Kategoriarkiv: Trä

Under höstlovet har jag och mina kollegor suttit och pysslat med sysslolösa lovfirande barn och ungdomar i vår pedagogiska verkstad. Jag har täljt och plåstrat om ungar som skurit sig. Barn är envisa och även om det skvätter blod så fortsätter de enträget.

Det blev en del grejjer täljda och jag passade på att påbörja en utfasning av fula husgeråd hemma. Det är befriande att bara ha två verktyg till förfogande, kniv och yxa. Och en slö skedkniv som inte klarade av att skava ur den enda lilla skeden jag gjorde. Stekspade, smörknivar, hängare och sked, prylar som jag inte lagt ner supermycket tid på, de är bruksföremål och lite grova i finishen. Den höga pjäsen är en Ernst-artad skapelse som jag tänkte man kunde hänga smycken på eller så. Tänkte måla den järnoxid röd.

I min iver att överarbeta blev jag sugen på att märka mina saker med något slags bomärke. Jag valde då att inspireras av min släkts äldsta bomärke, Olaus Laurentiis märke från 1500-talet i Djurås, Dalarna. Bomärkets form är mycket stiligt tycker jag men jag valde att ta bort en pinne i märkets ”tak”  och lägga den som förlängning på 4:ans bom. Man vill ju inte kopiera märket, det känns liksom fel. Originalet nedan är i ifrån Olaus sigill som han nyttjade som präst.

Jag fick stipendium att åka på en kurs på Sätergläntan, hemslöjdens kursgård i Dalarna (www.saterglantan.se). Eftersom jag anser att trä är det värsta sortens material man kan närma sig valde jag att gå en grundläggande kurs i hur man slöjdar med kniv och yxa. Högst traditionella tekniker som kräver tålamod och finess.

Jag har ju gått på Sätergläntan ett helt år och arbetat med det mer lättbearbetade materialet järn. Jag känner platsen väl och att vara där är som att vara på spa fast istället för att ligga i gyttja och få kroppen knådad får man hantverka. Helpension med ekologisk välsmakande mat och utsikt över dalarna. Jag valde också kursen för att den leds av Jögge Sundkvist, son till den legendariske slöjdare Wille Sundkvist som återinförde idag helt oumbärliga tekniker såsom skärsvarvning, täljhäst och råslöjd. Jögges väg till att bli en legend är utstakad då han lever på att tälja och fara världen runt och hålla kurser i träslöjd.Ett plus i kanten är att han är en mycket god pedagog som vet hur en slipsten ska dras och hur en ultimat smörkniv ser ut.

Veckan blev otroligt soligt vilket aestasfober som jag inte direkt diggar men ok, det gick ju att sitta inne. I kursmomenten lärde vi oss träslag, torkning, klyvning och materialval. Vi arbetade endast unplugged med verktygen yxa, kniv, bandkniv, täljhäst, såg, borr och skedkniv. Det är mycket befriande på samma sätt som vid handsömnad att man slipper maskiner. I kursen hade vi också möjligheten att hålla kontroll över hela produktionskedjan från att välja ämnen i skogen till färdig produkt, vilket är en fantastisk upplevelse. En klar fördel med trä.

Vi gjorde slevar och skedar ur krokvuxna ämnen för att ta vara på fiberriktningen. Idag är det få som jobbar på detta traditionella vis att välja ämne efter vad för slags trädform som finns. Krokvuxna ämnen blir bärträn, slevar osv, tjurved och svallved blir skaft och vrilar blir dryckeskärl och skålar. Att följa trädets form gör föremålet så mycket starkare, lättare och segare. När man klyver med böjd fiberriktning kan det bli riktigt coolt som när pappa fick ut tre bitar ur ett överarmstjockt ämne

Att arbeta i rått trä är kul då det går fort och är lätt att tälja i. När man täljt nästan klart kan man välja mellan att torka långsamt med hjälp av att kleta kokt potatis på ändträet eller så kan man som vi gjorde köra slevarna i micron på 30-60 sec några gånger. Viktigt är att låta dem svalna i rumstemperatur emellan. Därefter rentäljer man och håller sig borta från sandpappret. Jag blev ganska nöjd med mina slevar.

Löjligt outvecklad Beskrivning Krympburkar.

Efter skedarna gjorde vi krympburkar och andra gick igenom traditionella målningstekniker. Krympburkar är en mycket intressant teknik med vikingatida anor. Det har använts fram till våra dagar och framställts tidvis även på industriell väg på 30-talet. Själva poängen är att göra själva burken i färskt trä och lock och botten i torrt virke.

Först kapar man upp en bit rått, kvistfritt gärna. Barkar av biten och fäster fast den i hyvelbänken eller täljhästen. Med hjälp av en timmernavare borrar man bort kärnan. När man borrat tillräckligt djupt sågar man av biten eller täljer till utsidan med bandkniv i täljhästen. Det är bra att hugga en avsmalning på biten så den passar bra i täljhäst/hyvelbänk. Denna bit sågas sen av.

Nu har man ett trärör och med hjälp av kniv och skedknivar tunnar man ut väggarna som helst inte ska vara för tjocka för att underlätta torkning. Man skar sig duktigt många gånger under veckan så ibland blir det lite stänk på grejjerna.

