Kategoriarkiv: Artiklar & Recensioner

Detta inlägg är helt genomsyrat av mina egenkonstruerade fördomar som bygger helt och hållet byggandet av stererotyper. Det är emellertid värt att beakta att dessa stereotypiseringar är en produkt av mina egna antropologiska iakttagelser i textilbranschen. Jag lavjar inte själv och  det är inte ämnat att någon ska fara illa av dessa villfarelser som jag ämnar ordbajsa om här. Att sälja tyg på medeltidsmarknader är en sak medan att sälja tyg på mässa är en annan, det är nämligen så att det är på mässorna som man får iakta lajvaren i sitt civila kontext. Ibland brukar jag, Samuel och Kerstin tävla om vem som kan upptäcka dessa individer, endast med hjälp av våra fördomsprofiler. Lajvaren avslöjar nämligen alltid sig själv när den väl öppnar munnen, därför är det som mest effektfullt om lajvariaktagaren kan klassificera lajvaren innan detta sker.

Jag tänkte härmed avslöja våra typologiska verktyg för ni andra ska kunna ta del i denna inskränkta kraftsport -Hitta lajvaren! Med denna nyckel kan ni sätta er på en parkbänk i närmsta större stad och räkna poäng, men det också vara ett medel för kontaktsökande, eller undvikande.

För att illustrera hur lajvaren ser ut i sitt rätta habitat är inlägget laddat med episka ”in-lajv”-bilder. OBS! Nyckeln fungerar bara på lajvare som är ”off-lajv”.

Lajvare av kvinnligt kön

Hår och ansikte: Det är sällan man ser den kvinnliga lajvaren i en moderiktig frisyr utan regeln är långt hår, mkt långt hår. Ungefär som de där ljushylta fantasivarelserna med långa öron. Lajvtjejer föredrar en naturlig approach istället för en alltför spacklad yta. Glasögon är inte ovanligt och ibland förekommer någon slags hatt eller mössa. Det bör tilläggas att lajvare till skillnad från andra nördiska släkten har en starkt dramatisk ådra, varför det är vanligt med spännande huvudbonader.

Klädsel: De flesta är jeans och t-shirttjejer med en fallenhet för naturmaterial som ylle och bomull. Gärna stickade tröjjor och polotröjjor. Glittriga partytoppar är inte så vanligt, däremot yviga scarfar och eventuellt ibland en lång kjol med betoning på kjol och inte klänning (som bärs på lajv). Kort och gott är det den tvådelade klädseln som dominerar i ganska stor utsträckning, dvs överdel och underdel. När det kommer till färg är de jordnära, grå, grön, svart och mörk röd.

Ytterkläder: Skinnpaj, gammal fjällrävenjacka eller något som varit med på ett 1700-talslajv. Vid kyligt väder är den stickade halsduken obligatorisk.

Skodon: Här ligger ofta en betoning på praktiska lågskor såsom Dr.martinskängor och treckingskor.Vill tjejlajvaren vara extra fin tar hon på sig några låga sleifskor.

Accessoarer: Det som utmärker en lajvartjej från liknande nördar är halsbandet, det är ofta något slags brons- eller silversmycke i kedja som anspelar på hobby. Det kan vara en drake, något fornnordiskt eller annat småokult.

Lajvare av manligt kön.

Hår och ansikte: När det kommer till lajvkillen är frisyren varierad men sällan stylad utan vanligen flottig (omedvetet flottig).  Den korta hästsvansen är en klassiker eller det halvlånga håret med en irriterande lugg och hår över öronen (även kallad ogräsfrisyr eller loffa). I linje med håret är ansiktsfrisyren avslappnad vilket ger ett intryck av att man är orakad. Många lajvare vill ha skägg men saknar anlagen och enstaka ljusa hårstrån växer spretigt ut ur ansiktet. De som har möjligheten att odla ansiktsfrisyr har generellt två alternativ: att skaffa ett bockskägg eller se ut som Gustav II Adolf (eller någon borglig tjomme från sekelskiftet 1900). Lajvare som diggar det senare alternativet missbrukar mustaschvax som de ständigt kladdar och skrytet med. Det första alternativet är det enkla alternativet som ibland kompletteras med en enkel mustasch. På huvudet bär lajvaren gärna någon slags huvudbonad, en gubbkeps eller i vissa fall en hatt med brätte.  Det speciella är att den manliga lajvaren kan ha gubbhatt med brätte till vad som helst, inklusive gympaskor och fjällrävenjacka.

