Kategoriarkiv: Vapen

Allt som rör vapenhantverk

Hagelbrakaren.

img_3876

I väntan på att sätta händerna i arbete i smedjan har jag just inga hemmaprojekt på bordet. Med hemmaprojekt åsyftas sådant man kan arbeta med i hemmet utan att förstöra det. Jag ämnar att sätta igång att sy något, det är svårt för mina rastlösa fingrar att slappna av när jag kollar på film, pratar med med min bättre hälft eller funderar. Sen är det alltid så att det tar lite tid att komma igång, det finns några saker som jag ska börja med; en kjortel till Drothemshirden 1349:s kock och för den ekologiska tankens skull ett antal trasiga vardagskläder.

Sen finns det semi-hemmaprojekt. Det gamla hagelgeväret var ett sådant. I ett parti med renoveringsvänliga vapen som jag en gång köpte hängde det med en sådan. En dubbelpipig mynningsladdare från 1800-talets andra hälft med allehanda rost och en duktigt hemsk kolvbräcka tvärs över. Det positiva, pipan hel och mekanismen i funktionsdugligt skick. Kolvens handtag vackert dekorerad med ett vildsvinshuvud. Inte världens lyxigaste gevär för sin tid men ganska fint. Belgiskt? Skicket var sådär som ni kan se nedan:

img_3812

En målsättning med alla mina skjutvapen är att jag ska kunna avlossa dem, åtminstone blankt. Så vad göras?

Jag började med att skruva isär hela vapnet. Varje del måste rengöras och bli av med sin rost. Stocken måste limmas ordentligt, det fattades inga bitar som tur var. Jag öppnade upp sprickan och fyllde i med trälim och spände ihop. Eventuellt kommer jag smyga i en träskruv under beslagen för att förstärka ytterligare.

img_3816

Alla rostiga delar polerade jag upp med fin smärgelduk och roterande stålborste. Man kunde nästan tro att pipan varit brunerad. Om den hade varit brunerad eller blånerad ska man låta bli att använda stålborste och smärgelduk. I vilket fall var hagelgeväret ytrostigt  överallt. Jag ville inte ha en polerfinish, det är trots allt en antikvitet vi pratar om. Jag arbetade därför upp en mattare yta där spår efter framställningstillverkningen får vara kvar. Jag gillar när det är lite mattare och när bruksslitage är en del av utförandet.  Jag monterade ihop allt och oljade stocken. Det fattas en skruv på beslaget som leder ner till handen men den kommer kompletteras. Fint blev det iallafall, det ser lite kladdigt ut när stocken nyligen är inoljad. Sen kommer jag göra en renovering av pipan, nipplar och lås för att kunna skjuta med den.

img_3885

img_3884

img_3880

img_3887

6 kommentarer

Under Antika vapen, Vapen

En ny rysk vän och bye bye hantverk.

tula-las-nara

Ryssen är vår vän? I mitt fall är det högst subjektivt då jag fått en vän i stål och mörkt trä som 1811 lämnade de ryska vapensmedjorna i Tula. Jag köpte en musköt på tradera eftersom jag letade efter ett flintlåsgevär till min jaktdräkt. Traderannonsen seglade under falsk eller möjligen osäker och okunning flagg då geväret benämndes som eventuellt amerikanskt. Det visade sig vara raka motsatsen, musköten var rysk och stämplad med Tula 1811 med kyriliska bokstäver. Det är som ni kan se ovan ett mysterium hur han kom fram till att den var amerikanskt.

Detta är alltså en rysk armémusköt av modell 1808 som i sitt helhetsutförande ser ut så här:

Ryssarna snodde designen rakt av från franska arméns musköt modell 1777

Det är nästan ingen skillnad, samma beslag, samma lås, samma kaliber, kanske är ryssens lås lite fetare. Sen sitter pipbandens spärrar på andra sidan på ryssen. För mig är det ingen nackdel att den är rysk då man inte så ofta ser dem på marknaden. Har läst någonstans att Tulasmedjorna tillverkade ca 40000 musköter om året. Hur mitt exemplar hamnat i Sverige är omöjligt att utröna då det sista svensk-ryska kriget slutade 1809 och mitt gevär är stämplat 1811. Troligen har det hamnat här på traditionell antikhandelsväg. Mitt gevär är konverterat för civilt bruk, pipan är något kortad och frontbandet är ersatt med ett enkelt band.

