Kategoriarkiv: Artiklar & Recensioner

Här finner du artiklar och recensioner av det mer eller mindre vetenskapliga slaget.

juni 3, 2014 · 2:01 e m

Driver dagg, faller regn. Marma 1719. Del I.

9
Inledning

Ånyo var det dags att bjuda upp till ryssen till dans. En riktigt besvärlig björndans skulle det visa sig, fylld med umbäranden, regn, rost och blåsor. Det är dags att återberätta historien om hur ryssarna åter lät den röda hanen sprida sina vingar över Sveriges kust. Det är en spännande episod där var och en som deltog fick uppleva krigets alla fasor och nöjen. Skulle vi nu hejda ryssen för gott eller skulle vi åter låta oss snärjas av deras förrädiska garn likt  förra gången de härjade vid kusten? Vid det förra tillfället blev vi tidigt införstådda och nesligt nedtryckta i våra karolinskt fotriktiga skor att ryssarna inte spelade Allan. Skulle det bli skillnad denna gång?

Låt mig i detalj dra mig till minnes och återkomma till de sista skälvande dagarna i maj 1719 då jag tillsammans med mina vänner i fotdragonerna trakasserade ryssar i regn och blåst. Här kommer första delen.

 

Fredag morgon
Efter en lång och mödosam resa ifrån Liljerums rote utanför Östergötlands mest efterblivna stad Söderköping, kunde jag äntligen stiga av kärran och leta rätt på fotdragonernas läger. Det var beläget i en skog intill en väg som ledde till det svenska lägret. Sen jag steg av mitt fordon blev jag genast varse om två mycket tydliga saker, vägarnas längd och den fukt som åstadkoms av det ihärdiga regnet. Dessa faktorer kom att bli avgörande under dessa ärbara dagar.

P1040996Fotdragonerna Käll, Johannson och Skoog-Holmertz.

Fotdragonernas läger var beläget i en tät granskog, bakom en övergiven gård där endast ett fåtal nu timrade väggar fanns kvar. Genom väder och vind var dessa väggar liknande ett par uppblötta frasiga kex. De forna ägarna var troligen mycket engagerade kirskålsbönder då denna växt nu tagit för sig av gårdstunet. Vid min ankomst till lägret beboddes det av fotdragonernas kapten Johansson och de meniga Skoog-Holmertz och Käll. Jag inkvarterade min packning under Källs välbyggda men väl låga och redan regnmättade skärmtak.

Vi begav oss genast med lätt packning till det svenska lägret som låg inbäddat i vacker grönska och förrädiskt mörker.
4I lägret pågick förberedelserna för fullt, musköter inspekterades och det förväntansfulla krigsskvallret låg som en tjock filt över lägret.

Krut delades ut en masse, geschwinda skott stora som juleljus spreds mellan männen. Soldaterna hade förfärdigat stiliga mynningsproppar som påminde mig om min barndoms alla julskinkedekorationer. Tänk att få skrida  fram i skogen med dessa stiliga dekorationer i svenska fanans färger. Lyckligtvis kom jag ihåg att avlägsna proppen innan skarpt läge ty det hade varit synd att försumma denna propp bland ryskt maginnehåll och tarmar.

P1050001Min ryttarpistol med en stilig mynningspropp.

I det svenska lägret fanns soldater i alla åldrar, det långa kriget hade gjort sig påmint i leden. Friska bondpojkar i nysydda uniformer blandades med ärrade veteraner vars traumatiska upplevelser av kriget avtecknades i deras väderbitna ansikten.
P1050016Nyutskrivna bondpojkar och veteraner sida vid sida.

Vårt uppförande och uppsyn skilde sig dramatiskt från soldaternas prydlighet. Huruvida soldaternas hjärtan upptändes med avund, skräck eller avsmak när vi visade oss är svårt att förtälja, men vi kom att erhålla deras respekt under de kommande timmarna. För drabbningarna hade jag valt att förse mig med min lätta, slätborrade jaktbössa för längre håll, min stora ryttarpistol för korta håll och en stor hirschfängare om det blir obehagligt nära avstånd.

7Kronans käcka fotdragoner redo för att spela ut fiendens flanker, skära halsar om natten och skjuta underbefäl mellan ögonen på 200 stegs avstånd.

Vid dagens mitt blev det dags att mönstra soldaterna, inspektera loppen och klingornas skärpa. Orderna delades ut och vårt uppdrag blev att ge oss av för att söka igenom markerna söder om vårt läger. Troligen var det så att de rovgiriga ryssarna redan tagit denna del i besittning och börjat härja och plundra böndernas kornbodar. Vi fick också i uppgift att heroiskt förstöra och plundra allmogens lador så att dessa inte kommer ryssarna till gagn. Lite uppoffringar får bönderna allt göra för att vi ska kunna leva i fred och glädje.

P1050033Trupperna mönstras noga av befälen.

Middagstid
Efter mönstringen begav vi oss ut på plaskvåta vägar i jakt på ryssar, kamluker, moskoviter, uzbeker eller vem som helst som hade fel utseende och uppsåt. De reguljära trupperna skulle i sitt makliga takt patrullera vägarna och placera ut ett fältstycke som försvar längs den långa vägen som skar genom hela området.

P1040998Långa avstånd avverkades i vår jakt på arvsfienden.

Ganska raskt tog beträdde vi fiendeland, till en början med stor försiktighet. Allt eftersom tiden gick stärktes vårt självförtroende och vår framfart blev allt ljudligare. Landet tycktes folktomt, övergivet och tyst. Ganska snabbt började vi stöta på säckar med furage som givetvis inte fick ätas upp av någon snedhalt liten kosackhäst.

Vi tände givetvis eld på det.

8Höga på känslan över att ha åstadkommit något vettigt betraktade vi elden. Ingen ryss skulle få utfodra sina hästar här.

Eldandet blev något av en följetång allt eftersom vi skred igenom det tomma landskapet. En ganska angenäm syssla när fukten och kylan tränger in i ben och märg.

P1050049Ännu en säck hö sattes i brand till ljudet av Källs tilltagande smuttande på portvinet.

Var ryssen var visste ingen, men Herren ska veta att vi letade genom vedbodar, härbren, visthus, utedass, jordkällare, backstugor, ängslador och stallruiner i hopp om att hitta någon. Inget utrymme lämnades åt slumpen vid vår framfart.

10
Vandringarna blev långa och i skydd av regnet blev även väntan lång och rastlös. Var fanns ryssen?

15
Vi beslutade oss för att med skavda fötter linka tillbaka till början och avlägga vår rapport. Vi passade på att plundra en gård på det i nuläget mest kostbara, torr ved. Glädjen över en sådan skatt åderlät vårt hopp om torra fötter varför vi raskt begav oss mot det svenska lägret ett par tusen steg därifrån.

P1050053Nöjd Johansson med av staten beslagtagen ved.

Väl framme vid posteringen hörde vi allsköns rykten om ryssens framfart och skrämmande utseende. Många, inklusive vi själva, betvivlade dessa hörsägner efter vad vi varit med om på våra strapatser. Det sades också att det inte var vilka ryssar som helst utan personer i lustiga hattar och underliga kläder som strök runt på vägarna.

P1050057Kanonutposten som bevakade lägret.

När fler soldater anlände till posteringen blev det ett ivrigt tjatter om uppgifterna och med hjälp av våra kartor ritades nya riktlinjer. Vilken väg gick de? Var kunde vara en bra plats för anfall? Skoskrapandet slog som spön i backen medan en nervös stämning började ta överhanden bland oss. Var det ryssar? Var det kanske spökryssar?

P1050059
Kontakt
Fotdragonerna drog ner mot sitt läger och nu utspelades ett helt nytt kapitel i den här historien. Händelsen var mycket tumultartad och på många sätt skrämmande. Vid en vägkrök endast 50 steg från vårt skogsläger såg vi något som först påminde om små vättar i röda kläder som oredigt rörde sig på vägen. Vi besinnade oss och kunde konstatera att ryssen var över oss. Vi stod öga mot öga med en hel hög med fasansfulla Streltser, från det ökända skyttekompaniet som Ivan den förskräcklige en gång instiftade. Vi kan anta att de var lika överraskade när vi modigt började skjuta mot dem. När några skott utväxlades försvann streltserna in i skogen, rakt mot vårt läger.

P1050060Johansson flyr från streltsernas eld.

Vi förstod genast vad som var på gång och för att inte vårt läger skulle bli upptäckt gick vi nu starkt in för att mota ut dem ur skogen. Bland träden utbröt en häftig eldstrid där vi var kraftigt underbemannade.  Soldatkårerna kom dock allt närmare för att undsätta oss. Det resulterade i att ryssarna trängde allt längre in i skogen och gick givetvis rakt på vårt läger. Medan Käll och jag inväntade karolinerna gick Johansson och Skoog-Holmertz in mot lägret med en ovanligt modigt taktik. De ställde ifrån sig sina vapen och gav sig till fienden i hopp om att ryssen skulle skona lägret. Ryssen lät sig övertalas att de två fotdragonerna var vanliga skogsbönder som slagit läger i skogen. Under tiden gick jag och Käll in med soldaterna och striden gick nu in i full styrka. Streltserna är stolta krigare helt olika oss, försedda med snapplåsbössor, luntlåsmusköter och stora bredbladiga yxor, så kallade bardisher. Rund deras överkroppar har de remmar fyllda med dinglande krutflaskor och deras kläder är dekorerade med konstfulla broderier.