När väggarna har blivit strax under cm ritar man av botten mot en torr framklyven bit i valfritt träslag. Glöm inte att markera på bit och botten så att man vet var man ritat av. Med hjälp av rits markerar man spåret där botten ska i och sen skär man med kniv och pickar ut bitarna med kniven. I detta spår ska sen botten passas in.

Sen täljer man ut botten tills den precis kan pressas ner i röret och in i spåret. Detta är lite pyssel med. När den sitter i spåret är allt frid och fröjd och man kan vänta på att det råa virket sakta smiter åt kring botten.  Otålig? Dra biten i micron en stund typ 30 sec.

När burken torkat gör man locket av torrt virke genom att rita av toppen av burken. Här ligget mycket arbete för att få locken att sitta bra. Jag gjorde två burkar och mina lock sitter fortfarande inte helt bra än. Alla moment kan göras på täljhästen som här är ett förträffligt verktyg. Om man ska ha en knopp upptill gör man dessa också i samma veva. Här lärde vi oss många fantasiska metoder som jag inte kommer beskriva i denna löjligt outvecklade beskrivning.

Knopparna sätter man fast genom att borra genom locket och kila fast dem på andra sidan. Detta är det också lite pyssel med. Jag är inte färdig med mina burkar utan de är mer råmaterial tills jag vet dess endamål. Den första har jag gjort en hällpip på lämpligt för ett svart pulver som brinner med en explosiv hastighet.

Det var sannerligen en fantastisk vecka och jag vill verkligen rekommendera den här kursen för alla som är intresserade av traditionell träslöjd. Jag vill gärna tacka Hemslöjdsförbundet i Jönköpings län för att detta blev möjligt.

I övrigt ligger jag efter med bloggandet, jag har ungefär två-tre ämnen som väntar på att bli omnämnda här på bloggen. Jag hoppas ni alla mår bra i sommarvärmen!

Jag läste nyligen en mycket inspirerande artikel i tidningen Hemslöjden. Jag kan återkomma med vilket nummer det var, troligen från tidigt 90-tal med oformliga stickade tröjor. I vilket fall handlade artikeln och bärträn (kanske också under namnet bärmes, vilket också kan vara något annat….bärträ kan också vara ett lokalt namn på ett ok vilket också är ett slags bärträ osv…). Det rör sig om en lyxvariant av den klassiska luffarstaven som man hänger sitt lilla knyte på. Om jag minns rätt finns de tidigaste beläggen från svenska kyrkomålningar från 1400-talet.

Principen är enkel, man ska göra en stav med en gammalmodig ergonomisk touch och design. På detta vis får man ett bekvämt bärredskap av trä som bärs upp av axlarna. Jag gick tillväga på följande vis:

Steg 1. Virke. Detta är en mycket central bit i tillverkningen av bärträet. Man bör hitta en bit trä som inte är rakvuxen (se där ja, där kom det…) för att kunna få en träbit som följer axeln. Jag hade turen nog att få en lårtjock bit körsbär av en polare. Har man tur kan man hitta en betydligt tunnare bit att jobba i och kanske i något mjukare träslag än körsbär. Körsbär är lyxigt när det är klart, men tyngre att jobba i och lockar till sig getingar när man jobbar i det. Min bit var färsk, det underlättar.

Steg 2. Grov bearbetning. Nu är det bara att ha sin skarpa yxa i beredskap och sätta igång och jobba så blåsorna blommar. Jag började med att hugga plant på båda sidor för att se på ett ungefär hur bärträet ska utformas.

Efter att man skissat upp lite löst vart träet ska huggas ur är det bara att fortsätta likt en skulptör avlägsna mer och mer material, i mitt fall lär oåtminstone 80% av stocken blivit flis. Hugg loss all barken och börja hugga efter dina uppskissade linjer.

Ett mycket kritiskt område som är svårt att komma åt med yxa är själva urgröpningen för axeln. Räddningen för att få en snygg form var tjäckelyxan som man lätt kunde avlägnsa rätt mängd material.

Sådärja, nu börjar det hända lite saker. Man behöver inte var försiktig om man har en bra yxa, utan hugg bort så mycket som möjligt.

Steg 3. Finbearbetning. När man börjar bli klar med en grundform kan man rita ut mer noggrant och hur kroken ska se ut. För att själva innersvängen på krogen ska bli bra så borrade jag upp den med en borrsväng. Detta underlättar oerhört täljningen av kroken.

Sen använde jag en täljhäst för att under mer kontrollerade former kunna ta bort mycket material. Bandkniv gör att man kan få ganska fina spån. Smådetaljer och slutfinish gör man med kniv och ibland kan en skedkniv komma väl till pass i trånga områden och vid konstiga svängar i träet.

Jag är mycket nöjd med resultatet av detta ovanliga bärredskap (se ovan, så hård är man om man har ett bärträ…) Det gav ont i händer och axlar att få ur men desto större tillfredställelse i användandet. Detta redskap ger stort utrymme för egen design vilket är kul, kanske är den bekvämare om man ändrar vinklar, ändrar axelytan eller justerar kroken. Det får komman generationer av hårt arbetande bärträ-snidande bärmesar räkna ut.

Enlish summary: This article is about a traditional scandinavian device used for carriyng things. It can be traced back to the 15th C were they apear on swedish churchpaintings. My exemple is made out of a curved fresh piece of cherrytree. The tools used were axe, knife, adze, spoon-shaped knife and drawknife.