Klädsel: Liksom den kvinnlige lajvaren är den manliga lajvaren en jeans och t-shirttyp. Däremot behöver inte lajvaren bära just jeans för de är inte duktiga på att bära moderiktiga sådana. De föredrar istället mjuka bomullsbyxor som chinos eller friluftsbrallor eller liknande byxor med praktiska fickor för spännande attiraljer. T-shirten är emellertid ofta försedd med ett tryck från någon arrangörsgrupp eller obskyrt konvent. Det händer också att lajvaren har en skjorta i något randigt material nedstoppad i byxorna. En del prettolajvare som sysslat med 1920-30-40-talslajv har väldigt svårt att sluta bära kläderna utanför rollen.  Ser man någon med äppelknyckarbyxor, tweedkavaj, fluga och stickad pullover så kan det vara en lajvare, särskilt om det är kombinerat med något plagg som inte passar in.

Ytterkläder: Lajvaren älskar sin fjällrävenjacka eller skinnjacka. Skinnjackan är ofta inte av det hippa slaget utan inhandlad på secondhand. Skinnkavajen har också vunnit mark bland lajvarna och bärs gärna med gympaskor och för korta byxor.

Skodon: Hos lajvaren är vandrarkängan eller den låga treckingskon kung! Slitstarka och praktisk sko som passar i alla lägen till alla kläder. Är man av det lite tuffare virket kan svarta kängor bäras.

Accessoarer: Den manlige lajvaren bär få tillbehör men ofta en praktisk liten friluftsryggsäck. En del lajvare har kanske någon fräsig fingerring med vargansikte eller något smycke kring halsen.

Jag hoppas alla är nöjda med detta enkla typologiska verktyg. Jag vet att gränserna är flytande mellan vanliga nördar och lajvare men här gäller fingertoppskänsla och tränat öga.

Happy Hunting!

Kurage recenserar Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyns Den första kretsen.

Den yttersta kretsen handlar om ett ryskt specialfängelse där ett antal ingenjörer och intellektuella sitter inspärrade. Deras uppgift är att efter nyckfulla order konstruera en maskin för att koda telefonsamtal. Läsaren får följa dessa interners liv men också personerna runt detta fängelse och vidare upp till högsta ledningen.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn gör inte som du tycker, han bedjar inte för att du ska läsa hans bok. Han inte så mycket som sneglar på populistiska grepp, som fjärran från snaskigheter och lättsamhet. Boken andas, sover och skiter socialrealistiskt Sovjet. När jag oskyldigt tänkt mig en spännande lägerroman med en röd tråd som kretsar runt ett par personer i ett fängelse som rör sig mot ett klimax av saker som upplopp, rafflande utbrytelser och flykt. Glöm det, det som min degenererade västerländska hjärna trånade efter fanns inte i Solzjenitsyns lugubra värld. Han vill i stället måla upp ett hycklande samhälle där ryggdunkar snabbt kan bytas ut mot angiveri och nackskott.

Solzjenitsyn vill visa människorna i ett sådan system, från fattiga studenter och halvblinda fördrivna bönder till mannen av stål i världens mitt. Hur kul är det att vara en kroppsvisiteringskommisarie? En visiterad uttrycker en stilla tanke i boken: ”Hur trist måste det inte vara att år efter år klämma på folks underkläder, skära i skor och titta i stjärthål?” Det finns många citat som fångar den ryska lägermentaliteten och kanske den ryska folksjälen, bara ryska författare skulle skriva: ”En filtstövel är en fånges andra själ”. Hans bild av fängelsekollektiven är lika sexig som en trafikolycka.

Men det här är ingen vanlig nattsvart berättelse från ett slavläger i sibirien där folk slåss över svarta brödskalkar och dör i hungerkrämpor eller tortyr. Det är en ovanligt sällsam lägerberättelse om ett vänskap, krossade drömmar, bitterhet, förhindrad och förbjuden kärlek, frossande, fattigdom och vardagligt liv. Det är också ett långt bildningspass i ryska författare, filosofi och vetenskap. Man får veta allt om de flesta i  fängelset men också de innersta tankarna hos högt uppsatta partidignitärer och officerare. Vill du förstå det sovjetiska samhället inifrån beskrivet av en nobelpristagare är detta boken för dig, men lägg dina egna föreställningar åt sidan.

För er som är slöa och småborgerliga med era teveapparater kan se den dramatiserade serien av boken. Solzjenitsyn dog nyligen i augusti och SVT valde att sända den.