10352392_10152102599502765_1027255802858174481_n
Jag blev i nödvärn tvungen att med pistolen skjuta en ryss som nesligt högt sina händer och gett upp, men plötsligt brakade det fram nya ryssar ur snåren varpå jag sköt den tilltänkta fången. Jag överlevde och slutligen kunde vi storma vårt eget läger och nedkämpa streltserna som flydde hals över huvud. Endast lite portvin och korv blev deras rov.

Krutröken och känslan av panik låg tjock mellan skogens granar.
P1050061Streltserna omringas medan Skoog-Holmertz flyr lägret för att inte nedmejas av de egna.

Nu kom så kvällen och utmattade sträckte vi ut våra fuktiga och tärda lemmar. Den stulna veden klövs upp och den efterlängtade fottorkningen infann sig. Lägermisär blandat med känslan av tillkortakommanden infann sig, trots det kändes det gott att vi jagat bort de ryska små vättarna. Vi drack och åt och torkade förgäves våra strumpor.

P1050065
För ovanlighetens skull visade det sig att natten var tyst, vi trodde att ryssarna skulle trotsa regnet och anfalla det svenska lägret i skydd av natten vilket de brukar göra. När detta inte hände kunde vi gott sova vår febriga, blöta och obekväma sömn hela natten.

Vad morgondagen hade i beredskap var vi ännu lyckligt ovetandes om.

Eder fotdragon  L. Lindkvist

DEL II Finns här.

5 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

Taggat som , , , , , , ,

februari 13, 2012 · 10:37 e m

Flärd och förbud bland medeltidens prästerskap

Förord
Detta är en sammanfattande artikel som rör det katolska prästerskapets dräkt under medeltiden. Den tar upp kyrkans inställning till hur prästerna skulle klä sig som förebilder för sina medmänniskor. Artikeln är i stora drag en lättsam sammanfattning av ett större arbete som du kan ladda ner på denna hemsida.  Jag har lättat upp texten på mitt sedvanligt manér.

Lustig hatt får jag ha, men får jag bära grönt till vardags? Franskt manuskript 1300-tal.

 

Flärd och förbud bland medeltidens prästerskap

I september år 1414 sammanträdde en splittrad katolsk kyrka för att lappa ihop en krackelerande kristenhet. Bland de tusentals församlade deltagarna fanns förutom påven de mäktigaste potentater, kardinaler och ärkebiskopar ner till tusentals präster liksom nunnor och munkar från olika ordnar. Dagordningens viktigaste punkt var att avsluta den schism som lett till att kyrkans hierarkiska ordning var omkullkastad. Flera personer samtidigt hade valt sig själva till påve. Den andra viktiga frågan var att avgöra huruvida den engelske teologen John Wycliffe och den tjeckiska reformatorn Jan Hus läror var att beteckna som kätterska. Under de fyra åren som deltagarna var samlade hann de även besluta i ett antal mindre kända frågor. En fråga var hur kyrkans ämbetsmän skulle klä sig till vardags för att visa sig som goda förebilder. Frågan var ingalunda ny, sedan kyrkans begynnelse har frågan bearbetats och debatterats. Kan en Kristi tjänare verkligen klä sig hur som helst?

Frågan bottnar till stor del i modets ideal och kyrkans kamp mot ytlighet och flärd. Särskilt het blev diskussionen under 1300-talets mitt då det västerländska modet för evigt kom att förändras. Från 1200-talets närmast unisexuella dräkt där fotsida, volymiösa kjortlar till åtsittande och korta manskjortlar där underkläderna ofta kunde skönjas hos mansdräkten. Med avancerad skärning, täta knapprader och snörning kunde kläderna ge kroppen timglasform som var tidens nya kroppsideal. Uppsatta teologer fick skrämselhicka av vad de såg och Heliga Birgittas kritik var inte nådig. Hon ansåg att kläderna formade kroppen till något den inte var och att det till och med var en orsak till att digerdöden drogs mot Sveriges rike. Andra menade att de korta kjortlarna gjorde att fint folk såg ut som bönder och drömskt såg de tillbaka till 1200-talets något mer dygdiga dräkt.

Kyrkan säger nej! Rött och grönt var inte okej. Franskt manuskript 1300-tal.

På kyrkomötet i Konstanz bestämdes egentligen inte mycket nytt rörande prästernas dräkt, de tidigare kyrkomötenas beslut i frågan bekräftades men praktfulla handskar som gick till armbågen och höga slitsar i kjortlarna lades till. Grunden till dessa regler stadgades vid fjärde latterankonciliet som hölls mellan åren 1215-1218. Besluten ger en intressant inblick i de medeltida prästernas vardag. Det är troligt att reglernas specifika art grundar sig i att prästerna redan bar dylika plagg i viss utsträckning. Bland annat förbjöds prästerna bära röda och gröna kläder, flärdfulla handskar, spetsiga skor, långärmade ytterplagg (detta syftar på en särskild typ av moderiktigt ytterplagg med fotsida ärmar), alla former av förgyllda och försilvrade bälten liksom fingerringar och smycken.

Till detta kom att de inte fick ha förgyllda sporrar, betsel, sadlar och andra praktdetaljer till hästen. Det påbjöds också att plaggen skulle vara av lagom längd samt att deras mantlar och halsringningar skulle vara stängda upptill. I konciliet i Wien knappt hundra år senare kommer åtskilliga tillägg vilket tyder på att det finns behov att utöka lagen. Nu blev det inte heller tillåtet med rutiga och flerfärgade kläder, liksom röda, gröna och rutiga skor, pälskantade plagg och för korta kjortlar som visar underskjortan. Den här gången skrevs även med tänkbara straff för den prästen som missbrukade sin garderob. En präst kunde bland annat få sex månader och upp till ett års avstängning och då fick prästen inte ta del av de ekonomiska rättigheter som han vanligen hade rätt till. Straffen var olika hårda beroende på vilken ställning prästen hade. Längst ner på straffskalan var de som kyrkoämbetsmän som satt på administrativa poster, dessa tvingades att ge sina förbjuda plagg till de fattiga inom en månad.

Om jag inte får bära min rosaröda kjortel så måste väl min bandana med Jesus-tryck som jag köpte i Compostella förra året vara ok? Franskt manuskript 1300-tal.

Det primära målet med dessa regler var att tydligt avskilja herdarna från sin hjord, det vill säga människorna runt omkring som de tjänade och var andliga ledare för. De flesta av reglerna är logiska och tydlig pekar på moderiktiga detaljer eller lyxkonsumtion som ingen man gift med kyrkan kunde tänkas behöva. Varför röd och grön förbjöds var troligtvis därför att det var starka färger som krävde exklusiva färgämnen. Redan under 1300-talets kritiserades denna färgkanon, exempelvis förordade en teolog att mörkgrön borde tillåtas medan de tillåtna violett och blå borde förbjudas. Reglerna förbryllade många kyrkolagsstiftare och i exempelvis Florens tilläts år 1351 rött och i Salzburg år 1386 ville man kunna tillåta vissa plagg beroende på ämbete. När det kommer till lokala förordningar lade en del stift friskt till nya regler, i Köln förbjöds prästerna att bära hätta med moderiktig lång strut. Kölns präster accepterade men knorrade att struten minsann var praktisk att vira runt händerna vid kallt väder. Samma problem uppkom även i Skalholts stift på Island år 1357 då strut längre än en aln och bredare än två fingrar förbjöds. Den isländske biskopen lade även till praktfulla dolkar, väskor och mössor dekorerade med band.

Dessa kyrkobeslut gällde hela den katolska världen och vann stor spridning men hur mycket de verkligen åtlyddes är svårt att säga. Det enda kyrkomöte i Sverige som berör frågan är 1279 års kyrkomöte i Tälje. Här statuerades att prästerna ska hålla sig till prästernas sedvanliga dräkt och klippa tonsur, i annat fall får de i vanlig svensk landslagsanda böta tre mark. Prästerna hade troligtvis kännedom om dessa regler men om de följde dem är omöjligt att säga. Om man undersöker nordiska prästers testamenten från tiden framgår det att prästerna, höga som låga i ämbete, ägde en mängd plagg som skulle klassas som regelvidriga. Höga kaniker och biskopar testamenterar röda och gröna plagg åt nära och kära liksom andra kollegor. Även andra förbjuda accessoarer ges bort, bland annat testamenterar Kaniken Petrus Helgonis Knutsson, bort två silverbeslagna bälten varav ett till Peder Jensen som vid denna tid är ärkebiskop i Lund. På det stora hela innehåller över hälften av de existerande nordiska prästtestamentena förbjudna artiklar.

Kyrkans klädkod var troligtvis inget som höll prästerna vakna om nätterna. Franskt manuskript 1300-tal.

Mot slutet av medeltiden tycks klädreglerna spela en allt mindre roll i kyrkolagstiftningen. Frågorna vidrörs ej vid konciliet i Florens eller vid femte latterankonciliet i början av 1500-talet. Vid denna tid stod katolska kyrkan på tröskeln till en ny tid vars like den aldrig sett förut och hur prästerna skulle klä sig var dess kanske minsta problem.

3 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

Taggat som , ,

november 18, 2011 · 9:37 e m

Artefakt IV. Den mystiska trollkniven.