tula-pipa

Det kan lika gärna ha blivit konverterat i Ryssland av någon som ville ha det att jaga med. Det är alltså ett jaktgevär numera. Låset fungerar bra men ringhanen har blivit av med en bit under flintan och jag saknar det riktiga eldstålet.  Dessa delar finns att få tag på nya så jag kommer beställa från The rifle shoppe (www.therifleshoppe.com) som har delar till alla svartkrutsvapen, från nya hakebössor och luntlås till svenska snapplås och slaglåshagelgevär. Där finns också delar till just min musköt. Jag kommer hålla på denna musköt ett tag och se om jag kan få den till att skjuta löst med i allafall.

Så till något helt annat, jag kommer nog inte kunna producera så mycket framöver, åtminstone inte i hantverksväg. Det är dags att fördjupa sig i C-uppsatsen i Religionsvetenskap. Ämnet är ändock spännande och kanske publicerar jag lite skrivloggar här. Uppsatsen kommer att handla om civil dräkt hos prästerskapet i Sverige, Danmark och Norge under tiden 1200-1400. Det är ett hemskt plöjande genom testamenten på medeltidslatin och fornskandinaviska språk. Jag kanske hinner sy en strumpa eller så….gott nytt kyrkoår alla läsare!

13 kommentarer

Under Antika vapen, Funderingar, Vapen

Brownbessprojektet del I.

img_3433

Det som ovan kan beskådas är en liten vapenhistorisk rebus. Vad får man om man lägger ihop en engelsk armémusköt en så kallad Brown Bess från sent 1700-tal och ett djezail (eller hur det stavas) från 1800-talets Afghanistan? Ledtråden syns på bilden. Skämt åsido, den här historien bottnar i två hundra år gammal kolonialhandel. Britternas världspolisambitioner resulterade i då, precis som nu, i en omfattande vapentillverkning och vapenhandel. Britterna sålde musköter och reservdelar till Asien, i huvudsak till Indien. Bortemot 3 miljoner musköter såldes till kolonierna. Det ostindiska kompaniet var en stor grossist och muskötmodellen kallas vanligtvis för ”indian pattern” och såg ungefär ut som denna:

Ett flintlås till en sådan musköt hamnade så småningom i ett afghanskt lokalt tillverkat gevär. Sen har det på olika vägar hamnat i mina händer på grund av en anledning. Nämligen att att jag sitter på en engelsk armémusköt med ett sent slaglås. Jag har ambitioner att ändra tillbaka det till flintlås som har varit ursprungligt. Det går att köpa nya lås som är superdyra, men slog till på detta. Det är mycket vanskligt att leta originalreservdelar till 200 år gamla vapen men det är möjligt med musköter som tillverkades i stora upplagor. Det är emellertid ett lotteri, jag har en vän som sitter på tre flintlås av Brown Bess modell som ingen är varandra helt lika. Olika gevärsmanufakturer tillverkade vapnen efter samma mall, man kan inte utgå från att de blir lika. Brown Bessen var 1700- och det tidiga 1800-talets Kalashinkov, den finns i en mängd utföranden och kopierades och ändrades om här och där. Här nedan är några varianter och min rör sig mot de två senare modellerna.

Även Sverige köpte ett antal tusen som byggdes om. De flesta man hittar i Sverige är sådana, så kallade subsidergevär. Mitt är emelltid inte ett sådant då det inte bär märken av den ombyggnad som brukar ses på svenska varianter. Den är försedd med en mängd stämplar och inskriptioner ett årtal på pipan, ”1791” och ”1818” på stocken vilket kan tyda på att pipan tillverkades först och lades på lager för att senare stockas. Baksidesbläcket är däremot av 1700-talsmodellen vilket kan tyda på att kolven stämplades av annan anledning. Att forska på dylika vapen är i sanning en djungel som jag inte är någon värre expert på, hyllmeter har skrivits om Brown bess, som vars namns ursprung är svårt att härleda. Brown kan bero på färgen och bess menar vissa syftar på drottning Elisabeth som förvisso varit död i typ 150 år när geväret började tillverkas…

Så nu till verkligheten, min första ambition är att bygga tillbaka geväret till en tidig ganska typisk Indian pattern. Pipan är rätt längd för denna modell liksom låset. Låset är försett med gåshane och inte ringhane vilket pekar på tiden runt 1800. Låset är märkt med 1808 vilket stämmer överens med vapnet i övrigt. Detta kommer bli en artikelserie om hur jag gick till väga för att bygga denna bössa. Detta är första delen.