Jag har nyligen läst Robyn Youngs roman Korståget som är andra delen i hennes serie brödraskapet. Boken handlar om tempelherren Will Campell som bor i Akko. Det råder strider om vart annat mellan kristna och Mamluker och mongoler. Akko är de kristnas sista fäste i det heliga landet och det är hotat av muslimerna såväl av en hemsk sammansvärjning. Will Campel är med i ett hemligt sällskap, Aema Templi som är en hemlig organisation inom Tempelherreordern vars uppgift är att främja fred och vänskap mellan alla folk och religioner. Trots kyskhetslöfte lever Will på sidan av med en kvinna som han så småningom får barn med. Samtidigt har Will en gammal vän på besök som visar sig vara ett riktigt avundsjukt svin. Jag vill inte avslöja för mycket ur denna dramatiska soppa.

Detta är i sanning en episk mättad kaka på högsta nivå, den unga britterskan har verkligen malt ner alla dramatiska vikter och kastar dem med frenesi i ansiktet på läsaren. Korståg får Shakespeare att framstå lika tråkig som telefonkatalogen. Kärlek, ömhet, erotik, outomäktenskapliga barn, otukt, svek, mord, lönnmord, giftmord, slakt, krig, svärdskamp, arrogans, grymhet, trassliga familjeförhållanden, galenskap, maktfullkomlighet, glädje, melankoli och idealism och mycket mer ryms i denna volym. Styrkan i denna bok är dess bredd och dess många parallella historier. Det är oerhört skickligt sammanvävt och tyder på en mycket stor mogenhet hos den unga författaren. Det ligger också boken till last till viss del, jag har svårt för böcker där man de första fem kapitlen presenteras för en hop nya karaktärer. Min hjärna har svårt för att få plats med alla nya namn och platser men det reder sig snart. Berättelsens ryggrad utgår från ett verkligt historiskt förlopp som tar ett kraftigt anspråk i berättelsen. Tidsandan är förhållandevis bra fångad och det är mycket få detaljer som stör, Robyn Young är mycket duktig på mongoler, krigsmaskiner, båtar och småsaker. Det mest anakronistiska är själva brödraskapet som sådant som fungerar som ett slags medeltida FN som vill ena alla folk och anser alla religioner som jämnställda. Det är lika medeltida som om tempelriddarna skulle ha utvecklat kärnvapen i kampen med de otrogna. Annars är den mycket läsvärd för den som vill ha måttet rågat med episk dramatik.

Och ja, han som plitat ner omslaget vet vare sig något om medeltiden eller grafisk formgivning. Man kan däremot beundra hans dramatiska ådra…

Jag har läst Catharina Ingelman-Sundbergs roman Brännmärkt. Den utspelar sig i det sena 1300-talets maktkamp om herraväldet i Stockholm. Tyska borgare, vitaliebröder och unionsvänner konspirerar, sluter pakter med varandra och mördar varandra för att komma åt den viktiga handelsplatsen och huvudstaden. Mitt i detta är Anne Persdotter, en ung driftig kvinna som blir ensam överlevande från ett skeppsbrott. Hon blir änka efter en hanseatisk köpman som hon aldrig älskade och ensam föder hon sin döde makes barn i Stockholm. Hon jagas av ett konspiratoriskt fiskarpar som vill döda henne för att hon vet för mycket och Anne tvingas gömma sig. Mitt i allt detta träffar hon två män, en gycklande vagabond, Matti och en burgen makthungrig tysk köpman, Alf, som tidigare var Annes mans kompanion. Ett triangeldrama tornar upp sig samtidigt som staden står på randen till krig.

Ok, det är vad boken handlar om utan att säga allt för mycket. Brännmärkt är en spännande roman full av intriger, kärlek och ond bråd död. Ingelman-Sundberg målar på ett effektfullt sätt fram en spännande historisk berättelse och hon trycker in sina rollpersoner på ett spännande sätt. Samtidigt som Ingelman-Sundberg vill visa på en rå historisk tid finns det också plats för kärlek, ömhet och erotik. Det är en vacker kärlekshistoria med en klassisk scen, en kvinna vars samvete dras mellan två män som är helt olika, dels den äventyrliga, hjärtliga, estetiska, spelande, fattiga, småfeminina horungen Matti som driver land och rike runt och gycklar och drar över damer och dels den mystuffe, byråkratiska, reslige, manlige, svartsjukt trygga och småpreussiska skrivbordsmördaren Alf som inte vill något annat än att ha Anne för sig själv och samtidigt utrota all svensk makt i Stockholm. Dessa två kontraster fungerar bra och Ingelman-Sundberg beskriver ingående Annes funderingar och frustration. Det är skönt att få en historisk roman serverad som inte bara är en testosteronstinn krigshistoria utan ger stort uttrymme för andra känslor, beskrivet ur ett kvinnligt perspektiv.