Runor har genom århundraden gäckat människans sinne, från dess begynnelse för nästan två tusen år sen till våra dagar. Runornas tecken har tjänat en mängd olika syften. Allt ifrån pompösa redogörelser om långväga resor och stordåd till enkla meddelanden och allmänt nonsens. Under medeltiden och fram till 1900-talet i vissa delar av Sverige. Runorna tjänade  som ett folkligt alfabet med lokala traditioner och stil. Det sistnämnda gäller särskilt för dalarna som har ett eget variationsrikt runalfabet. Runorna levde dock sällan i skymundan för överhögheten och bland de lärde. Exempelvis har det nyttjats i medeltida landskapslagar, som försök till ABC-substitut under 1600-talet och för att stärka nordbornas nationella självkänsla under 1800-talet.

Hänglås med runor, okänd proveniens, daterat 1707 . Nordiska museet.

Runorna har sedan tidigt tjänat nordborna med en magisk klangbotten och de ansågs ofta bära besvärjande egenskaper.  Hos allmogens kloka och trollkunniga brukades runalfabetet alltjämt som ett magiskt skriftsspåk. Det har ristats på mängder av platser och föremål i syfte att beskydda eller skada. I folkliga svartkonstböcker har de nedtecknats och på träbitar har kristna bönor ristats med kniv.  Värt att notera är dock att där runorna haft en bred förankring som i dalarna, har de flesta runinskrifterna från medeltiden och framåt  en praktisk innebörd såsom exempelvis ägarmärkningar, tillverkare och och liknande notiser. Men ett föremål som jag tänkte delge här är av det lite mer magiska slaget.

Folklig svartkonstmanuskript med runor från 1715. Titeln lyder ‘Negromänliska Saker författade i Trycket af Upgifvaren år 1715 öfversatte Från Ebreiska o Grekiska och Latin på Götiskan – 1410:- och sist på Swenska utskrifwit’. Nordiska museet.

Trollkniven
Det här föremålet kallas för trollkniven i Norrköpings Stadsmuseums föremåls arkiv. Den är ca 16,4 cm lång, dolkformad, bemängd med runor, symboler och bokstäver och är gjord av sten. Den skänktes till museet av en apotekare under 1900-talets första hälft. Den är daterad till 1500-1600-tal. Exakt vad den brukats till är svårt att säga. I folkliga magiska besvärjelser används ofta symboliska föremål som representerar något. Detta är föremål ska troligen liknas vid någon slags kniv. Knivar, stål och järnskrammel håller troll och onda väsen borta, kanske är det detta som åsyftas. Det ter sig dock något mer avancerat än så eftersom den är fylld med inskriptioner.


Jag  har med hjälp av den litteraturen jag hade till hands försökt tolka knivens ristningar. Det visade ge mer frågor än svar. Med hjälp av olika sorters runrader försökte jag bena ut runorna och som jag ser det blandar ristaren runor med bokstäver. Jag har försökt vara konsekvent men nedan följer några försök.

Bokstävernas betydelse:
A =säker runa
(A) = möjlig
? = vet ej.

Den medeltida runraden:

U Q N ?
M U (U) Q N
A M (U) F
N ? (D) ? I
N ? ? ? T

? I T D (ej runor)

I cirkeln
? M H
? R N ?

? N (S) ? ?
K K (T)

Den medeltida runraden ger inte mycket info och särskilt svårt eftersom många runor inte känns igen.

Johannes Bureus avskrift av dalrunorna från 1599:

M U ? K N
E M U F
(I) ? D ? I
U K (F) A (N)

? I T D (ej runor)

I cirkeln
(Ö) M (H)
D R N ?

? (N) S A ?
K K ?

Bureus avskrift av dalkarlarnas alfabet ger inte mycket mer information även om några fler frågetecken rätades ut. Det är inte helt säkert om Bureus avskrift är helt tillförlitlig men är i vilket fall intressant då det är den äldsta varianten av dalarnas runalfabet.

1700-talets dalarunor:

U K (N) (A)
M U A K (N)
E M U (F)
N Y D (U) I
U K F(A, N) N

? I T D (ej runor)

I cirkeln
? M H
D R N (D)

N N S ? (Y)
K K T

Dalarnas folkliga runalfabet förändras mycket under 1600-1900 och med en många varianter på varje runa. Det ger en bredare översättningsnyckel. Det är emellertid troligt att knivens ristningar är ett slags chiffer i bästa fall eller i värsta fall härmande av runor med inget verkligt innehåll. Syftet i det sistnämnda fallet skulle exempelvis vara att ristaren tolkar runorna som magiska och dess faktiska textmässiga betydelse är underordnad. Han kan ha haft tillgång till äldre runor i sin omgivning men inte känt till dess innehåll. Om föremålet är ifrån Östergötland där runorna tidigare spelat ut sin roll som folkligt alfabet är det troligt att det rör sig om ett magiskt sammelsurium. Kanske hade ristaren rent av ett eget runalfabet.

Kanske har någon av er läsare en tolkning. Det är välkommet!

Källor
Tillhagen, Carl-Herman (1958). Folklig läkekonst. Stockholm: Nordiska museet.
Benneth, Solbritt mfl. (1994). Runmärkt Från brev till klotter runorna under medeltiden. Borås: Carlssons bokförlag
af Klintberg , Bengt (1988). Svenska trollformler. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Enoksen, Lars Magnar (1998). Runor Historia Tydning Tolkning. Stockholm: Historiska media
http://www.digitaltmuseum.se

10 kommentarer

Under Artefakt -fynddepån, Artiklar & Recensioner, Funderingar

Taggat som , , , , , ,

oktober 31, 2011 · 7:24 f m

Trollskott och att skjuta bort det.

I allmogens föreställningar kring sjukdomar gavs trollskottet ett stort utrymme. Trollskottet kallades även för finnskott, lappskott eller villarpaskott och kännetecknades av plötslig sjukdom eller oförklarlig smärta. Trollskottet hade vanligen en avsändare som med magiska medel satte skott på ett offer. Resultatet av skottet kunde variera kraftigt ifrån slaganfall, rännskita, bölder, frossa till vansinne och galenskap. Vägarna att sätta trollskott på sina fiender är många men involverar ofta någon slags magisk projektil, vanligen mer symbolisk än av faktisk innebörd. Inte sällan användes pilbågar eller bössor när man skulle sätta trollskottet. Exempelvis berättas det i Värnamo socken:

Skjuta trollskott tillgick sålunda. Man skaffade sig ett föremål t. ex. en näsduk, som hade tillhört den som man ville åt. Vidare skulle man anskaffa malm från sin och fiendens hemsockens kyrkklockor samt mull från kyrkogårdarna. Med detta och krut laddades bössan. Istället för hagel lade man i ett människoben samt en kula, stöpt av ärvt silver, samt en kula stöpt av kors bly d. v. s. av en blybit, som haft form av ett kors. Av näsduken gjorde man en docka, denna docka hängde man upp i ett träd vid en korsväg. Så sköt man på dockan. Man kunde efteråt på dockans utseende se, om en fiende överlevt eller ej. Trollskott kunde man endast skjuta en torsdagskväll i nedan.

Liknande rituella tillvägagångssätt finns där ingredienserna byts ut eller förändras, ex dockan kunde huggas av en tallbit och få ett hjärta av en stulen oblat. Som ovan antyds är tillvägagångssättet genomsyrat av symbolik och i folktron starkt laddade komponenter.

I brist på skjutvapen kunde andra metoder anbringas. I Jösse härad berättas följande:

Dorti Nilsdotter i Granbäck bekände vid tinget 1706, att hon av en finska lärt att göra ”trollskott” på så sätt, att hon skulle taga näverknutar och hår av sådant skinn, som blev på barkade hudar och trilla detta tillsammans till en trind rulle. Då hon ville göra någon skada, skulle hon kasta den åstad och befalla den fara dit hon ville i djävulens namn och genom hans konster, och allt skulle ske. Och uppgav hon sig därmed ha tagit livet av Olof Björnssons sugga och trenne getter tillhöriga Håkan Elofsson i Dal, för det de varit hårda mot deras legopiga, som var hennes goda vän.

Berättelserna om trollskottet är många och vitt spridda över vårt land. Botemedlen är också talrika och följer den allmänt brukade doktrinen i folkliga medicinen, det vill säga ”ont ska med ont fördrivas”. På så vis påminner boten om trollskottets kastande. I äldre tider användes gärna därför små miniatyrpilbågar som man kunde skjuta små ofarliga pilar mot den värkande delen eller mot norr där trollskottet i allmänhet ansågs komma ifrån. Där bössor fanns tillgängliga laddades de magiska botemedel såsom naglar och hår från den sjuke, ärvt silver, 9 träflisor från fruktbärande träd med mera. Tidpunkten för bösskottet var ofta viktig, exempelvis tre torsdagsnätter i rad före soluppgång.

En så kallad skjutpinne med förlaga från 1800-talets Småland.

Istället för skjutvapen kunde även så kallade skjutpinnar brukas. Dessa enkla redskap tillverkades av en pilgren som klövs i ena änden och en liten träbit spärrade upp det kluvna snittet. Genom att peta på den lilla träbiten lossnar den och skjuts iväg av spänningen i klykan. Innan uttalar man ramsan:

Jag skjuter. Jag skjuter för trollskott och villarpaskott samt för allt djävulskap som finns!

När detta var genomfört skulle trollskottet ha försvunnit. Det var inte alltid det fanns bot, exempelvis om trollskottet var menat att ta livet av någon. I sådant fall kunde även trollskott sättas på den häxa som utfört dådet. Man kunde då bränna nio sorters lövträ som plockats en tidig torsdagsmorgon och av askan förladda bössan med. I djävulens namn skulle bössan sen skjutas med kula och aska mot en människofigur ristad i ett träd. Där skottet tog skulle häxan bli skadad. På så vis kunde man också hämnas förgångna trollskott.

