom detsamma. Lantmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat detsamma och bekommit en olja, som skall haft just samma lukt som den vilken är på ryska lädret, samt med densamma smort såväl all sin sadel- och åkdon som stövlar och dylikt, vartill denne olja skall vara mycket skön.

How-to

1. Iordningställande.

När jag skred till verket på museet gjorde jag snarlikt men ordnade mig ett par nya färgburkar som kärl istället för järngrytor. Några enkla hål i botten med en stor skruvmejsel gör inte bara fina hål utan gör också att botten buktar på ett för rinnandets skull förträffligt sätt. Proppa sen denna burk full med näver, gärna stående likt en stor rulle i burken. Banka på locket. Fixa en burk att ställa under. Denna lilla burk ska man gräva ner men med mitt underlag av kullersten fick detta lösas med tegelsten.

Jag iordningställde också en miniatyrvariant med en enlitersburk. Jag fyllde burken och förseglade den med ett finmaskigt metallnät som jag fastsatte med en stor slangklämma. Detta är ett sätt jag hört ska fungera även i större skala.

När det kommer till näverurval valde jag endast den tunna ytterbarken. Jag fick således rensa nävret från den hårda skorpliknande innerbarken. Det är viktigt att trycka i så mycket näver som möjligt i burkarna. Näver kan du ofta hämta gratis på vedhanteringsföretag och denna näver hämtade jag utanför Söderköping på en dylik vedleverantör.

2. Elda.

Jag har hört att det ska vara bästa att börja elda uppepå burken för att värmen ska gå uppifrån och ner. På så vis pressas oljan nedåt och förhångas inte i onödan.

Nu kommer vi till bränningens största dilemma. Hur länge ska man elda? Jag beräknade att elda den stora burken i 3,5 timmar och den lilla i 1,5 timme.  Jag matade elden konstant för att hålla den jämt brinnande. Räkna med att det går åt mycket ved. Det blev olidligt varmt i den varma majsolen på museets innergård, hatt och lång linneskjorta äro klädsamt i sådana tillfällen.

3. Tömning.
Den lilla burken brändes vid och den stackars ryssoljan hade bränts ur i burken. Helt klart för lång tid, mer lämpligt är säkert under 1 timme på en sådan burk. Den stora burken däremot gav skörd i forma av några skållheta dl svart olja. Denna olja var rejält reducerad och det tyder på att det går att köra kortare tid och få mer vätska. Oavsett gav experimentet betydligt större skörd än förra gången. Oljan tar gärna eld när man lyfter av burken så var snabb på att släcka.

När jag hällt upp på flaska blandade jag talg i resterna i glasburken. Denna blandning ska jag pröva på läder senare, kanske en väska eller bälte. Det bästa talget torde vara grävlingsfett. Återkommer med detta då jag skjutit min första grävling i höst med min nyvunna jägarexamen.

Resterna av nävret ska enligt Svarte Sörens utsagor vara kimrök, dvs det svarta färgämnet som går att måla med. Om det är så så ska det mortlas till ett fint pulver och blandas med linolja. Allt går att bruka. I sin nuvarande form påminner kimröken redan om något slags ömtåligt konstverk.

Lycka till med hembränningen.

 

PS. 21-23 juni är det växtfärgardagar på museet. Vill du komma och lära dig färga eller färga i tyger och garner du har hemma så är du välkommen. Det är gratis och och vi hoppas kunna färga en hel del dessa dagar. Hör gärna av om du kommer.

6 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

maj 23, 2011 · 8:46 pm

I skuggan av Turmhügelburg.

Förra helgen ägnades åt en gemytlig resa till landet känt för sin dåliga folkräkning och snabba vägar, Tyskland. Det våras för medeltidsevent och årets första med Albrechts bössor gick till en rekonstruerad befäst medeltidsgård, Turmhügelburg. Ett mycket enkelt event anordnat av tyska reenactare för alla sena 1300-talsreenactare. Planen var främst att njuta av livet på bästa medeltidsvis, dvs hantverka, äta och sova undermåligt.

Jag och Anna-Maria hyrde en minibus och lämnade okristligt tidigt Söderköping för att i gangsterhålan Malmö hämta upp Peter, Lunda, Alexandra (numera går under namnet Axel) samt Fredrik. Ett fint gäng som bäddade för trevlig gemenskap.

