Första skörden. Iduns rabarbersaft 1918.

Årets första skörd blev rabarber och rabarber är som många vet en ganska knepig växt som jag föredrar att inmundiga i lagom mängder. Saft och sylt fick det bli denna gång och jag tog hjälp av Iduns kokbok från 1918. Jag passade också på att göra mig av med en annan knepig avkomma, röda vinbär.  Problemet med rabarber är att de endast är ätbara i kombination med hejdlöst mycket socker, därefter kommer ett gäng bär som är ätbara en stund utan socker såsom vinbär, krusbär, lingon och liknande. I höst ska jag även se över slånbär och andra fattiga bärsorter och undersöka dess egenskaper.  Det är väl i princip bara smultron, jordgubbar och hallon som utan problem kan ätas naturligt. Förr så åt man inte saker naturligt, det skulle tvunget processas på något vis, även sådan som vi finner normalt att äta rått som äpplen och päron. Folk var i gemen mycket skeptiska mot saker som den mänskliga handen inte rört vid med järngrytor och eld. I rabarberns fall finns det ju i alla fall fog för att vara skeptiskt.

Nåväl, det blev några burkar sylt och flaskor saft. Det är sannerligen ingen svårighet att bli självförsörjande på rabarberrelaterade drycker och rätter.

Vi har för första gången också börjat odla på allvar hemma i vår gudsförgätna trädgård. Det är något av helvete för den odlaren som är vän av struktur och ordning. Tomten ligger på ett berg där jordmånen är ytterst nyckfull och varierande tjock. Den tycks hur som helst vara särskilt anpassad för kirskål, mossa, syrénskott, maskrosor och andra paradisväxter.

I våra pallkragar tycks det iallafall som salladen, senapskålen, ärtorna och spenaten komma och det är mer än vi vågat hoppats på.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

George Combe beskriver påven VI i sin bok Menniskan i öfverensstämmelse med naturens lagar (svensk översättning 1840) som ett exempel på naturvidrig person:

” Alexander VI var i sanning en vanheder för den påfliga stolen: från tidigaste åren var han en utsväfvande och ränkfull, hans lif blef omsider skänligt. Man säger att han har köpt den påfliga kronan genom att muta ett visst antal Cardinaler, eller genom stora löften han aldrig uppfyllde. Det är väl bekant, att då han blev Påfve, hade han en familj af 5 barn: 4 gossar och 1 flicka. Han hade för vana att sälja biskopsstift och andra kyrkans tillhörigheter, för att rikta sig och sin familj. Historien anklagar honom för förgiftnings och förfalskningsbrott, mened, tygellösa utsväfningar, jag till och med blodskam med sin egen dotter.”