Idag lever trollskottet i viss mån kvar, vanligen förknippat med ryggont, det vill säga ryggskott. Det tycks också i pastischform, föga oväntat, fått ett visst utrymme hos dagens nyandliga smörgåsbord. Vem kunde ana? Artefakterna som används i ovan beskrivna ritualer är vanligt förekommande i otaliga andra sammanhang, både i såväl onda göromål som i botemedel. Fantasin och kombinationerna är oändlig och inte sällan av makaber art. Det är inte utan att man gärna försöker föreställa sig hur ovan ritualer tog sig uttryck i det riktiga livet. Vad tänkte människorna när de hörda avlägsna smällar av gevär om torsdagskvällarna?

Källa: Carl-Herman Tillhagen (1958), Folklig läkekonst. Nordiska museet. Stockholm.
Skjutpinne tillverkad av mig.

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Taggat som , , , ,

augusti 16, 2011 · 8:49 e m

Medeltidsveckan 2011. Anno 1361 in memorian.

Medeltiden har anlänt till ditt kvarter, och den åker kollektivt!

Jag är hemma med mer rost än vad jag hade innan, större hål i mina handsydda brokor, bucklor i hjälmen efter polskt stål och en sinne fyllt med en stor skopa förnöjsamhet, glädje och en rejäl näve medeltidströtthet. Det finns egentligen ingen anledning för någon som söker historisk förkovring att söka sig till medeltidsveckan. Det är en vecka som till sin karaktär mer är en galen folkfest med en egen kultur och en stark inneboende drivkraft. I år bjöds det på ett av få undantagstillstånd i denna anakronistiska fest som detta är,  nämligen Battle of Wisby 1361-2011.

Battle of Wisby 1361-2011 är ett fantastiskt projekt som arrangeras av en lika fantastisk arrangörsgrupp som slitit hårt för att ro i land projektet. Genom att bjuda in seriösa 1300-talsgrupper från hela Europa gavs medeltidsveckan en historisk glans. Vid östergravar byggdes ett mäktigt tältläger upp och torde vara den största träffen av 1300-talsreenactors någonsin i Sverige. Syftet är att i åminnelse återskapa delar av invasionen av Gotland år 1361.

Läs gärna mer om projektet Battle of Wisby och lyssna gärna på hur min vän Peter som är pressansvarig intervjuas av SR där han beskriver autencitetskrav och härlägret.Klicka  här.

Ett makabert jubileum som åsyftar ett antal slag där en modern och överlägsen dansk här fullkomligt gjorde slarvsylta av en stackars hop gotlänningar som i desperation försökte försvara sin självständighet. Olika länder ihågkommer krig på olika vis och hanterar dem därefter, Ryssland vräker ut pompösa krigsfilmer som blåser upp myten om landets förträfflighet till bristningsgränsen, medan Sverige gör tvärtom de arrangerar stora forskningsprojekt kring de egna nederlagen och ger ut minnesmynt som påminner om när stora landområden förlorades. Man kan göra skitnödiga analyser om vad som kan anses bäst, jag avböjer från att göra det här. Båda lägren har emellertid alltid ett visst underhållningsvärde och det är just detta som avses här för jag hade kul under Medeltidsveckan på grund av detta.

För min del blev det lite av en medeltidsveckan light tidsmässigt då jag anlände på måndag natt/tisdag morgon (åkte hem fredag) och dök ner i ett tält. Jag vaknade upp till ett av de bästa vyerna man kan tänka sig om man har historiskt autencitetstunnelseende som jag.

Detta, mina vänner, är reenactment.

Medeltidsveckan och många sådana här tillställningar handlar om att hänga i läger. Att hänga i läger innebär bland annat att man brötar fram 1 miljon föremål med en nördig bakgrund och visar upp dem för turister och pratar entusiastiskt om dem. Det kan vara kopior på keramik från Pommeln, en rustningjacka baserad på skotska förlagor,  en snuskig kanna, ett apdyrt brokadtyg, en häftig men tung och för lägerliv onödig pryl, en trasig sko eller vad som helst som skulle kunna tolkas in som sent 1300-tal. Vad som är skönt med just Albrechts bössor som poträtterar knektar är att vi inte tar med oss smärre bohag med bord, stolar, skåp, sängar, mattor, serviser, pager, instrument och allsköns grejjer.  Det kan Liknas en smärre 40-långtradar Michael Jacksomturné när de ska rodda sina pampiga läger. Det är verkligt imponerande att se de adliga härlägren med sina sköna sängar och tält med ståhöjd.  Vi bär mindre saker och föredrar att sitta på den blöta myllan och äta ur trasiga skålar och verkligen känna medeltiden krypa in i märgen på en. Nej då, jag är inte alls avundsjuk ibland. Härlägret ger utrymme för att visa på en verklig bredd vilket alltid berikar.

Om du tycker det här är mycket bråte, då har du inte sett mycket.

Bland veckans höjdpunkter är givetvis slagen som i veckan kom att bli ett för mig, slaget vid Mästerby. Förberedelserna inför slagen var rigorösa och bland det bästa var att få dra på sig rustningen och mönstra. Vid mönstringen fick vi med bomärke i soldatrullorna stadga oss med blod, vedermödor och manlig gemenskap.

Mönstringstältet

Därefter gav vi oss ut på de vidsträckta ängarna och fick totalt spö av danskarna i sedvanlig ordning. I övningslagen dog jag precis hela tiden. Det gav mig övertygelsen att jag suger på att slåss och att jag ska hålla mig till fjärrkrig eller bli skrivbordsmördare. Extra intressant var det när riddarnas hästar skulle ridas in genom att cirkulera runt vår lilla tropp. Lyckligtvis tillhör jag inte Frilansarna vars fotfolk tränats i att mejas ner för lans och hov.

Slaget vid Mästerby
Med Guds och Dick Harrissons hjälp gick vi in för att göra detta till en minnesvärd slakt. Långt ute i den gotländska spenaten började vi först med att hålla dansken stången genom att bygga den största bråten världen sett. Med lösvirke och åstadkom vi en mäktig barrikad på andra sidan den alnsbreda bäcken som skilde oss från dansken. Gotlänningarna släpper ingen djävul över bron! Sven Dufva skulle avundas. Eller?

Bråtens inledande byggnadsfas.

Nöjda med bygget smög vi tappert in i skogen och drog på oss hejdlöst massa skrot. Kanske den vackraste platsen för rustningspåtagning någonsin. Hasselskogar som trivsamt speglar sig i hjälmar och blankt stål som tillhör dem som snart ska förnedras med våld av arvsfienden.

När vi tågade ut på fälten mot bråten kunde vi också konstatera att 2000-3000 personer hade valt att trängas för att titta på spektaklet. Bara en sådan sak.

Gotlänningarna väller fram ur skogen.

Vi föll på knä och vår härförares dånande stämma överröstade den historiska pratkvarnen Dick Harrison och förde oss alla i extatisk bön som skulle fått Benny Hinn att avundas.

Kort därefter rumlade danskarna fram med mordiskt hedniskt hat i blicken. De var också sura efter att ha blivit pepprade av våra pilbågsskyttar. De hade siktat in sig på bäckens armsbreda bro. En viktig strategisk punkt.

Efter att de stångats mot bråten och en stilig polsk riddare tumlat runt i bäcken med finaste rustningen retirerade de bakåt, för att snart upptäcka att det fanns en fem gånger så bred stenbro hundra meter därifrån. Lyckliga över denna strategiska upptäckt skyndade sig danskarna nu kvickt över.

Slaget är också fångat på film såklart.

Snart låg vi alla döda på marken (det har andra fotat bättre, min fotograf passade på att slappa och äta inlagt gurka och skratta rått samtidigt). Endast vår tappre härförare Johan hade hjälpligt överlevt, förnedrad, plundrad, sodomiserad och lämnad kvar som krymplig.

Väl tillbaka i lägret försökte vi tröstäta genom att stjäla Peters tyska och välbeställda korvbricka. Genom en smart avledningsmanöver lyckades han komma undan dock med en korv mindre i bagaget.

På kvällen drog jag ut på stan med Sätergläntan-klanen för att kolla på en smårolig konsert med Patriarkus. Jag kände mig ung och vital med slikt ungt pack. Snart träffade vi på den ständigt uppkopplade Petter och detta utmynnade i en slöjdfetishism utan dess like. Det började med att vi skar av Petters lilla strut på hättan efter att han påtalat dess litenhet. Med över 10 års samlad sömnadsutbildning lagade vi hans hätta och sydde kanske världens minsta tofsväska med Battle of Wisby-emblemet på.

Petter blev mycket nöjd och är en internetanhängare av astronomiska mått. Vårt tilltag finns i en mycket substantiell videointervju på nätet. Där får vi veta vad ”purjo” är för något och om hur jag lever mitt liv på råg och aladåb.  Kolla in den här.

Fredagen gav ett snabbt besök på fornsalen och sedan bar det hastigt och lustigt hem i Samuels rostiga Toyota. Jag är väldigt nöjd med veckan, det var trevligt men nu känner jag att jag är lite trött på svärd, tygknappar, lägerliv och lustiga tält. Dags att samla mer erfarenheter i andra liv och tidsperioder.