Vi försökte i största möjliga mån inte stanna till i Danmark men vi lyckades få en gratis halvtimme på Middelaldercentret. Olyckligtvis förefaller det som våra enfaldiga späckkikare till grannar, danskarna, har rott i land ett medeltidsmuseum som på alla vis mos av alla medeltidsbysprojekt som någonsin påtänkts i svensk historia efter medeltiden. Middelaldercentret är en föredömlig anläggning där mycket bra rekonstruktioner och egen forskning blandas med god besöksstatistik och användarvänlighet. Centret består av flertalet verkstäder, bostadhus, liksom en hamn och diverse annat. De har till och med lyckats handha en museishop där det är massa bra reenactmentprylar som dessutom försäljs mycket billigt! Jag handlade handgjorda knappnålar med snurrhuvud för 15 kr st.

Efter middelaldercentret tog vi färjan och stannade på Border(line)shoppen vars innehåll förstärkte mina aningar om att alkohol inte är världens bästa uppfinning ur något perspektiv.

Vi kom fram till borgen lagom till kvällningen och lät oss genast bli slagna på fingrarna än en gång i medeltida bybyggnadskonst. En liten sketen tysk håla hade lyckats klämma ur sig en snygg medeltida befäst gård utan några  större åthävor medan kulturpolitikerna hemma i Sverige sitter och gråter när de skiter så fort någon vill åstadkomma något liknande. I vilket fall svidade vi om till medeltida kläder och passade även på att skifta språk ett antal gånger, danska, tyska och engelska. I bästa fall låter sig språkförbistringen bidra till nya främmande vokabulär. Våra vänner i holländska Deventer Burgerskap lärde oss de nödvändigaste få-en-smäll-på-käften-om-uttalas-orden och vi gav i igen med samma mynt.

Vy ifrån tornet

Första nattens sömn var i bästa fall usel. Ganska kallt och ett otroligt snarkande från nedervåningen i den medeltida lada vi bodde i. Första gången jag skulle gå ner och lokalisera snarkmaskinen slocknade ljuset på vägen ner. Det medeltida mörkret drog ner rullgardinen totalt och jag fick famla mig upp en trappa och lokalisera ett ersättningsljus.

Lunda och Fredrik lät sig inte störas av mullrets nedom.

Köket. Fördelen med att förlägga reenactment tidigt på året, man kan dra på sig ordentligt med ylle utan att känna sig som en regelrätt byfåne.

Lördagen ägnades åt att slöjda och äta mat, kanske det bästa man kan göra. Jag sålde en bösspipa till Lunda liksom en handsydd mössa. Vi lokaliserade något slags skaftämne bland veden och började yxa till en bösstock.

Lyckligtvis hade Lunda tagit med en yxa som vi kunde slipa upp för träslöjdens utförande.

Fredrik fick äntligen sin Ketterlin Haverblast, tycke fattades direkt. Lundas bössa behöver nu också ett namn.

I övrigt tittade vi runt på borgen som hade ett stall, visthus, kök, lada, kapell, bakugn och ett stort torn med palissad och vallgrav. På bästa tyska vis var allt mycket ordentligt ordnat och rejält. Just det robusta var också det som gick att invända emot ty det var ofta lite väl tilltagna dimensioner på virket, särskilt i en landsände där husvirket knappt växer på trä vare sig nu eller på medeltiden. Oavsett önskade man sig ett rejält slag på platsen med plundring och belägring av tornet.

Kapellet. Den lilla gårdskyrkan var som jag förstod det, det senaste tillskottet av byggnader. Kanske också den byggnadens om interiörmässigt behöver medeltidifieras mest, nu kändes det mest som en rustik retreatgård i Svenska kyrkan från 70-talet. Men jag klagar inte,  återskapade medeltida kapell hör inte till det vanliga.

Precis som idag fanns det  på medeltiden alltid någon snajdig, tvålfager och arbetsskygg tjusare med instrument som alla damer kunde  flockas kring. Man ser i hans blick att han känner sig hotad av min blotta närvaro.

Det hantverkades och sjöngs en hel del på detta event vilket jag gillar. Musiken bör få mer utrymme. Vi fick höra Broder Jakob sjungas i kano på fem språk, inte så medeltid men fräsigt. Alla tyskar kan också den svenska visan Herr Mannerlig.

En meditativ Peter i köket.

Till kvällens fest lagade vi mat och Peter som är med i det medeltida småländska landskapslaget grejjade honungsknäck. Att få laga mat i ett riktigt medeltida kök var en befrielse i jämförelse med det tarvliga lägerlivet. Alla klädde sig fina och den ökänt fåfänge holländaren Bertus visade upp sin extravaganta timglasfigur med stoppat bröst. Han har dessutom nu uppgraderat med ett förgyllt bälte på sammetsbotten som bekostats på medeltida sätt, dvs genom arv. Han är också den första som tagit sig an de tighta struthättorna som spänns fast under armhålorna. Beundran och bävan, mest bävan.

Kvällen fortfor i ljusens sken. Jag passade på att bränna upp lite talgljus och vi myste till svordomarna från de som förlorade i Gluckshaus.

På söndagen var det dags att åka hem med ett glatt humör som ingen kunde sätta stopp för.

Bilderna är tagna av mig och Peter Ahlqvist.

9 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar

maj 17, 2011 · 6:57 pm

En krumbent Uzbeker. Marma i nådens år 1719.

1719 års rysshärjningar revisited.

Jag har nyligen kommit hem från mitt första riktiga 1700-talsevent och jag tänkte med detta inlägg redogöra för de ärofyllda hjältedåd som jag och mina kumpaner genomled i våra försök att stävja ryssarnas nesliga härjningar. Det skulle visa sig att ryssarnas klassiska förmåga att vilseleda och snärja är djupt rotat i deras slaviska gener.

Självförtroende var det inget fel på men det skulle visa sig få en avsevärd törn.

Eventets kärna var ett wargame som skulle utspelas under 20 timmar mellan fredag kväll och lördag förmiddag. Vi höll till på skjutfältet i Marma och det var stängt för allmänheten. Uppskattningsvis 50 deltagare från Sverige, Ryssland, Finland och Norge. Finnarna och Svenskarna hade gemensamt läger med huvudsakligen karoliner, tross och diverse löst pack där jag ingick med spioner, uppbådat allmoge och milis. Vi civilister skulle smyga i skogarna, patrullera och skydda lägret mot ryssen. Det kom att bli 20 hektiska timmar som jag kommer återge här. Ganska precist. (Bilderna är tagna av mig, Christina Skoog Holmertz, Christer Johansson och en go tjej som döljer sig bakom täcknamnet Tuulenvienyt Lintu)

 Fredag 13.44

Efter att ha hämtat Bo och Wolfgang i någon anomym stockholmsförort så stannade vi till i Tierp för att fylla våra magar inför ankomsten till Marma skjutfält. På pizzerian stötte vi på 1700-talsfantasten Anders Löfgren från Gustafs Skål som i sin ensamhet inmundigade pizza. Även han hade tänkt använda helgen till att kväsa ryssarnas framfart. Tierp är har mycket lite att komma med då det kommer till arkitektoniska storheter och prunkande prakt. En by som man med lätthet kunnat avvara som buffert mot ryssens eldstinna framfart.

 15.15

Lägret slogs upp med ostrukturell strävsamhet vid en vacker plats med god sikt. Platsens lämplighet förstärktes med äldre stallruiner och en äldre matkällare. I mångt och mycket har skjutfält mycket goda förutsättningar för reenactmenthobbyn då det är obebyggt, skyddat från dryga ortsbor och har grusvägar och en varierad terräng av ålderdomlig karaktär. De platsvis många blindgångarna ligger dock skjutfältet i fatet men utgör generellt sätt inget problem.

I prydliga rader och efter militära mått placerades tälten ut. Jag inredde mig en enkel sovplats i ett av dessa tält nogrannt utvalt ty inga snarkare fick begagna sig av det. Dessa nogsamma övernattningsförberedelser skulle ganska snart visa sig vara meningslöst arbete. Natten skulle bjuda på allt annat än sömn.

17.45
Vi friskyttar och uppbådad allmoge begav oss några hundra meter därifrån för att heroiskt upprätta en utpost i ett övergivet stall. Vi provsköt våra musköter med det krut som frikostigt delats ut av arrangörerna. Skrävlande pokulering och optimistisk stämning rådde i lägret. Vem kunde hålla stånd mot välgödda svenska bönder med träpåkar och gamla bössor?

18.30.  Krigsspelet har pågått i 30 minuter. Vi har tänt en lägereld i ruinen och samkvämen är på topp när ett taktfast helvete bryter vår lunk. På avstånd hörs kärva kamprop på slavisk accent och marscherande steg. Vi är tagna på sängen när ryssarna i snygga led promenerar rakt fram till vår utpost som är positionerat i klykan på en y-korsning. Innan vi hunnit greppat våra musköter har de ställt upp sig på två led och totalt eldchockat oss i bitar. I allmän yra flänger vi skott åt alla håll men då har de utan en min i sina ryska stenansikten omgrupperat om sig, bytt skytteposition, avfyrat en salva och börjat marschera iväg igen efter att ha rundat klykan. Försöka förfölja med tomma musköter i skräck nedknäckade brallor? Nja inte så kanske. Jag har inte ens någon bild från förloppet.

19.03.
Lyckligtvis begav sig inte ryssen mot det svenska lägret och vi beslutade för att dra ut på ryssjakt, något som vi var obarmhärtigt dåliga på skulle det visa sig.  Vi delade upp oss och började söka av vägarna som ryssarna tog och vi gick och gick och gick. Ingen ryss så långt ögat kunde se men vårt hårdföra befäl Bo höll optimismen uppe.

19.25.
Inte se men nog så höra. När vi finkammade vägarna och spejade så avslöjade sig ryssen väl hörbart när vi nära 2 km bort hörde kilovis med krut spenderas i rasande takt från hållet där vårt huvudläger låg. Vi hade tabbat oss igen och vi började kuta över ängar och skogar för att flåsande undsätta våra karolinska soldater. Förgäves och lagom till att vi anlänt pågick parlamentering och ryssarna försvann från platsen med en okänd del av den svenska krigskassan. Lyckligtvis hade våra finska karoliner hållit dem borta.

Vad gör man när allting är som deppigast? Man äter. Förning har inte fattats denna helg och jag har nog inte småätit så rabiat förut.

Vi tröståt  och dunkade varandra i ryggen och med återvunnen eufori  begav oss åter igen till vår utpost.

20.56
Vi har placerat ut vaktposter och vi skickar ut patruller. Jag ger mig ut med Bo och Anders för att söka runt gården Nydala. Vi hittar inget och vi spejar i blindo ut i den allt mörkare kvällen. Vi promenerar snopna tillbaka men bara 100 meter i från vår utpost ser i antal mörka figurer som tycks smyga på vägen mot vårt läger. Det är väldigt mörkt och det var omöjligt att se vilka det var. Vi närmade oss och ropade sedvanliga fältlösen för identifiering.

-Halt!
(inget svar, figurerna rör på sig)
-Werda!
(inget svar, de rör sig snabbare)
-Narva??!!
(ingen lösen och nu börjar de stanna upp liksom hukande)

Mynningsflammorna lät inte vänta på sig och vi tre besvarade elden och kastade oss i snåren. Sju ryssar mot tre svenska bönder, inte helt lysande kanske. Vår utpost börjar också röra på sig och skjuter vilt omkring sig. Vi viker av av och allmänt tumult utbryter där ryssarna till slut försvinner som i tomma intet. Som sig bör. Efter kalabaliken berättar Bo utmålande för de andra i utposten om att han blivit attackerad av ”en krumbent uzbeker” som gömt sig i en buske. Vad skulle komma härnäst? Kosacker?

22.50.

Vi sitter i vårt läger och myser. Natten är i antågande och vår trygghet och glada stämning är i grunden  falsk och alla sitter egentligen och väntar på att vårt luftslott ska rasa samman i traumatisk ångest.  Vakter är utplacerade runt utposten och vi förbereder oss för en hård natt.

Lördag 0.02.
Jag inleder mitt första vaktpass efter att vi gett oss av på fler fruktlösa försök att hitta ryssarnas rövarnäste.

04.00.
Huttrande beger jag mig till mitt andra vaktpass. Jag har kanske sovit 2 timmar i något som svårligen kan definiera som sömn. Det tidiga 1700-talets mode är snyggt…och tight. Med väst, ärmväst och åtsittande rock låg jag som en hårt lindat ukrainskt spädbarn. Direkt på marken runt eldstaden, tidvis med en filt över mig. Dessutom med den franska trekantiga hatten på huvudet som totalt förhindrade rörelse av huvudet.  Borta i huvudlägret låg mina sovsaker bekvämt.

04.35.
Det är ljust och vi undrar vad ryssen har kokat ihop. Vi vill inte att de ska nå lägret denna tid så därför ger vi oss ut på en episk ryssjakt i dimmorna. Vi hade hört rykten om en lägereld och order gick ut om att överge posteringen.

Det gav också tillfälle för det viktigaste i reenactment – ta kort och bli fångad på bild.

Historiens dimmor.


Bruksherre Löfgren dök upp med dragen pistol som ett sagoväsen ur dimmorna. Barockt värre.

Kan de vara här? Kartan är ju inte så detaljerad men vi kan hoppas.

Leta, leta, leta….

Speja, speja, speja.

Hopplösheten låg som en blöt nöthårsfilt över oss.

05.53.
Vi gav upp och traskade tomhänta mot vårt läger där vi episkt fick utropa våra fältlösen till en väntande finsk vaktpost. Fin morgon än så länge.

06.23.
Kriget var åter över oss! Ryssarna anföll vårt läger med resolut stöveltramp från vägen där vår utpost hade varit. Det hade vi lyckats lura dem med åtminstone och nu var vi fulltaliga med musköt i hand och utspottad frukost. Medan karolinerna höll vägen med kanon och musköter flankerade vi likt rovdjur det ryska packet längs diken och dungar. Så länge som det finns bly i luften finns det hopp!

Med svidande salvor hetsade vi ryssarna uppåt mot Y-korset med ruinen. Lukten av svavel och tung krutrök låg i luften. När det mullrande kanonerna sagt sitt förföljde vi dem mot utposten där de lät sig belägras och omringas.

06.57.
Den sista ryssen föll för våra kulor och bajonetter i det lilla stallet.

Vi belönade de stupade ryssarna med bjudfrukost i vårt läger och vi pratade med varandra vitt och brett om nattens härjningar. Det visade sig att ryssarna som var ca 10-15 år yngre än våra karoliner helt sonika dumpat sina tält när de blivit utkörda i skogen och endast tagit lätt packning. Lättfotat hade de drivit runt i skogarna för att på bästa sätt hålla sig undan och angripa vid bästa tillfälle. En strategi som visat sig vara helt överlägsen vår primitiva och kraftlösa spaning. De var till och med en smula besvikna över att de inte hade blivit upptäckta någon gång trots att de haft lägereldar igång.

Ryssar och svenskar åter som vänner. Vi jobbade hårt på vår förbrödning över landsgränserna.

Resterande tid av dagen ägnades till att ha småslag på fältet, äta, riva läger och sen ha en uppvisning inför Marmas tvåsiffriga befolkning.

På det hela taget gav eventet enormt mycket. Upplägget mer ett wargame är rafflande och 1700-talet är fantastiskt kul att reenacta. Jag vill propsa alla er som fastnat i en period att varva med andra tidsperioder, det sätter lite perspektiv på tillvaron. Tack alla som var med och bidrog till ett trivsamt event!

Tack mina nyfunna vänner bland friskyttarna.

15 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar

maj 9, 2011 · 8:16 pm

Keterlin Haverblast och väntan på Tarmhagelborgen.

Till helgen stundar ett mycket intressant event som blir ett av två planerade 1300-talsevent denna sommar. Vi ska åka till den i svensk folkmun kallade Tarmhagelborgen (på plattyska Die Turmhügelburg im Nienthal von Lütjenburg ist das Mittelalterzentrum Schleswig – Holsteins) i norra Tyskland. Det är en rekonstruerad medeltida befäst stormansgård där vi kommer träffa sena 1300-talsreenactare och förkovra oss i hantverk och leva vårt pragmatiska medeltidsliv i några dagar.

Det kommer bli toppentrevligt. Jag var på mitt första 1700-talsevent i helgen som var och detta kommer bli en spännande kontrast. Mer info om om det gågna eventet i kommer.

En av våra proselyter i Albrechts bössor har slagit på stort och köpt sig en bössa av mig när jag reade ut lite pipor som låg och skräpade. Jag skaftade upp den och jag tyckte den blev rätt cool. Jag hade inget toppenvirke till skaftet hemma men målar men det röd så ser allt fräsigt ut! Modellen är baserad på en modell jag gjort förr och den kan ni läsa om här. Jag smidde till en järnskoning och en hake som fyndet påbjuder. Det blev en stabil bössa och jag har i traditionsenlig anda gett bössan ett medeltida tyskt kvinnonamn med tillnamn. Denna gång kommer namnet från samma område som en viss muskelknuttehund kommer ifrån -Rottweil i Tyskland. Namnet blev Keterlin Haverblast! Tillnamnet Haverblast är ganska svårtolkat, hemsidan jag tagit det ifrån skriver:

Havenblast: The first element appears to be MHG haven ‘earthenware container, pot’; the second could be blâst ‘a snort, a blowing; flatulence’.

Ganska meningslöst, men roligt är det…och kanske lite passande…en lerkrukesnytning eller lergodsfis.

Jag tänkte att det var festligt att måla mynningen röd också. Får se hur länge färgen sitter efter några blasts från havenblasten.

I samband passade jag på att måla en krympburk jag täljde förrförra sommaren tror jag.  Det blev riktigt snajdigt tycker jag. Jag måste se till att göra mer krympburkar. Det är målat med linoljefärg som jag blandade till med bara lite engelskröd och linolja i en pasta. Jag strök på det med en trasa och drog bort överflödig färg med en annan trasa. På så vis får man en snabbtorkande lasyrartad yta som är rätt najs.

Ha en bra vecka folket.

1 kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Vapen

april 23, 2011 · 9:43 am

Fattig mans ko.

I dessa tider är det läge att dricka det som kommer från björkarnas stammar ty det är nu saven stiger. Det sägs att den bästa tiden att tappa saven är palmsöndag eller tiden runt påsk. Svenska allmogen har emellertid haft en smula ambivalent inställning till björksav. Huvudsakligen tillskrevs saven ha stärkande egenskaper, man talte om att dricka märg i benen. En del finnar var skeptiska, du kunde få frossa (dvs malaria) av att dricka det för tidigt om våren. Å andra sidan trodde en del finländare att du kunde få frossa av att man rört vid en myrstack eller räknat tranor. Det gick att bota sjukdomar med björksav också, i Västergötland kokade man välling på det med kol och smör. Detta skulle hjälpa mot kolera.

Vad som är tydligt är att björklagen har brukats i många hundra år i björkrika platser och i vitt skilda sammanhang. Ett utmärkande drag är dess användning i nödbröd istället för annan degvätska eller att koka välling på. Fattig mans ko brukar man tala om. Björklagen är ganska näringsrik, innehåller flera sockerarter, syror, vitaminer och mineraler. Flera källor pekar också på vinframställning. Här följer ett känt recept från ”Den swenske Kocken” 1837:

Champagne-win af björklake. För att erhålla en halfankare Champagne-win tages 9 kannor björklake och 8 skålp. socker, helst puder- eller lumpsocker. Detta inkokas till sex kannor. Under kokningen skummas flitigt hwarefter saften silas genom hårduk uti den ankare, hwaruti det skall förwaras. När saften är lagom warm att emottaga jästen, så  ilägges 3 à 4 skedblad deraf, samt 8 i skifwor skurna friska citroner med skalen, dock utan kärnor. Slutligen ihälles 1 kanna gammalt franskt win, och efter jäsningen tillsprundas ankaren wäl, och den bör ej under en månad röras, samt ligga i god källare. Winet aftappas sedan på torra och klara buteljer, som icke bör wara fulla på en tredjedel när, samt korkas och hartsas wäl.

Jag skulle vara glad om någon av er mer alkoholbevandrade personer skulle pröva detta recept. 1 kanna är 2,6 l och ett skålpund 425 gr. En del har lyckats genom omfattande arbete.

Denna vecka gav jag mig ut med enkla redskap för att skaffa mig lite björksav så att även jag kan åtnjuta savens mytiska kraft (eller hål i tänderna då björksav är rätt rik på sockerarter). Det är ingen svår affär, man kan göra på flera olika vis men jag tog ett borr, pet-flaskor, 10 cm långa vattenrör och ett spännband. Satsa på större björkar och ibland ger vissa väldigt mycket andra mycket lite.

Jag gick regelbundet och tittade till mina tre flaskor och på ett dygn blev det några liter och dränkta myror framför allt. Glöm inte att plugga igen hålen när ni är färdiga.

Glad påsk.

5 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

april 13, 2011 · 7:02 pm

Liljerum XXIV. Fallout!

Liljerum ligger öde sånär som på en man och hans katt. Likt ett uppryckande har han lämnats kvar för att fullfölja ett uppdrag som sedan länge legat som ett förgiftat ok uppå hans axlar. Inkapslad i vit overall och skyddsmask och med enkla verktyg, en kofot, stege och hovtång skulle en resa bakåt i tiden inledas. Tillbaka till 1800-talets slut.

Prolog.

Någon gång under 1950-talet tycktes det finurligt att sätta upp plattor på husens väggar för att slippa underhålla dem. Ingen skulle behöva skrapa, slipa och vingla på en ranglig stege med färg längre. Det fanns också många andra fördelar,  estetiska och själsliga. Tänk att detta hus från 1800-talet helt plötsligt skulle se ut som det vore nybyggt och att våra förfäders fattiga minnen och strävsamma träldom kapslas in  i en sarkofag, aldrig att vakna åter. Ett nytt samhälle danas. Plattorna döptes efter latinets ”aeternitas” som betyder evighet.

Samma Liljerum men i annan skepnad på 1950-talet.

1977.
Vad var det egentligen som skedde?   Det visade sig att dessa små, praktiska plattor hade orsakat cancer hos de som arbetade med dem. Från praktiskt byggnadsmaterial till kastlöst skräp ingen vill ta i.

Idag.

Jag har inför detta uppdrag fått många råd. De flesta kommer ifrån pragmatiska herrar som är svaga för kampanjer med treglasfönster, egensnickrade energikalkyler, billiga läsglasögon, multiverktyg och låga bensinpriser.  Man kan tänka sig att argumentationen går ungefär så här:

-”Du ska väl inte plocka ner eterniten?”
-”Mmm…jo.”
-”Men det är bättre att bräda in plattorna, då behåller du vindskyddet och slipper ta i fanskapet!”
-”Förvisso sant, men originalpanelen finns under.”
-”Den är säkert dålig och huset kommer bli dåligt isolerat.”
-”Skulle jag bräda in eterniten skulle huset tappa alla sin proportioner och det skulle se ut som det vore nytt, dessutom kan panelen säkerligen lagas där den är dålig.”
-”Du är galen.”
-”Gud och historien är min domare.”

Det sista är nog något uppdiktat för att ge lite knorr på samtalet. Det finns många skäl att ta ner eterniten och många argument mot. Eterniten är ett utdöende inslag i vår byggnadshistoria och materialet har räddat många hus. Detta vet jag, då jag besökte Smögen förra året.

En noggrann skiss över eternitfrekvensen i Smögen.

Men på mitt hus har det inget att göra.

Rivning.
Resten av min familj försvann över helgen och jag stod framför huset på fredag morgon, redo. Engångsoveraller och handskar fasttejpade vid handlederna. Partikelfilter mellan mina lungor och plattornas damm.  Högt upp på stegen började min resa bakåt i tiden.

“We always imagine eternity as something beyond our conception, something vast, vast! But why must it be vast?” Dostojevskij

Du kan glömma att dessa plattor kommer ner i hela skivor ty de är fastnaglade med mången spik. Se till att du har plast nedanför väggen som samlar upp de nerregnande fragmenten.

Efter tre dagars slit morgon till kväll hade jag helt plötsligt ett rött hus. Tidsresan är fullbordad och nu återstår en restuarering med nya foder, knutar och locklist. Lite delar av panelen måste lagas efter husbocksbesök och röta. Panelen är ursprunglig med huset, fastspikad med smidd spik. Underbara tider.

16 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

april 2, 2011 · 6:36 pm

Två nya bössor.

100000 besökare! Hurra! Kul att folk hittar hit och gillar det jag ordbajsar om. Jag uppskattar verkligen era kommentarer och de nya kunskaper som blottläggs där.

”Agitatorns hemlighet är att göra sig lika dum som sina anhängare, så att de tror att de är lika kloka som han”
Karl Kraus 😉

Det åker bössor hit och dit i samlingen och det verkar som den expanderar mer än den decimeras just nu. Det kanske är någon som tycker det är apart att samla på vapen och personligen tycker jag just den diskussionen är ointressant. För mig är de bästa samlarföremålen de som för det första är trevliga föremål när det kommer till estetik, variation och historia och för det andra antikviteter som kan brukas i dess ursprungsbetydelse och för det tredje att de kan brukas aktivt reenactmentsammanhang. Därutöver anser jag det gott om det är en hobby som kan bli självförsörjande på grund av andra samlares intresse och plånböcker. Mynningsladdare bjuder generöst på dessa faktorer.

Själv personligen är jag infant i samlandet och försöka komma åt de saker jag blir förtjust i. Jag har med tiden nischat mig till civila jaktvapen som är helstockade, gärna från 1700-tal och flintlås eller bra slaglåskonverteringar. Nyligen har två gevär som passar in i min hylla.

Gevär 1.


Detta gevär var troligen en omtyckt ägodel. De bästa bössorna  blev ofta konverterade till slaglås under 1800-talets mitt. För er som undrar vad en konvertering  är kan det lättast beskrivas med att man har byggt om vapnets lås till ett modernare, vanligen flintlås till slaglås som generellt började brukas på 1840-talet (nedan kan ni se flintlås respektive slaglås). Många samlare idag tillbakabygger slaglåsvapen till flintlås idag med hjälp av originaldelar eller nya delar. Idag är det svårt att föreställa sig att en bössa redan kunde ha 150 år på nacken när den konverterades till slaglås. Vilka bruksföremål har vi idag som genomgår samma slags process?

Många konverteringar är tattiga skapelser gjorda av landsbygdssmeder som byggt om en gammal bössa andra är utförda av professionella vapensmeder. Detta är ett exempel på en väl genomförd konvertering.  Smeden har prydligt avlägsnat eldstål och eldstålsfjäder och fyllt igen skruvhålen efter dem.

Vapnets alla dekorationer och metalldelar är i järn. Personligen gillar jag det mycket mer än mässing. Det var svårare att göra bra detaljer i järn eftersom de inte kunde gjutas utan var tvungen att smidas, graveras och filas fram.  Allt som glimmar är inte guld, här i dubbel betydelse. Favoritornamentet är sidobläcket, jag har aldrig sett något liknande. En liten drake eller liknande.


Detta vapen är på många sätt udda. Pipan har också en mycket egendomlig form. Den är grov i kalibern, 19 mm och har blivit försett med en spång upp på pipan. Att ha spång är något jag förknippar med moderna jaktvapen. Sen är pipans början några intressant halvmåneformade skåror. Majoriteten av jaktgevären från denna tid har oktagonala kammarstycken, dvs första delen av pipan är åttakantig.

När det kommer till vapnets proportioner är de nästintill perfekta. Bra balans, stilrent och stramt.  Längst fram finns en hornnäsa.

Geväret är 135 cm lång och kommer bli skjutas inom kort. Troligen sent 1700-tal.

Gevär 2.


Detta gevär är det andra gevärets småinavlade kusin från landet. Det är verkligen inte någon fulbössa, sådana finns gott om. Detta är lite mer underligt. Inledningsvis rör det sig om ett slaglåsgevär, låsets runda form skvallrar om att det torde vara ett 1800-talslås som konverterats. Det är en bra konvertering som är väldigt genuin. De har bytt bakre delen av kammarstycket och ersatt det med en integrerad nippel. Gevär 1:s nippelhållare är bara fastskruvad på sidan av kammaren.

Det rör sig om en professionellt tillverkat gevär som byggts om av en vapensmed. Linjerna är eleganta och stocken är fiskstjärtsformad. Men vad är det så som är konstigt? Jo det finns några underliga detaljer. För det första har hela geväret ådringsmålats. Varför då? Slitaget på färgen tyder på att det gjordes under brukstiden och det bör vara för att det ska, liksom i den enkla möbelsnickaren värld, likna ex valnötsstock i detta fall. Kanske är stocken i björk och jag har aldrig stött på en målad stock över huvudtaget. Vanligt knep på möbler som sagt under sent 1800-tal. Det ger bössan ett egendomligt utseende och det ser rätt taffligt ut. Liksom sidobläcket:

Hur tänkte någon här? Detta är typ det fulaste och minst passande sidobläcket någonsin. Det kan inte vara original och kanske är det till för att täcka upp någon ful skada eller så var det någon som spolade ner sin formkänsla just den dagen.

Den sista besynnerliga delen är att detta är en räfflad pipa. Idag är alla kulvapen räfflade för att öka på precisionen och detta experimenterade man med alltjämt århundradena igenom. Räfflorna vrider sig i pipan för att sätta rotation på kulan och stabilisera dess bana. Så långt är allt rätt men denna pipan är något så ovanligt som rakräfflad. Räfflorna är raka från början till slut. Det är som att köra brödrosten utan att ha sladden i.

Detta har prövats förut, på Armémuseet finns en militär jägarstudsare (militära jägarförband) med rakräfflad pipa.

Dessa brukades av Savolax fotjägare. Modellåret är 1793 och 1806 klagas det på att precisionen och räckvidden är dålig. Josef Alm skriver

De uppskattades dock ej vid regemenetet, ty på grund av sina raka räfflor sköto dessa vapen föga bätte än vanliga slätborrade infanterigvär och överträffade i skjutförmåga vida av regementets studsare m/1770

Lustigt nog är min bössa också av samma kaliber som jägarbössan ovan. Tål att undersöka om det är en utrangerad militärpipa som satts i civil bössa. Kan inte se om pipan är åttakantig hela vägen eller om bara kammarstycket är det.  Min pipa är dock två cm längre men å andra sidan så min pipa byggts om de sista två cm. Någon som har en bild på denna bössa eller på andra rakräfflade tingestar?  Det såldes en svensk på Walter borgs auktioner för några år sen

Kom gärna med praktiska fördelar med rakräfflat.

Bössa 2 är i vilket fall 133 cm lång och ska få en ny nippel och sen får vi väl se hur precisionen är.

1 kommentar

Under Antika vapen, Vapen