Fungerar den historiska kontexten? Ja och nej. Det är år 1391 på pappret men känslan av år 1391 infinner sig inte. Den metahistoriska ramen är bra men jag får hela tiden upplevelsen att berättelsen utspelar sig i en anonym historisk period. Jag skyller hela ansvaret på Ingelman-Sundbergs brist på kunskap i materialhistoria, som 1300-talsfantast grumlas läsupplevelsen kraftigt av dennes oförmåga att skildra den medeltida miljön. Har man varit nogrann med att bygga upp en bra historisk kontext kan man inte gissa hur resten ser ut. Ingelman-Sundberg är marinarkeolog, det märks tydligt. Hon vet allt om båtar och varenda pinal på en båt kan namnges, hon är ett vandrande marinlexikon som varenda sjöbuse vill ha som snuttefilt. Ingelman-Sundberg kan allt om vad som finns i haven men inget om vad som finns på land, kontrasterna är stora för på land är allt avskalat, stympat och osäkert. Ingelman-Sundberg försöker inte, hon travesterar 1300-talets dräktskick. Hon gissar, hon har ingen aning. Kvinnor bar inte kjol, blus, sjalar eller hängselkjol med fickor, män bar inte vida ömsom åtsittande hosor, byxor, tjackett, skinnhuvor i allmänhet och en hätta är inte en hjälm. Ibland försöker hon och då fungerar det men det är sällan. Det finns inget specifikt 1391 över hennes miljöbeskrivning och min subjektiva åsikt är att sådant är viktigt för känslan och den historiska äktheten.

En sak som jag har svårt med är när författare av historiska romaner befläckar sin berättelse med att se på den med sina anakronistiska 2000-talsbrillor. Det är som om Ingelman-Sundberg med Guillou och Wernström inte kan låta bli att smyga in sitt nutida smuts i sin berättelse för att göra berättelsen mer världstillvänd (eller av vilken andledning det nu kan vara). Hos Ingelman-Sundberg är det främst två saker, för det första upplysningstänkande kring frihet och vad det är och för det andra debatten kring huvuddukar och slöja. Ingelman-Sundberg verkar övertygad om att kvinnans bruk av huvudduk under medeltiden även då var slags utstuderat förtryck liknande det som finns i muslimska (och kristna för den delen) idag. För den som är bevandrad i modehistorien vet att så nödvändigtvis inte är fallet, huvudduken kan ses ur många aspekter. Jag tycker bara det är tråkigt att författaren måste lägga sitt debattinlägg som smolk i sin berättelse. Hon vill göra medeltidsmänniskan så existentiell, så modernt medveten. Det är postmodernt rart men inte historiskt trovärdigt.

Ingelman-Sundberg har också lyckats smyga in en dåtida anakronism som återkommer flera gånger, nämligen vikingatiden. Hon är skrivit flera böcker om vikingatiden så därför måste det vara med i en roman som utspelar sig 400 år senare? Det värsta är väl att vi när en vikingaromantiker vid vår barm! Som när Anne hennes vän pratar om hur det var innan kristnandet och hur bra ställning kvinnorna hade det då. Det förutsätter en historisk medvetenhet som troligen inte dessa två troligen inte hade tillgång till. Ungefär som om jag och min fru på fullt allvar skulle sätta sig ner och diskutera hur bra det var på Gustav II Adolfs tid och direkt jämföra det med vår samtid. Skärpning!

Om vi lämnar det historiska så måste jag säga att jag har svårt för en handling som till stor del grundar sig på slump. Brännmärkt är full med osannolika möten, tillfälligheter och ologiska sammanhang. Anne trillar in gång på gång in i nya sammanhang som slutligen visar sig hänga ihop. Dan Brown goes medeltid. Det är som om jag skulle gå in i slumpvis valt hus i Åby och det visar sig vara en okänd halvsyster, så fungerar Brännmärkt och jag tror och hoppas att det inte är en medveten strategi hos författaren. Jag må vara fyrkantig men många till synes duktiga författare använder sig av knepet.

Så vad kan man säga slutligen, Brännmärkt är trots allt läsvärd, särskilt om du är lyckligt ovetande om hur 1300-talet så ut. Vi andra läser Barbara Tuchmans 1300-talstegelsten ”En fjärran spegel” som inte ens är en roman men desto mer underhållande.