På färjan hem var de flesta runt omkring en klädda normalt men en del avslöjar sig. Vem är tex denna dam som sitter och täckbroderar duktigt en 1300-talstofsväska? Smygfoto at its best. Undrar just om den blir klar till nästa medeltidsvecka?

Jag kan rekommendera följande länkar om ni vill ha foton som är tagna av personer med riktiga kameror.
Galleri

Hela Gotlands bildspel

Lite filmer också här.

Jag har också en hel del egna bilder och ett urval presenteras här, resten finns på inom snart FB. Lev och må.


17 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

Taggat som , ,

augusti 2, 2011 · 10:04 e m

Skura trasmattor, det är åter dags!

 

Mellan att vi renoverar, åker på folkmusikfestivaler och försöker göra ingenting vill jag  påminna er, alla mina kära läsare att det är åter dags att präktigt förse sig med en sjö och en brygga. Lägg till smutsiga trasmattor, såpa, öskar och rotborste så har ni det hela. Senare i höst vill ni knappast ge er ut och huttrande sitta och löga mattor.

Detta inlägg ger inte så mycket information då Anna-Maria förra året förklarade mycket utförligt i en gästartikel ur trasmattan ska tas. Den artikel hittar du här. Sen vi skurade mattor förra året har vårt förråd av trasmattor fördubblats, det beror på att vi fick fantastiska trasmattor från Farmor och för att vi tog en massa trasmattor från en gård som jag tidigare skrivit om.  De sistnämnda mattorna varierade i skick och utförande, från trasiga skabbmattor till yppersta ripsmattor och långa välplanerade trasmattor såsom denna 6-metersmonster nedan:

Trasmattan – Allmogens matta.

Idag förknippar vi ofta trasväv med mattor men förr var det även vanligt att ha i sängen, ofta som mellanlägg över sänghalmen och under eventuell fäll eller lakan. Att pryda golvet har ofta varit sekundärt hos allmogen och när det vid högtider behövdes brukades ofta sängrelaterade persedlar. Under 1800-talet händer det dock något. Ett större överskott på utslitna textilier resulterar i att man alltjämt börjar väva trasmattor även för golvets utsmyckning. Överskottet tros bero på att pappersbruken i allt större utsträckning gick över till pappersmassa av trä, innan det gick nämligen att sälja linnelump till bruken för bra pengar. Detta nya scenario i kombination med billigare bomullstyger från stadens väverier. I många landskap var det vanligt med halmmattor som hade ett inslag av halm istället för trasor. Det förekom även ofta i kombination av de båda. Låt oss dock inte tro att dessa mattor brukades såsom vardagsföremål när de blev på modet under 1800-talets mitt. Flera uppteckningar från tiden vittnar om hur exklusivt trasmattorna var för sin tid. En del tyckte det var rent slöseri, som i Hälsingland där bland annat ledaren och tillika pastorn Hedberg för den kristna sekten Hedbergianerna predikade att det var syndigt att ha mattor på golven.

Innan trasmattan var Sverige alltjämt ett mattlöst land, följande uppteckning från Dalarna beskriver vad allmogen smyckade sina golv med innan trasmattornas ankomst:

”Golvmattan kom i bruk på 1880-talet, då trasmattor först användes. Före mattornas tid ströddes halm på golvet endast under julen. Någon hade nog halm om nyåret också, och en del lät halmen ligga kvar till över nyåret. Vidare hade man finhackat granris på golvet  om söndagarna vintertid. Under fastlagstiden hade många fin sand på golvet, och sanden sönderdelades våg och böljeformigt med sopkvasten som prydnad. Om sommaren plockades årsskott av granruskor, granskott som breddes över golvet om lördagskvällen. Om midsommar räfsade man asplöv som breddes över golvet”

Liknande bruk finns i det flera landskap och det berättar om varför förr var ett helt annat liv och en helt annan tid. Vem skulle idag kratta sand i sitt kök som om det vore en kyrkogårdsgång?

 

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

juli 16, 2011 · 10:59 e m

Der Baader Meinhof Komplex. En spontan recension.

 

Kastar man en gatsten, så är det en straffbar handling.
Kastar man tusen stenar, så är det en politisk aktion.

Ulrike Meinhof

 

Detta är något så ovanligt som en spontanskriven recension. I min ensamhet en lördagskväll med halsfluss, chips och mörker såg jag den tyska, ganska nya filmen Der Baader Meinhof Komplex som givetvis handlar om Andreas Baader och Ulrike Meinhofs äventyr i Rote Arme Fraktionen (RAF). Dagen innan hade jag en besvikelse till historierulle, som även den centrerar sig kring en i mina ögon terroristliknande gestalt, nämligen karaktären Mattie Ross, som i det närmaste kan liknas med en irriterande lillgammal, kärringliknande med tjorven-liknande snusförnuftighet. True Grit heter den filmen, och jag vill verkligen rekommendera Der Baader Meinhof komplex över den. Bröderna Coen har annat i arsenalen att visa upp.

Der Baader Meinhof Komplex bjuder på ett lättsmällt stycke modern historia. Det är inte lätt att ge en lättillgänglig bild av det sena 60-talet och tidiga 70-talets byråkratiska Tyskland. Det var en turbulent politisk tid för hela Europa egentligen. Bland starka vänsterrörelser och politiserade universitetföreningar grasserade otaliga ideologier, många ihågkomna andra lyckligtvis bortglömda (Juche…någon?). Till stor del handlade det om två generationer på kollisionskurs, ett scenario som föredömligt visas i filmen. Det är den äldre generationens tyskar som upplevde och överlevde krigets kval och som med stor ansträngning återuppbygde landet. De såg koncentrationslägren, de accepterade och bar villigt inför faktumet den kollektiva skuldbördan. Deras avkomma, bortkopplade från krigets fasor, skam och politiska stålbad gav sig själva stora möjligheter att göra något annat och framför allt engagera sig i andra frågor än sina föräldrar. I denna kollision ven batongerna och tårgasen i luften eftersom det var så man löste problem med upproriska massor. Tyskland ansågs sig inte redo för några nya politiska omvälvningar, nu när den byråkratiska välfärden och lugnet precis börjat lägga sig. Det var i denna miljö som den extrema Rote Arme Fraktion föddes.

Jag är själv ingen expert på RAF men efter att ha gjort lite snabba efterforskningar så kan jag enkelt konstatera att filmmakarna har läst sin historia och på ett väldigt övertygande sätt skildrat dessa politiska vildar. Det går att opponera sig emot hur de framställts i filmen, ligamedlemmarna kan ibland retsamt bli anklagade för att bli hämtade ur en halénskatalog från 1970 då de alla är vita, snygga och moderiktiga medans deras byråkrattråkiga antagonister är feta gubbar i DDR-kostymer eller uniformerade anonyma sadistsnutar. Filmskaparna skjuter sig själva något här i foten, då de själva lyfter fram det som konstateras vara drivkraften i RAF:s folkliga stöd, nämligen mytbildningen kring dem. Det är ibland en bizzare upplevelse att se dessa taniga 70-talshipsters i snygga bågar och kortkort springa runt och peppra poliser. Det är naivt i dubbel bemärkelse, både historiskt och scenografiskt. Det är lätt att fatta ett visst tycke för dem och deras kamp, något som en stor del av den tyska befolkningen också gjorde.

Skådespelarna gör ett bra jobb och jag förundras över hur dessa politiska haverister lyckades med det som de gjorde. Medlemmarna i RAF kom från den välutbildade medelklassen och rekryterades på universiteten, utan tvekan intelligenta, belästa, taktiska men också naiva, egocentriska och ostrukturerade. Andreas Baader framställs som minst politisk, nästan bipolär och begiven på slagsmål och direkt-på-käften-taktik, medan Ulrike Meinhof som försiktig, instabilt bräcklig men med en lysande litterär och ideologisk förmåga. Det är också fashinerande hur de lyckas åka till mellanöstern för att tränas i krigföring, röra sig mellan länder trots att de är efterlysta och hur de kan framställa stora mängder bomber och skaffa vapen utan att bli upptäckta. Sådana här praktiska detaljer ges väldigt lite rum i denna film, det är lite bekvämt att man slipper bli oroad av sådant. Fokus ligger istället på det sociala spelat inom gruppen. Mycket av filmens innehåll blandas med samtida dokumentärt material och det ger den en styrka och skildrar oroligheterna med elegans och noggranhet, samtidigt som ganska mycket engagemang läggs på skjutandet vilket gör filmen förhållandevis fartfylld. Så pass engagerande var filmen att jag skrev denna recension och det måste ju betyda någonting.

Av den första generationen RAF:s medlemmar finns ett fåtal kvar i livet, de flesta har dragit sig undan men mest känd är troligen Horst Mahler som har en roll i filmen. Mahler är numera aktiv nazist. Politisk hittepåare som är mest känd för ett eget RAF-manuskript som refuserades av sina terroristkollegor och som 2003 sa ”In der Vernichtung der Juden waltet Vernunft…” Han sitter nu fängelse sen 2008 för att ha frikostigt har spritt sina hemmasnickrade teorier om förintelsen. En del sitter verkligen i dikotomins klister. Många medlemmarna som är släppta efter långa fängelsestraff har deklarerat att de inget ångrar.

 

Så sent som 1998 kaste RAF slutligen in handuken och deklarerade i ett brev att de hade upplöst sammanslutningen efter 28 år. De avslutade med att citera Rosa Luxenburg:

Revolutionen säger:
jag var
jag är
jag kommer att vara

 

1 kommentar

Under Artiklar & Recensioner

december 10, 2010 · 10:20 e m

Historisk essä: Tre umgängesdanser män emellan.

