Med detta inlägg ämnar jag beskriva mitt senaste tillskott i min samling av antika jaktvapen men också visa på en vapentyp som brukades av allmogen i nära 340 år. Min ambition är att detta inlägg inte ska vara snustorrt då jag vet att många av er inte är intresserade av vapen och inte kan recitera saliga vapenhistorikerna Josef Alm eller Torsten Lenk som ett rinnande vatten såsom en del av mina vänner plägar göra. Låt er inspireras av en vapentyp som genomsyrar jakten i Sverige.
Objektet som jag beskriver tillhör en typ av gevär som är intressanta rent etnologiskt och som vittnar om en del allmogejägares enfaldiga fantasilöshet. Jag talar om snappflintlåsbössor. Detta är min första snappflintbössa (det lär banne mig bli fler…)
Denna bössa är 123 cm lång och den har blivit ganska mycket renoverad med bra gjorda stocklagningar och nya låsdelar. Låset fungerar väl om den får en ny flinta. Geväret har ett rejält spett till pipa och är som många allmogebössor räfflad. Dessa vapen var precisionsvapen och ofta är kalibrarna ganska små. Detta är för en 12 mm kula vilket är ganska mycket. Resultatet med en pipan är att hela pjäsen väger mer än en stor armémusköt, ca 4,5 kg. Troligen är denna bössa från 1800-talet och från norrland där denna typ höll sig kvar länge.
Svenskarnas favorit.
Snappflintlåset kan spåras tillbaka till 1550-talets Tyskland och som snabbt vann gehör bland svenska vapentillverkare och vidare till Norge och de baltiska länderna. Tyska smeder tog med sig låstypen till Sverige och den visade sig vara pålitlig och lätt att tillverka. Snappflintlåset är en förspringare för det reguljära flintlåsen som kommer att dominera Europa till början av 1800-talet. Med låsen följde också en tysk estetik med korta och stabbiga stockar som var rådande mode under 1600-talet.
Två utmärka snappflintlåsbössor med beninläggningar från 1600-talets Skåne. Så kallade Göingebössor.
När allmogen började skaffa sig krutvapen för jakt hade de vanligen två vägar som var ekonomiskt försvarbara – köpa utrangerade vapen från militären och civilister eller tillverka dem själva. Att studera allmogens lokalt tillverkade jaktvapen är som att titta på deras kläder, möbler och hustyper. De är präglade lokala modeintryck, ekonomiska tillgångar och hantverksmässiga förutsättningar men också av eftersläpande konservatism.
Snappflintlåsen dominerar bland byarnas vapensmeder och i vissa delar av landet, särskilt norrut kunde jaktvapnen ha sett likadana ut i över 300 år. Dessa snappflintbössor har ofta ett folkligt uttryck i ornament och en tydligt prägel ifrån de tyska kolvarna. Det ska sägas att snappflintlåsen användes av hög som låg även om det konventionella flintlåset eller hjullåset dominerar hos de högre stånden under motsvarande tid.
Böndernas förlagor, en tysk snappflintlåsbössa från tidigt 1600-tal. Notera likheterna.
Snappflintlåsbössa gjord av svensken Jonas Schertinger den yngre i Stockholm 1722 för den svenske kungens jaktgarderob. Även adeln föredrog ibland snappflintlås, just denna är något av en hybrid av snappflintlås (se hanen) och normalt flintlås (se eldstålet och eldstålsfjädern). Stocken är i övrigt väldigt tysk.
Varför allmogen valde snappflintlåset var troligen för att det ansågs tillförlitligt och i sitt ursprung förhållandevis enkelt att tillverka. Det är egentligen mer komplext än ett vanligt flintlås men i sitt primitiva utförande säkerligen enklare att göra för en lokal smed. Här följer några exempel på bössor liknande mitt, dessa är ifrån det traditionella norrland.
Många av dessa bössor byggdes också om på 1800-talets slut till slaglås med samma mekanism. Det tyder på att de var omtyckta vapen som ansågs värda att uppgradera.
Det förekom också att dessa mycket omtyckta lås monterades i för tiden moderiktiga stockar. Det kan se lite apart ut men utgör intressanta kontraster. Det är likt många konstnärliga uttryck hos allmogen – blandat.
Slutligen
Vad kan man då sammanfatta detta med? Inledningsvis så kan jag säga att detta är det perfekta reenactmentvapnet – det är gångbart under 300 år likt inget annat vapen. Det passar till min tidiga 1700-talsdräkt såväl som hos min tidiga 1800-talsdräkt. Det skulle även gå att göra en tidig 1600-talsdräkt. Skicket är också perfekt för reenactment då många delar är bytta och inte original.
Det är svårt att säga hur vanliga dessa vapen var i jämförelse med andra vapen men det är tydligt att de spelat en signifikant roll hos allmogens jägare. Många köpte vapen tillverkade på manufakturerna i städerna andra gick till bysmeden.
Dessa brukades av Savolax fotjägare. Modellåret är 1793 och 1806 klagas det på att precisionen och räckvidden är dålig. Josef Alm skriver
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 