Isärplockning och iordningställande av delarna.

Jag började med att prydligt skruva isär båda låsen för att rengöra och polera upp delarna. Det är viktigt att markera upp skruvar och delar så att det blir rätt vid ihopsättandet.

img_3436

Jag kommer ta delar från slaglåset och sätta flintlåset efterssom många delar där är taffligt gjorda av afghaner för 150 år sen. Det märks tydligt vilka delar som inte är original. Vi kommer märka vilka delar som passar. Det är ju ett litet projekt:

Jag tog bort rosten med roterande stålborste vilket inte förstör detaljerna. Sen började jag passa in olika delar och flera visade sig passa. I vilket fall kommer jag behöva ett gäng nya delar som hanbleck, låsskruvar, pipskruv, eldstålsfjäder och eldstålet vet jag inte ens om det är det riktiga, det återstår att forska på. Vidare behöver jag en laddstake. Efter att ha satt ihop de rengjorda och än så länge utvalda delarna slog jag ut stiften som håller pipan på plats . Pipan borstades lätt även den och sen tog jag bort nippeln och slaglåsdelarna som är gängad fast på pipan. Den satta rejält men lossnade utan värre våld.

img_3441

Jag har haft tur då mitt lås passar förhållandevis bra. Dess främre parti är lite smalare men inte såpass att det är jätteirriterande. Lättnades suck kan man säga, man vill inte sätta igång och karva i en 200 år gammal träbit. Denna träbit är för övrigt rejält inoljad med rå linolja. Den var lite törstig kan man säga.

So far so good….

img_34791

2 kommentarer

Under Antika vapen, Vapen

Stångbössa provpangad (och såld).

Idag provsköt jag pipan två gånger med vanlig och stor krutladdning. Jag monterade geväret och höll inte i det själv eftersom det är ett säkerhetsprov. Stubin istället för fängkrut. Den ger ifrån sig en mättad, dov smäll inte som mina lilla 14mm:s bössa som är snärtigare och ljusare i ljudet. Haken på geväret verkar sitta fast bra och håller fint.

Bössan har också fått en ny ägare, Dr. Bob i Albrechts bössor. Må den vara till nytta för att blyinfatta mången polacker på slagfältet!

img_3338

1 kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Vapen

Stångbössa.

Låt mig presentera X, en ny stångbössa har sett dagens ljus. Jag har döpt henne till X eftersom jag inte vet vad hon ska få för namn. Det fritt fram för förslag så länge det är på fornsvenska, medeltidstyska eller latin! Kom hemskt gärna med förslag, den som kommer på bästa förslaget får namnge. Det ska vara hårda, brutala, machonamn som påminner om elaka käringar och helvetets svavelosande eldar snarare om söta, passiva jungfruar. Ex som Dulle Mechthild, Schlacht-Hilda, Kasevargssigrid osv….

Bössan är baserad på en förlaga från mellaneuropa, kalibern är 22mm och den är vad jag kallad ”toppmonterad”, dvs bössan är försedd med tånge och sätts fast längst ut på en stav, till skillnad från en ”stockmonterad” som är integrerad i stocken. Orginalet ser ut så här.

Den har också varit försedd med en liten järnhake för att kanske sätta fast i murverk eller slåss med. Den satt fast i kanonens tånge.

Min version av bössan är borrad och inte välld som det ska vara, jag ämnar att försöka mig på att välla pipor inom en snar framtid för att kunna göra regelrätta rekonstruktioner. Tillvägagångssättet var enkelt, Jag borrade pipan i en svarv för att sen smida en tånge i änden på kanonen. Denna tånga förseddes sedan med hål gjort med en mejsel som bland smeder brukar kallas kattunga, eftersom den ser ut som en sådan (alla branscher har sina namn, vi har också verktyg som valar och bonnaarsle). Fänghålet smiddes med ett fyrkantsdorn efter att först ha borrat upp ett hål. När detta var klart såg det ut så här….

….och efter slipande med vinkelslip, filar och smärgelduk så såg det ut så här:

Sen var det bara att stocka skönheten, åtminstone på pappret. Jag hade en skaft i björk som yxade fram i somras som legat så jag borrade upp änden och slog i kanonen. Det kunde ha gått bra men skräpet sprack. Jag avskyr trä, oregelbundet material som bara krånglar. Så det blev till att montera isär och limma.

Slutligen fick jag ihop det och järnskoningen slogs på, jag hade egentligen ingen liggande men i min iver att bli klar fick min personliga bössa styka på foten. Skoningen skulle ju givetvis vara välld och inget rör men min gamla bössa kan få en sådan senare när smedja finnes till hands. Väl skaftat så putsade jag av allt med sandpapper och daska på med linolja.

Trots skavankerna med träet är jag väldigt nöjd med resultatet. Det är en fet bössa, ska försöka provskjuta den någon dag. Det kommer vara svårt att skilja sig från den för den ska nämligen säljas till högstbjudande.

18 kommentarer

Under Järn, Trä, Vapen

Pimp my harness II: kedjehållare.

Nästa led i att fixa till min plata blev att göra en ordentlig kedjehållare. 1300-talsplator är ofta försedda med en uppsättning kedjor framtill, upp till fyra kedjor kan sitta fast. Kedjorna sitter sen fast i svärd, hjälm, dolk o sköldar. De är liksom senilsnoddar för riddare så att de inte ska slarva bort några tillhyggen i strid. Ett rejält exempel finns bevarat nedan. Exemplets kedjor är väldigt korta, de hade troligen någon slag förlängning om inte han trillat ner i en barkningsmaskin någon gång…. Om någon vet hur man ska använda kedjornas ändstycken så säg till, det är liksom en pinne med ett utbuktande hål på. Det måste finnas en motsvarighet som den kan passa på.

Min plata har varit försedd med en ganska pissig och provisorisk variant utan någon som helst historisk grund. Det är bara en vikt, fastnitad läderbit med en mässingsring.

Den nya är inspirerad av två förlagor, dels en förmodad kedjehållare från Malmö Museum och ett gravmonument av Walter Bopfinger (spännande efternamn…), 1359

Jag valde att göra själva plattan som en 8-kantig blomma i 1mm plåt. Det är bara att göra en mall och rita ut den på plåten och sen klippa ut den. Jag filade till kanterna och putsade upp plåten med smärgelduk. Jag borrade sen ett hål för öglan. Detta hål märkte jag var bra att dorna upp till fyrkantigt för att passa öglan. Om ni skulle råka göra hålet lite för stort kan man vända på biten och driva in hålet med en kulhammare. Själva öglan gjorde jag av en ca 8 cm lång tjockare järntråd som jag bankade tunnare på mitten och böjde runt en lämplig stång.

Av samma tråd som jag gjorde öglan av gjorde jag ringen. Jag böjde den runt ett rundjärn och mejslade av den. Det är ett roligare sätt att göra det än att såga o böka. Jag filade till ändarna på ringen och satte fast ringen på kedjan som är en köpt kedja med bortbränd galvanisering. Länkarna är också ihopklämda likt nedan förmodad pansarkedja från kulturen i Lund.

Sen monterade jag bort den gamla fula hållaren och passade in den nya. Benen böjdes ut i ändarna likt små hakar på samma sätt som man gör med spik i beslag på trä. Det var lite pyssel att få in den bakom de befintliga plåtarna. Sätt i en järnbit i öglan för att den inte ska förlora formen när du böjer ut benen.

Så blev det, mkt snyggare än förut!

11 kommentarer

Under Järn, Vapen

Skåpmat I: Pimp my sword.

I samband med att jag ska ta ett månads vikariat på en närbelägen fabrik och mala plast så startar jag en ny serie här på bloggen för att tillfredställa er läsare med material, eftersom jag troligen måste hantverka lite mindre. Jag har ett litet lager med artiklar som måste skrivas någon gång, jag vill ju ändå försöka samla allt på bloggen.

Först ut är min ombyggnad av ett av mina svärd.

Detta är faktiskt mitt första svärd någonsin, det är ett Paul Chen -Practical knight sword. Ett klassiskt billigt, men bra nybörjarsvärd. Köptes på Gotland 2003 om jag minns rätt. Här nere är den enda bilden jag har på det innan jag bestämde mig för att bygga om det, vilket skedde strax innan sommaren. Lagom till att jag skulle åka till Italien. Största anledningen till att jag ville bygga om det var att det skramlade fruktansvärt. Det brukar kunna avhjälpas med att linda tråd (syns på bilden), slå i ståltråd och nita ut tången med mera. Sen är ju svärdet rätt strykfult och alla har ett. På bilden kan också ses en läderskida, även den rätt ful.

Om vi börjar med ombyggnaden så finns mycket lite med på bild, men det är inte mycket att visa upp. Jag började med att spräcka träkaveln. Sen var det mycket våld som krävdes för att få loss knappen. Jag hade räknat med att den var gängad (i dagens versioner är det platt nitat tånge) och nitat längst upp. Det visade sig att tången var ihålig(!) och fylld med en slags plastmassa. Jag var tvungen att värma upp knappen under kontrollerade former så att plasten skulle brinna upp, det luktade mystiskt i hela smedjan. Deprimerande värre. Sen är knappen och parerstången i någon slags elak legering som inte rostar. Ett sliptest gav kopparfärgade korta gnistor, kineser kan det där med konstiga stålsorter. Det var bara att smida en ny parerstång och knapp. Att göra knappen är svårast men jag eftersträvade enkelhet. En 45mm rundstav kapades med vinkelslip och borrades upp. Sen smidde jag ett dorn som såg precis ut som tången och smidde upp hålet. Det deformerar knappen något så man får räkna med att slipa till den lite i efterhand. Jag ville ha en enkel knapp, det är sällan folk gör de plana diskformade knapparna trots deras vanlighet i fynden. Efter att ha gjort ett trähantag i ek (skit ner er alla dendrofiler som inte tycker att man ska ha ek i skaft pga av garvsyra o sånt larv…) så nitade jag ihop det. Jag gjorde en tjock nitbricka vilket jag tycker är fint. Nita ut med hjälp av värma med gaslåga och sen med nithammare.

Linda skaftet på samma sätt som jag skrev i denna artikel:

https://kurage.wordpress.com/2008/08/26/omlindning-av-hjalt/

Nu var det dags att ta tag  i skidan. Jag köpte mitt svärd på den tiden det var träskidor till Paul Chen-svärden,  numera är det plast.  Skidan slipades av, den täcktes med ett tunt ljust älgskinn. Jag brukar pensla lim på träet så att skinnet kan dras åt och på så sätt slimmas runt träet. Upptill viker jag in en bit för att få ett snyggt avslut upptill. Jag limmar också in ett hampasnöre 1 cm från mynningen, då får man en snygg upphöjning i skinnet som bältesremmen kan ta stöd mot. Sen syr man ihop baktill, jag valde att ha ”snea” stygn (vad ska man annars kalla det??). Sen skär man upp i skinnet för att passa in bältesremmen som är i två delar. Detta ska man tänka till lite inför, det är lika krångligt som det ser ut. Det är en vanlig upphägning som återges på bilder och i fynd från tidigt 1200-tal till åtminstone mitten av 1300-talet. Den är rolig att göra och kräver inte att man köper massa metalskrot som många andra svärdshäng. Tänker inte i detalj gå in på exakt hur alla grejjer ska skäras, det får ni, precis som jag, klura ut själva.

Jag tycker verkligen om resultatet. Nu ser svärdet ruffigt ut på bilden och det beror främst på att jag inte sköter om svärdet särskilt. Jag tycker om att det ser fältmässigt ut, patinering ger prylarna liv. Detta svärd är tänkt att vara ett sidovapen för en knekt och det blir inte så mycket bling-bling. Nu har svärdet varit med mig i 5 år och det är fortfarande favoriten på slagfältet. Det fick bättre balans i och med knappbytet vilket inte gjorde saken sämre.

Lämna en kommentar

Under Läder, Trä, Vapen

Pimp my harness -Axelplåtar.

Jag har en plata (fornsvenska för läderharnesk med plåtar i). Den är  baserad på Wisbyfynden och ser för närvarande lite tråkig ut, därför har jag bestämt snitsa till den. Denna tanke kom igång i samband med att jag äntligen fixat ett garage och skrapat ihop alla mina genom åren ihopsskrapade plåtslagarverktyg. För att inte ruinera mitt egna plåtslagarsjälvförtroende tänkte jag börja med något enkelt, nämligen axelskydd.

I Wisby-fynden finns en trevlig axelplåt med flikar på, likt ett löv:

Jag har valt att göra denna grej också för att visa att detta går att göra med mer eller mindre verktyg. Att göra rustningsarbeten kräver mycket verktyg men kan ställas i relation till vilket sorts slutresultat man önskar. Sen tänkte jag att detta är lite av en grundläggande plåtslagarkurs, fixar-du-inte-detta-kanske-du-ska-lägga-pengar-på-något-annat-kurs.

Steg 1. Mallar, tillklippning av plåt.

Inledningsvis gör man en mall i papper, eller kartong om man vill ha något hållbart. Ska man göra symmetriskt så gör den av ett vikt papper. Rita ut mallen på plåt, lämplig tjocklek är 1,25-1,5 mm i vanlig plåt. Grymma rustningsmakare gör i stålplåt som är härdbar, det är inget för dig som inte har en smedja eller en härdugn samt en know-how i härdning. För att klippa ut behöver du en plåtsax, en stationär som min på bilden är bra att ha och kostar inte så mycket. För finliret har man en handplåtsax med utväxling.  På bilden ser man också andra matnyttiga saker förutom plåtsaxen. Du behöver ett skruvstäd (ett smitt helst, ej i gjutgods för det måste klara mycket stryk.), något slags städ, det kan räcka med ett sparrhorn som är stumt och tål att bankas mot. Att modifiera rälsbitar är också vanligt. Jag köper på mig olika städ så jag har en hög med olika mindre städ till olika ändamål. Särskilt plåtslagarmothåll är bra men kan vara svåra att hitta och mycket dyra att köpa nya. Många grejjer kan man smida själv.

När man klippt ut plåtarna filar man till dem och tar bort vassa grader. Att fila är lätt men att fila bra är en annan. Montera fast arbetsstycket så det inte vibrerar av filningen. Tänk på att din fil inte är något himla tvättbräda som du kan mangla på fram och tillbaka på, se filen som en kniv. Den skär bara åt ett håll, ifrån dig. Att trycka filen mot arbetsstycket när du drar mot dig är värdelöst och förstör din fil. Lyft filen på tillbakavägen. Förvara inte heller filar löst liggande i lådor, de är hårt härdade och slår lätt sönder sig mot varandra. Rensa filarna med en filkrats eller stålborste så blir det också bättre för filen och det du filar på.

Steg 2. Formning av plåten. Jaha då är det bara att sätta igång att hamra. Jag skålar biten mot en träform gjort i liten kubbe. Stora träkubbar är väldigt bra att ha (likt de ovan), de ger en stabil plattform och man kan forma precis de verktyg man behöver i träet. Denna lilla form har hängt med i massa år. Som hammare går det bra med en stor kulhammarem men hellre en flackare yta likt den jag har. Det kan man köpa eller slipa till. Om man inte bankat så mycket plåt innan kan det vara bra med hjälplinjer (se nedan)att hamra efter. Det är bra att hamra inifrån och liksom en spiral vandra inåt. Hamra hellre många välriktade än tunga slag. Tunga slag blir ofta mest djupa bulor då är det bättre med en jämn struktur. Sen tittar man noga och slår ut bucklor och man kan jämna ut genom att slå mot plant underlag inifrån eller utifrån mot en stor kula med en plan hammare.

Steg 3. Mejsla och hamra en kant. Jag har valt att gå ifrån orignalet genom att hamra fram en ås uppepå  kullen. Det finns på ett annat av wisbyfynden. Detta gör man genom att mejsla upp en linje från insidan med raka bestämda slag, inte för hårt så plåten skadas. Detta ska göras mot ett mjukt underlag och hugg gärna upp ett spår i träet. Nu får man på utsidan en liten ås som man kan nöja sig med, men den går att göra mer distinkt och vassare genom att hamra ut den mot ett mothåll.

Jag har ett specialmothåll med en motsvarande ås på. Lägg an plåten på åsen och hamrar snett ovanpå, aldrig direkt på åsen. Hammaren slår alltid på samma ställe, däremot flyttar man plåten över mothållet, på så sätt får man jämna slag och struktur. Jag använder samma flacka hammare och efter många små lätta slag framträder en kraftig vass ås. Detta kan kräva lite träning.

Steg 4. Slipning. Jag avskyr slipning, det är tråkigt, monotomt och jobbigt. Jag hade väldigt lite smärgelduk hemma så jag kanske målar eller svartbränner dessa sen. Det finns många källor på rustningar som är målade, brunerade, blånerade eller svartbrända så var inte rädd för att testa lite sånt. För att jämna bort mindre håligheter och ta bort den tråkiga valsytan börjar jag med vinkelslip med lamellplatta. Var försiktig med åsen där bara. Sen går man loss och slipar med smärgelduk, jag hade bara 120 hemma så det blir inte så himla blankt men ok tills vidare.

Steg 5. Axelbleck och ihopmontering. När den astråkiga slipningen har tråkat ut dig tillräckligt kan man börja med axelblecken som axelskydden är monterade på. Det är en liten plåtbit med en bred springa på som ”tungan” på axelsyddan ska stickas in och böjas. Springan gör man genom att borra upp ett antal hål och sedan kan man enkelt mejsla bort resten. Det är viktigt att lägga en mjuk plåtbit på städet som mellanlägg, annars har du en platt mejsel och repat städ.När man mejslat bort överblivet material kan man fila det sista.

Nu ska man borra hål för nitarna som ska hålla fast blecken på axlarna. Då tar du fram din stora nitlåda (för du har väl en sådan?? Nitar är allt i rustningssvängen) och plockar fram ett antal lämpliga. Borra sedan nithålen i plåtarna och polera upp blecken. Kan du leta fram några brickor så är det bra annars får du borra egna i plåt.

Så nu är det bara och bocka runt tungorna. Tänk på att de ska kunna röra sig klanderfritt i leden, annars blir det deppigt på slagfältet. Resultatet blev bra, finish blir någon annan dag. Montering återkommer jag med i ett senare avsnitt av pimp my harness.

6 kommentarer

Under Järn, Vapen

Sökes: Flintlås till en Brown Bess.

Hej muskötälskare.

En musköt med slaglås jag köpte för en tid sen visade sig vara ett Brown Bess-gevär, dvs engelska arméns militära musköt under 1700 och 1800-talet. Mitt exemeplar är ombyggt för slaglås någon gång nära mitten av 1800-talet. Jag är intresserad av att konvertera tillbaka geväret till flintlås igen och söker därför ett passand brown bess-lås. Eftersom det är troligen världens mest producerade musköt borde det inte vara helt omöjligt. Problemet med stora produktioner är tyvärr också att det finns många varianter och versioner av musköten. Har du ett eller vet någon som har, hör gärna av dig om du vill sälja eller byta.

 

 

7 kommentarer

Under Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

Omlindning av hjalt.

Jag har lindat om ett hjalt, det kan behövas på nya svärd, särskilt om originalet har filad plywood med tjocka läderremsor som lindning. Det såg så fult ut så det är inte ens med på bild. Detta svärd är som ett spett, du kan köra över det med en pansarvagn utan att det går sönder. Sen är det ju ett plattjärn också…

I vilket fall tyckte jag det var dags att byta snarast för att slippa skämmas. Tången är mycket bred på detta svärd och jag gillar smala skaft så jag gjorde trädelen al á sandwich. Dvs två trähalvor på var sida av tången, vilket är mycket enkelt. De limmades fast och sedan snurrade jag lintråd (tjocklek 16/2) runt träet. För att förstärka penslade jag tråden också med lim. Jag är har inte använt mig av animaliskt lim vilket var kutym för medeltidsmänniskan utan tog istället trälim vilket också funkar bra. När limmet torkar blir linet mycket hårt, samma teknik är bra på sköldar med lintyg. Jag valde också att ha en liten mittås på kaveln, det är stiligt och bekvämt.

Medans limmet torkar så skär man ut skinnet som ska vara runt kaveln. Det är viktigt att det är lite i överkant så att det finns möjlighet att riktigt knipa och spänna ihop skinnet. Det är också bra om skinnet är tunt, det är lättare att forma och smiter åt bättre. Jag viker in en liten kant närmast knapp och stång för att det ska bli en trevlig kant. Sen är det bara att pensla på lim på kavel och skinn och spänna runt. Använd fingrarna och pressa ut överblivet lim och luft mot skarven. Skinnet brukar fastna bra ganska direkt men ibland kan man klämma ihop det överblivna skinnet med små limklämmor.

När detta har torkat har man två val. Antingen syr man ihop skarvarna så nära som möjligt så det blir slätt, eller så skär man bort det överflödiga och bara limmar fast. I detta fall valde jag det senare alternativet av ingen speciell anledning. Resultatet blev bra i vilket fall, sätt igång och sätt lite karaktär på dina tillhyggen.

7 kommentarer

Under Läder, Vapen