Förord
Jag vill så här inledningsvis poängtera att jag inte är någon övermåttan dansant person eller att jag besitter någon djupare kompetens kring folklig dans som denna artikel handlar om. Emellertid är jag gift med en dansglad folkmusiker och är intresserad av folklig kultur, modern som gammal. Dessutom har jag svårt att låta bli att skriva om vissa ämnen när jag stöter på tankeväckande källmaterial. Sådant stoff som vänder uppochner på vårt historiska medvetande och som utmanar vårt bild av de skeenden som gått oss före. Just denna artikel handlar ett antal ovanligare danser där män dansar med andra män i det gamla Sverige.

Om mansdanser
När det kommer till mansdanser finns det många, den kanske mest kända, hallingen, anses komma från Norge men har utövats på flera platser även i Sverige. Det går ofta i 2/4 eller 6/8-takt med högt tempo och med många akrobatiska inslag. I hallingens centrum står männen som utmanar varandra i olika avancerade akrobatiska konster för att imponera på det omgivande kvinnfolket.

Utifrån tre olika källor har jag stött på tre folkliga danser vars syfte primärt inte är att skapa affektion hos motsatta könet utan som är en del av en samkväm eller en ritual. Dessa danser ter sig märkliga och var troligtvis ganska kuriösa men desto mer verkligt unika. Mitt material grundar sig på ett antal uppteckningar från olika tider.

Björndans
Björndansens ursprung är höljt i dunkel men vissa menar att den kan ha kopplingar i samernas kultur och deras dyrkan av björnar. Den kan dansas i grupp eller parvis och stor vikt läggs vid att likna en björns natur. Adolf Iwar Arwidsson beskriver Björndansen i Svenska folksånger 1842:

BjörnDansen. Begagnas i Norrland. Fyra eller flera karlar lägga sig framstupa på golvet, med huvudet vänt inåt mot samma medelpunkt och kroppen såsom radien i en cirkel. Golvet vidröres endast med flata handen och tåspetsarna. Sålunda hoppa de på händer och fötter i takt med musiken under oavbruten rörelse, varvid de växelvis draga händer och fötter tillhopa och sträcka dem åter ut. I förra fallet vändas händer och fötter inåt mot varandra, i senare utåt från varandra. Dessa rörelser äro så snabba, att de ske två gånger inom samma takt. Dansen fordrar mycken både vighet och styrka.

Denna variant verkar vara mer av en lekdans medan den som görs parvis är mer sävlig och kräver styrka. Den går ut på att männen lyfter varandra och gestaltar en björn. Nedanstående filmklipp visar hur det går till. Detta filmklipp är något bisarrt på många vis men kväv nu era skratt och dröj er kvar vid tanken att en del av era manliga förfäder roade sig med dylik umgängesdans.

En del vill också härleda denna till hedna tider och en slags urkult av björnen vilket troligtvis är ett önsketänkande. Däremot finns det flera upptäckningar från flera delar av Sverige som visar på att dansen varit vida spridd från Halland till Norrland.

Ungkarlarna hissa brudgummen
Jag har valt att ge denna dans synonymen initationsdans då dess ritual gick ut på att bära en nygift person in i de giftas stånd. Den förekommer på flera ställen och Fredrik Troels-Lund härleder dansen som så gammal som 1600-talet. Gemensamt mönster i dansen är att den inledningsvis dansas av ogifta män som i ringdans går runt brudgummen ibland under hissande och skålande, och snart kommer en yttre krets gifta män som ska bryta loss brudgummen från de ogifta för att föra honom till de giftas skara. I de källor jag undersökt påpekas det hur våldsamt dessa fritagningar brukar bli med blodsvite, gammalt groll och redlös kämpalust inblandat.

Målad bonad som visar hissandet av brudgummen, Mora omkring 1850.

Den mest målande beskrivningen av denna dans kommer i från den för tiden stockkonsvervativa socknen Vånga i Östergötland. Prosten L. Wiede beskrev denna dans på 1840-talet:

Sedan alla gästerna på detta sätt dansat, hvilket kallas att dansa med brudgummen i midten, som nu oafbrutet dansar en polska med alla ogifta karlarna, hvilket otroligt mattar honom, hvarefter han höjes på de starkastes axlar, och bjudes att dricka ur ett (söndrigt) ölglas, då han tackar dem för den tid han varit i deras sällskap, och med samma tager afsked af ungkarlsståndet. Glaset tömmes och krossas i spiseln. Nu uppstämma alla drängarna (d.ä. ogifta karlarna) under trumpetklang ett väldigt hurra! och polskan, som för ett ögonblick, medan brudgummen talat, afstannat, återtages med fördubblad hurtighet; sålunda uphöjd omsvingas han af drängarna ännu några slag, då de gifta männen inbryta, för att liksom med vålld taga honom ifrån dem. De armstarkaste gifte männen pläga då till höger och wenster utdela väldiga slängar; dock gifva drängarna icke så lätt med sig. Ett buller och skrik uppstår, hvarunder brudgummens kläder kunna sönderslitas, ja äfven hans lekamen…

Det hela slutas något oväntat med att drängarna måste släppa brudgummen efter att ha mutats med ett stort bröd, en flaska brännvin och en enorm korv vars storlek ska vara så stor som fyra kannor. Innan drängarna driver vidare med godsakerna för att supa i nattstugan så skärs ändarna av på korven, dessa gröps ur och används som brännvinsskål som skickas laget runt. När drängarna är iväg upprepas hissningen med de gifta männen och andra skålen dricks och ytterligare ett glas krossas. Sen måste de gifta männen mutas iväg och de ger sig av till nattstugan och kör iväg ungkarlarna.  Livet på landet var bisarrt. Denna uppteckning visar på ett väldigt utstuderat bröllopsfirande där varje detalj är viktig och det bjuds många överraskningar.  Den som önskar skulle kunna skärskåda denna bröllopssed och frossa i symboler och rituellt handlande.

Gagnsföra
Denna uppteckning är sentida men väldigt charmig. Den är hämtad från Djurås by i Gagnef, samma trakt som min släkt härstammar ifrån. Tänk er fyra gubbar vid namn Hol-Anders, Lasses-Erik, Grop-Anders och Nybergs-Erik, som sammanstrålar i Nybergs-Eriks snickerierkstad år 1920. Spelmannen Präst-Olle är också på plats.

Vad gjorde då de fyra masarna i verkstaden? Jo, de drack kaffe och åt korv – men inget bröd – men i stället en ”hutt” till det hela. Inmundigandet skedde i omgångar, och mellan intagen dansade man och sjöng olika slags visor. Man dansade den s k Gagnsföra, som hade valstakt med en ”stöt” då och då. Och gubbarna dansade två och två till Präst-Olles fiolspel. När han inte kunde vara med och spela, skötte Nybergs-Erik musiken på sitt tvåradiga dragspel. Men då kunde bara två gubbar åt gången dansa. […] Fyra ”glada” masar, som hade roligt utan fruntimmer.

Denna dans ska tydligen ha spritt sig även till Vansbro av kringvandrande Gagnefsbor som arbetade i skogen. Jag tycker det finns något mysigt över ett gäng gubbar som rultar och dansar en särskild dans tillsammans i ett snickeri. Jag har många gånger gått förbi det här snickeriet som fortfarande finns kvar och är snickeri i Djurås, denna uppteckning har etsats sig fast och påminner mig varje gång jag går förbi. Gubbar som dansar och dricker brännvin till fiolspel.

Källor:
Troells-Lund, Fredrik (1939) Bröllop i Vol XI i serien Dagligt liv i norden på 1500-talet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
Eklund, Stig (1991) Glimtar från Gagnef förr och nu.
Wiede, L (1842) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet. I Linköpings Länsmuseums årsbok 1958.
Arwidsson, Iwar Adolf (1842) Svenska Fornsånger vol III. Stockholm: Nordstedts.

7 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

mars 8, 2010 · 8:20 f m

En flickas fattigsverige.

Plötsligt flammade elden upp och antände min kalufs. Jag rusade upp och ut på golvet och skrek för full hals. Mor vände sig om förfärad och såg mig stå som en brinnande fackla mitt på stuggolvet. Beslutsamt tog hon vattenkitteln och slog den över mig. Ett sånt tok du är, skrek hon, som inte ser efter bättre hur du bär dig åt. Om jag gjorde rätt skulle jag du ha stryk. Nu har jag fått slå bort nästan allt vatten, som korna skulle ha och får ett sjå att få upp vattnet från golvet, innan det fryser.

Detta är en recension av Lisa Johanssons levnadsteckning Saltlake och blodvälling -Berättelser från nybyggartiden i Lappmarken redigerade av Sune Jonsson. Texten är medvetet späckad med långa citat ur boken, ty jag tycker de ger mycket även för den som aldrig kommer läsa boken.

Och du trodde att du visste något om misär? Sitter du på romantiska tankar om gamla tiders bondesamhälle? Har du föreställningen att du har plöjt igenom hela floran av böcker som behandlar tragiska barndomar med dysfunktionella familjer? Din uppfattning om äldre tiders umbäranden kommer få sig en rejäl törn när du tar dig tid och läser denna uppväxtskildring.

I små behändiga kapitel berättar Lisa Johansson om sin uppväxt som oäkting i ett dragit litet ruckel till torp med sina oäkta systrar, starkt religiösa moder och försupna styvfar som sällan var hemma. Boken är ett svartmålat porträtt om hur livet kunde te sig på samhällets botten vid sekelskiftet 1900. Lisa Johansson berättar om hur hennes mor lagar mat på ingenting, hur de använder myrar att odla på, när de repar upp gamla ylleplagg för att väva nya tyger och varför man får så mycket stryk att vederbörande måste tillbringa dagar i sängen. Invävt i detta återfinns små händelser om liknande fattigdomsöden i Vilhelminas socken samt hur livsföringen gick till hos fattiga när det kommer till mat, sjukdom, skrock, umgänge, beklädnad och arbete.

5. Tuggtobak som sårbot

Sjuka sår, bensår och krossår behandlades på många olika sätt, men en ofta brukad metod var, att någon av de gamla spottade i såret, varefter det gneds in med tuggad tobak, tills dess sårkanterna var bruna. Därefter spottade den gamle ännu en gång i såret, och tillsade den sjuke eller skadade att inte tvätta det, förrän det var läkt.

Lisa Johansson visar upp en bitter verklighet om ohejdad egoism där de besuttna inte vill veta av samhällets ballast, fattighjonen. Få känner till att för drygt 100 år sedan auktionerade man ut fattighjonen på torget till de som var beredda att ta emot minst statligt underhåll. Fattighjonen dog i vanvård, svält eller av köld ute i tomma kobås, bastur och vedbodar. Kapitlet kring detta ämne är särskilt gripande, ett exempel kan nämnas om en bonde som tog emot fem fattighjon;

Förgäves försökte de åtminstone för en kort stund få komma in i stugan och värmen. Den av männen som var friskast började protestera, och bad att de skulle få en liggplats i ladugården. Bonden blev då rasande och skrek, att inga lusiga och smutsiga fattighjon skulle få smitta ner den mjölk, som hans barn skulle dricka. […]
Första natten dog tre, av dessa den kryaste.
Andra natten dog den fjärde.
Tredje natten dog Sara Lisa.
Den vårdnadsskyldige skrockade, då han meddelade att man blivit av med detta krävande anhang, men Sara Lisa var segast i veden, eftersom hon var sjukast men ändå levat längst.

I en socken där de belevade tvingar av torpare arv och där svält och fattigdom gör vem som helst till tjuv eller psykopat. Ett samhälle där den mentala kylan är så stark att alla skor sig på den som är under en. Här skildras också den extrema religiositeten som förhärskade bland de hårt slitande torparna och småbönderna. Den protestantiska arbetsmoralen löper amok och lär en tidigt vem man är i samhällets hierarki, hur man gör rätt för sig och vem som bestämmer.

Vid ett tillfälle infann sig exempelvis en handlare i bygden hos en torpare, som satt sin enda ko i pant för en skuld på 65 kr, som han inte hade någon möjlighet att betala igen. Han hade ännu inte hunnit uppföra något bostadshus, utan familjen levde i misär ladugården, skild från den enda kon av en enkel brädvägg. Med sig hade handlaren en slaktare. Han gick in i avbalkningen, där kon stod och tuggade på en hötapp. Hon hade nyss kalvat och börjat mjölka igen. Han ledde ut kon på i det fria och lät slaktaren slakta henne mitt för ögonen på den stora, utblottade familjen.

Den här boken är en opretentiös saltgruva när det kommer att förstå de fattigas i liv i ett Sverige som ligger nära i tid men som beter sig som en helt annan planet. Lisa Johansson ger dig inga hypoteser eller resonemang, bara en bittersvart beskrivning av en ung flickas liv. ”Intet är svartmålat, intet förskönat” som författaren själv skriver. Det finns ingen upprättelse, försoning eller lyckligt slut heller för den delen. Trots detta vill jag råda er att faktiskt läsa den, ty det är en luguber men ändock fantastisk resa.

På sommaren växte rovorna bra. De blev maskfria och fina. Vi barn var strängeligen förbjudna att ta och äta av dessa rovor, men ibland hände det, att mor gav oss någon rova, och dessa tillfällen minns jag än idag med högtid i sinnet.

Boken borde finnas på de flesta större bibliotek. Den utkom 1968 och författaren har också skrivit ytterligare två böcker varav den ena behandlar över 300 växtfärgningsrecept. Jag kommer jaga upp även dessa böcker. Lisa Johansson är också invald i Lapplands hall of fame.

PS: När ni läst denna bok och är redo för lite ironi och dålig humor (min humor) läser ni denna slående lika recension av en liten LP-skivas omslag. När ni läst denna må läsupplevelsen av ovan nämnda bok vara något krakelerad, men det är bara att komma ihåg hur lika de båda beskrivningarna är och att det faktiskt är så att en är sann.
http://katastrofalaomslag.blogspot.com/2009/02/artur-erikson-mor-sjunger.html

PPS: Tack Helena för att du kom över denna bok bland de utrangerade böckerna på Mogata bibliotek.

8 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

januari 30, 2010 · 11:50 f m

Det stora mörkret – en historisk essä om belysning förr

Jag har på sista tiden intresserat mig för det som skulle kunna kallas för belysningshistoria, kort och gott hur människan lyser upp sin tillvaro och relaterar till ljuset. Jag upplever att många inte förstår vilka förutsättningar människorna förr levde under, hög som låg. Romantiska framställningar och en bekväm inställning över självklarheten att även förr måste det varit ljust, ”det fanns ju ljus, facklor och sånt”. Faktum är att historien är mörk, bokstavligt. Jag upplever att få personer, åtminstone här i väst, verkligen har upplevt det stora mörkret. Idag omger vi oss med ljuskällor, även när vi släckt för att sova är det nästa alltid något ljus som letar fram.

Låt mig berätta om en händelse som fick mig att verkligen förstå den historiska dunkelhetens essens. För ett antal år sedan arbetade jag en sommar som kulturmiljöpedagog på Eketorps borg på södra Öland. Jag hade en polare på besök och två lediga dagar att se fram emot, vi slog på stort med en liten järnåldersfest för två. I järnålderskläder levde vi järnålder, smidde och lagade mat utomhus över öppen eld.

Järnåldern var en attitydstinn tid då man visste hur man byggde borgar och använda dagsljuset rätt.

Nedbäddade under fällar i två av sängarna i ett av det inredda järnåldershusen samtalade vi i skenet från en liten futtig veke som badade i en liten skål djurfett. När vi släckte den ömtåliga lågan var mörkret kompakt, liksom omslöt en och inget kan skönjas framför ögonen. I efterhand förstod jag vilka kval folk i tusentals år kämpat emot. Du kan inte trycka på en lysknapp, vrida på en ficklampa, ja inte ens se en tändsticka flamma upp när du stryker den mot plånet. Försök att få igång en eld med eldstål, flinta och fnöske när du inte ser något. Du kan bara att hoppas på att det finns glöd kvar i härden.

Så vilka källor till ljus användes fram till slutet av 1800-talet och i vilken utsträckning användes de? Låt oss först säga att bruket av belysning också begränsades av årstidernas ljus. Det hände sig ofta att folk i slutet av mars av ren sparsamhet slutade använda inomhusbelysning eftersom dagsljuset alltjämt höll sig kvar längre. Först under hösten flammade ljuset åter upp i stugorna. Dagsljuset var den viktigaste ljuskällan, Troels-Lund skriver i sitt fantastiska verk, Dagligt liv i norden på 1500-talet:

I Danmark gick solen den längsta dagen på året upp en kvart över 3 och ned en kvart i 9. Detta kom då att bli den naturliga normaldagen för sommarens del. På landet steg man under denna årstid upp omkring klockan 3, vare sig man skulle på arbete eller endast ut för att jaga. I städerna vaknade man något senare. […] Om vintern sov man något längre. Först klockan 5 klämtade morgonklockan i städerna. (Troels-Lund s.8)

Ungefär så började arbetsdagen och den avslutades runt 21.00 oavsett årstid. Timmarna som behövde belysning minimerades av främst av två skäl, dels var det hos majoriteten av befolkningen inte ekonomiskt försvarbart att slösa med dyrbara belysningsmedel och dels av rena säkerhetskäl, risken för brand var överhängande.

Olika sorters folkliga ljustakar från 1700-1800-tal. De flesta är till för ljus och vaxstaplar. Näst längst till höger finns en hållare för lysstickor. Nordiska museet.


Den historiska belysningen kan delas in i flera olika typer, öppen eld, lystickor, olje- och fettlampor samt ljus. Den öppna elden var i ett självklart centrum för de flesta, den gav värme, gick att laga mat på och spred ett ljus omkring sig. I högre samhällsklasser kunde den öppna eldens funktion som belysning vara begränsad, särskilt där stängda ugnar som kakelugnar blev populära. Den billiga kakelugnen, rörspisen och vedspisens utbredning under sent 1800-tal raderar slutgiltigt den öppna eldens funktion som belysning. Eldstadens utformning har under årtusendena varierat kraftigt, den enklaste varianten med en öppen härd i mitten av rummet med rökhål i taket har alltjämt överlevt fram till början av 1900-talet. Under medeltiden murades öppna eldstäder med skorstenar hos rika, ett förfarande som sakta kom att sprida sig under århundraden till de bredare folklagren.

Utöver eldstadens ljus behövdes punktbelysning och det absolut vanligaste var lysstickan, som går under många namn, torrvedsstickor, stickved, törved, törestickor och tjärstickor. Där kådrik furu fanns att tillgå höggs den upp i tunna, långa stickor, gärna av självdöda torrfuror eller av tallroten, samma material som tjära brändes av. De var billiga, lättfunna och enkla att tillverka. De satts fast mellan timret i väggen eller i sprickor, men även i särskilda hållare i trä eller järn. Specialvarianter förekommer också, Mandelgren omtalar och avbildar en speciell installation där en särskild nischformad glugg murats vid sidan av öppna spisen i köket där det kunde eldas med stickor och torrved istället för lampa på vintrarna. Det finns också åtskilliga folkliga golvvarianter, så kallade lysekäringar från 16-1800-talet som ibland är höj och sänkbara (se bild). En del är  kombinerade med ljushållare. På våra museum och hembygdsgårdar finns det gott om dem och det är skrämmande få som ens vet vad det är för något.

Lysekärring, nordiska museet.

En till fördel med lysestickan var att den var enkel att bära med i handen eller som ofta avbildas -i munnen (se bild). De användes även i gruvhanteringen av den anledningen att gruvarbetarna kunde gräva och krypa i trånga gångar med båda händerna fria.

Bild 3. Bild ur Olaus Magnus historia om de nordiska folken (år 1555). Här syns väl användandet av lysstickor. De bärs i munnen och kvinnan som spinner tråd har extrapinnar nedstuckna i förklädet.

I Falu koppargruva gick det åt tiotusentals bloss varje dag. Även städerna måste förses med stickor och de blev en viktig handelsvara, Troells-Lund tar upp två intressanta fall:

Om Arild Huitfeld höra vi i förbigående, att han i januari och februari 1578 inköpte 300 torrvedsstickor och ett pund ljus. De förstnämnda kostade 3½ mark, ljusen 6 skilling pundet. Hundra torrvedstickor motsvarade alltså i pris ungefär 3 pund ljus. Det var då säkerligen en kär gåva, när Christoffer Valkendorf i december 1588 skänkte 1,000 torrvedstickor att fördelas mellan dem som bodde i hans ”kollegium” i Köpenhamn. Det blev 90 stickor i varje kammare. Med ett sådant förråd kunde det läsas mycket morgon och afton under vinterns lopp. (Troels-Lund s.11)

Det gick åt många av den anledningen att de inte brann särskilt länge. En annan stor nackdel var att de krävde ständig uppsikt eftersom de brann snabbt och opålitligt. I Danmark och i kustområden där det var ont om material till stickor var oljelampor och andra ljuskällor populärare medan stickorna alltjämt användes i skogsrika områden. Det gick även att binda ihop flera stickor och på så viss få bloss vilka brann längre och kraftigare.

Medeltida oljelampa i keramik. Statens historiska muséum.

Sedan forntiden har människan brukat olika sorters brännbara oljor och fetter som bränsle i en behållare med en veke i. Hållarna är företrädelsevis enkla i sitt utförande, gjorda i keramik, sten och järn men även finare exempel av glas förekommer. Dessa lampor var huvudsakligen som nämnts innan vanligare i skogfattiga områden och vid kuster, liksom i städerna där handelsförbindelserna var starka. Tranolja var den olja som främst verkar ha brukats i norden. En vanlig variant från senmedeltiden fram till slutet av 1800-talet var ett grunt fat i metall med en pip framtill för veken. Fatet var ofta försett med en upphägningsanordning baktill (se bild nedan).

Tranlampa i järnplåt. 1700-1800-tal. Nordiska museet.

Den mest exklusiva belysningen som gick att anskaffa var ljuset. Ljusen kan delas upp i två kategorier, fettbaserade ljus och vaxljus. Det förstnämnda är det billigaste och tillverkades främst av nöttalg, men säkerligen kunde andra djurfetter vid tillgång användas. Talget togs till vara ifrån slakten och renades till ljustillverkningen. Det var ingalunda så att taljljusen fanns i överflöd utan de ansågs dyrbara och användes sparsamt även hos mer välbärgade. Bildmaterial från 1600-1800-talet som avbildar vardagssituationer kan man ofta se sällskap ur den högsta samhällklassen sitta hukade över några fåtal ljusstakar. Som på en lavyr av Per Hörberg, sent 1700-tal, där finspångs gräddan, familjen De Geer sitter och trängs runt tre ljus och läser, skriver, spelar och umgås.

Hos De Geers i Finspång. Lavyr av Per Hörberg 1798. Nationalmuseum.

Det finns indikationer på att i Sverige fanns olika ljuskvalitéer som kunde gå under benämningar som herreljus, fogdeljus och svenljus. I Danmark kunde de enligt Troell-Lund delas upp i ”stora ljus” som var stöpta i form och ”små ljus” som var mer som talgdankar där veken direkt tryckts ner i klumpar av renat talg. Just talgdankarna verkar vara den mest primitiva formen av talgljus och den enklaste att tillverka.

Den exklusivaste formen av ljus var vaxljusen som stöptes av bivax. En del forskare menar att användandet av vaxljus kom med införandet av kristendomen i norden. Det behövdes ljus i gudtjänstlivet och i processioner. Detta bruk av ljus förband också användandet till särskilda tillfällen som vid fest och högtider, liksom vid liktåg och begravningar. Vaxljusen kunde både gjutas och stöpas, bland annat finns ett medeltida ljus ifrån Hedareds stavkyrka bevarat som tydligt är stöpt. Huruvida talgljus även stöptes är svårt att säga då det mig veterligen inte finns några äldre talgljus bevarade.  Det är emellertid möjligt eftersom bevisligen vaxljus stöptes. Ljusvekarna var till en början av det som gick att anskaffa, såsom säv, lin eller mossa, först under 1700-talet började ljusgarn av bomull bli allmänt. Det var ett problem med ljusgarnet, då den inte förtärde sig själv i lågan. Veken blev allt längre och slutligen började den osa och brinna mer okontrollerat. Detta ledde till att ljusen behövde passas och veken ibland putsas vilket kunde göras med kniv eller smulas sönder med fingrarna vilket ansågs mindre fint. Under åren 1625-1629 besökte en italienare hertigen av Gottorps hov och han beskrev ett lokalt förfarande.

När ljuset under aftonmåltiden börjar brinna oklart, tager en page blott en av bordsknivarna, spottar på den, väter fingrarna på samma vis, höjer ljustaken i vädret och putsar ljuset med kniv och fingrar, sätter ner ljustaken igen och lägger kniven på dess plats. Allt detta göres i hertigens närvaro. (Troells-Lund s. 12)

En viktig innovation som så småningom delvis ersätter dessa metoder är ljussaxen som är en slags sax med en liten behållare på ena skäret som samlar upp den förkolnade veken. En del hävdade att oset från vaxljuset var skadligt och förordade att det skulle brukas vaxljus av särskilt rent vax i sovrum och dylikt där man vistades ofta.

För att få ett  begrepp om hur mycket som förbrukades hos de välbärgade kan man enkelt se till deras räkenskaper. Tre schlesiska adelsmän med sex tjänare var kungens gäst på Malmöhus i nio månader år 1632. Dessa förbrukade 560 pund talgljus under vistelsen, medan hela slottet förbrukade år 1572 total 650 pund talg. Den samtida danska kungen kunde ibland beställa upp till 500 skålpund ljusvax åt gången till sitt hov. Ett skålpund var ca 414 gram medan pundet låg på ungefär samma. I de lägre samhällsskikten var situationen som bekant en annan.

Först år 1839 tillverkades i Sverige de första kemisk-tekniska ljusen, stearinljus, och de var till en början en högst exklusiv produkt. Fotogenlampan gjorde snart ljuset till en kuriositet för kyrkan och fina middagar.

Vilken inverkan hade detta mörker på människorna? Att leva i en miljö där det utomhus var becksvart, där utomhusbelysning fattades i staden såväl som på landsbygden. Där mörkrets intåg innebar att all mänsklig verksamhet avstannade och alla husliga aktiviteter blev omöjliga att utföra. Troells-Lund beskriver också mycket sakligt en till konsekvens av mörkret:

Den andra följden av mörkrets övermakt blev en stark mörkrädsla och motsvarande böjelse för övertro. Det råder ett intimt samband mellan den materiella och den andliga upplysningen. Där den förra är bristfällig, där man från solnedgången obönhörligen är prisgiven åt skymningen och dunklet, utan förmåga att på egen hand snabbt skaffa ljus, där kuvas sinnet helt naturligt till tro på mörkrets makter. (Troels-Lund s.19

Troells-Lunds något evolutionära och förenklade synsätt på andlighet må vara något förlegat men bär en viktig kärna av substans. I och med fotogenlampans och elektifieringens bortjagande av mörkret försvann också en stor del av vår folktro, vår tilltro på hustomten och vår rädsla för troll, vättar och annat skrömt.

Källor:

Troels-Lund (1934) Dagligt liv i Norden på 1500-talet. VI. Vardag och fest. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Cnattingius, Bengt (1937) Pehr Hörberg. Sveriges allmänna konstförenings publikation XLVI. Stockholm: Nordsteds.

Jacobsson, Bengt (1983) Nils Månsson Mandelgren -en resande konstnär i 1800-talets Sverige. Höganäs: Bra Böcker

Garnet, Jan (2004) Belysningens revolutioner. ur tidskriften Byggnadskultur #4.

Olaus Magnus (1999) Historia om de nordiska folken. Stockholm: Gidlunds förlag.

Databaser:

Historiska muséets databas: http://mis.historiska.se/mis/sok/sok.asp

Nordiska museets databas: http://www.digitaltmuseum.se/ownerInfo.do

8 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner