Jag vill önska alla mina läsare och vänner en glad och fröjdefull jul…
…och jag vill också propsa på spännande jultraditioner. Varför inte klä ut någon vän till julbock….
…för att sedan under festlighet och lustighet lossa det gångna årets kollektiva ångestok….
…ett utmärkt sätt att inviga det nya året! Gott nytt år!
Förord
Jag vill så här inledningsvis poängtera att jag inte är någon övermåttan dansant person eller att jag besitter någon djupare kompetens kring folklig dans som denna artikel handlar om. Emellertid är jag gift med en dansglad folkmusiker och är intresserad av folklig kultur, modern som gammal. Dessutom har jag svårt att låta bli att skriva om vissa ämnen när jag stöter på tankeväckande källmaterial. Sådant stoff som vänder uppochner på vårt historiska medvetande och som utmanar vårt bild av de skeenden som gått oss före. Just denna artikel handlar ett antal ovanligare danser där män dansar med andra män i det gamla Sverige.
Om mansdanser
När det kommer till mansdanser finns det många, den kanske mest kända, hallingen, anses komma från Norge men har utövats på flera platser även i Sverige. Det går ofta i 2/4 eller 6/8-takt med högt tempo och med många akrobatiska inslag. I hallingens centrum står männen som utmanar varandra i olika avancerade akrobatiska konster för att imponera på det omgivande kvinnfolket.
Utifrån tre olika källor har jag stött på tre folkliga danser vars syfte primärt inte är att skapa affektion hos motsatta könet utan som är en del av en samkväm eller en ritual. Dessa danser ter sig märkliga och var troligtvis ganska kuriösa men desto mer verkligt unika. Mitt material grundar sig på ett antal uppteckningar från olika tider.
Björndans
Björndansens ursprung är höljt i dunkel men vissa menar att den kan ha kopplingar i samernas kultur och deras dyrkan av björnar. Den kan dansas i grupp eller parvis och stor vikt läggs vid att likna en björns natur. Adolf Iwar Arwidsson beskriver Björndansen i Svenska folksånger 1842:
BjörnDansen. Begagnas i Norrland. Fyra eller flera karlar lägga sig framstupa på golvet, med huvudet vänt inåt mot samma medelpunkt och kroppen såsom radien i en cirkel. Golvet vidröres endast med flata handen och tåspetsarna. Sålunda hoppa de på händer och fötter i takt med musiken under oavbruten rörelse, varvid de växelvis draga händer och fötter tillhopa och sträcka dem åter ut. I förra fallet vändas händer och fötter inåt mot varandra, i senare utåt från varandra. Dessa rörelser äro så snabba, att de ske två gånger inom samma takt. Dansen fordrar mycken både vighet och styrka.
Denna variant verkar vara mer av en lekdans medan den som görs parvis är mer sävlig och kräver styrka. Den går ut på att männen lyfter varandra och gestaltar en björn. Nedanstående filmklipp visar hur det går till. Detta filmklipp är något bisarrt på många vis men kväv nu era skratt och dröj er kvar vid tanken att en del av era manliga förfäder roade sig med dylik umgängesdans.
En del vill också härleda denna till hedna tider och en slags urkult av björnen vilket troligtvis är ett önsketänkande. Däremot finns det flera upptäckningar från flera delar av Sverige som visar på att dansen varit vida spridd från Halland till Norrland.
Ungkarlarna hissa brudgummen
Jag har valt att ge denna dans synonymen initationsdans då dess ritual gick ut på att bära en nygift person in i de giftas stånd. Den förekommer på flera ställen och Fredrik Troels-Lund härleder dansen som så gammal som 1600-talet. Gemensamt mönster i dansen är att den inledningsvis dansas av ogifta män som i ringdans går runt brudgummen ibland under hissande och skålande, och snart kommer en yttre krets gifta män som ska bryta loss brudgummen från de ogifta för att föra honom till de giftas skara. I de källor jag undersökt påpekas det hur våldsamt dessa fritagningar brukar bli med blodsvite, gammalt groll och redlös kämpalust inblandat.
Målad bonad som visar hissandet av brudgummen, Mora omkring 1850.
Den mest målande beskrivningen av denna dans kommer i från den för tiden stockkonsvervativa socknen Vånga i Östergötland. Prosten L. Wiede beskrev denna dans på 1840-talet:
Sedan alla gästerna på detta sätt dansat, hvilket kallas att dansa med brudgummen i midten, som nu oafbrutet dansar en polska med alla ogifta karlarna, hvilket otroligt mattar honom, hvarefter han höjes på de starkastes axlar, och bjudes att dricka ur ett (söndrigt) ölglas, då han tackar dem för den tid han varit i deras sällskap, och med samma tager afsked af ungkarlsståndet. Glaset tömmes och krossas i spiseln. Nu uppstämma alla drängarna (d.ä. ogifta karlarna) under trumpetklang ett väldigt hurra! och polskan, som för ett ögonblick, medan brudgummen talat, afstannat, återtages med fördubblad hurtighet; sålunda uphöjd omsvingas han af drängarna ännu några slag, då de gifta männen inbryta, för att liksom med vålld taga honom ifrån dem. De armstarkaste gifte männen pläga då till höger och wenster utdela väldiga slängar; dock gifva drängarna icke så lätt med sig. Ett buller och skrik uppstår, hvarunder brudgummens kläder kunna sönderslitas, ja äfven hans lekamen…
Det hela slutas något oväntat med att drängarna måste släppa brudgummen efter att ha mutats med ett stort bröd, en flaska brännvin och en enorm korv vars storlek ska vara så stor som fyra kannor. Innan drängarna driver vidare med godsakerna för att supa i nattstugan så skärs ändarna av på korven, dessa gröps ur och används som brännvinsskål som skickas laget runt. När drängarna är iväg upprepas hissningen med de gifta männen och andra skålen dricks och ytterligare ett glas krossas. Sen måste de gifta männen mutas iväg och de ger sig av till nattstugan och kör iväg ungkarlarna. Livet på landet var bisarrt. Denna uppteckning visar på ett väldigt utstuderat bröllopsfirande där varje detalj är viktig och det bjuds många överraskningar. Den som önskar skulle kunna skärskåda denna bröllopssed och frossa i symboler och rituellt handlande.
Gagnsföra
Denna uppteckning är sentida men väldigt charmig. Den är hämtad från Djurås by i Gagnef, samma trakt som min släkt härstammar ifrån. Tänk er fyra gubbar vid namn Hol-Anders, Lasses-Erik, Grop-Anders och Nybergs-Erik, som sammanstrålar i Nybergs-Eriks snickerierkstad år 1920. Spelmannen Präst-Olle är också på plats.
Vad gjorde då de fyra masarna i verkstaden? Jo, de drack kaffe och åt korv – men inget bröd – men i stället en ”hutt” till det hela. Inmundigandet skedde i omgångar, och mellan intagen dansade man och sjöng olika slags visor. Man dansade den s k Gagnsföra, som hade valstakt med en ”stöt” då och då. Och gubbarna dansade två och två till Präst-Olles fiolspel. När han inte kunde vara med och spela, skötte Nybergs-Erik musiken på sitt tvåradiga dragspel. Men då kunde bara två gubbar åt gången dansa. […] Fyra ”glada” masar, som hade roligt utan fruntimmer.
Denna dans ska tydligen ha spritt sig även till Vansbro av kringvandrande Gagnefsbor som arbetade i skogen. Jag tycker det finns något mysigt över ett gäng gubbar som rultar och dansar en särskild dans tillsammans i ett snickeri. Jag har många gånger gått förbi det här snickeriet som fortfarande finns kvar och är snickeri i Djurås, denna uppteckning har etsats sig fast och påminner mig varje gång jag går förbi. Gubbar som dansar och dricker brännvin till fiolspel.
Källor:
Troells-Lund, Fredrik (1939) Bröllop i Vol XI i serien Dagligt liv i norden på 1500-talet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
Eklund, Stig (1991) Glimtar från Gagnef förr och nu.
Wiede, L (1842) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet. I Linköpings Länsmuseums årsbok 1958.
Arwidsson, Iwar Adolf (1842) Svenska Fornsånger vol III. Stockholm: Nordstedts.
I liten skala har ett antal allmogeintressenter börjat småprata lite om tidig 1800-tals reenactment sen förra inlägget där jag presenterade en idé om att skapa ett än så länge informellt sällskap som är intresserade av allmogekultur under tidigt 1800-tal. En Facebookgrupp skapades och nu är den uppe i 25 medlemmar huvudsakligen från Sverige men även Danmark. Det må vara något exkluderande för er som inte har facebook men så här i början är det ett fantastiskt lättmanövrerat system. Kanske kan det bli något mer inkluderande så småningom om intresset kvarstår det vill säga. Det är alltid entusiastiskt i början. I vilket fall har allt som har med detta projekt fått en egen flik med namnet allmoge att samlas under.
Det som står närmast till hands då man ska börja med en ny tidsperiod är att sy en ny dräkt eftersom det är det som trots allt är dig närmast och som syns utåt sett. Jag tänker mig att jag ska slå två flugor i en smäll och sy en passande folkdräkt samtidigt. Riktigt så kommer det kanske inte bli då jag försöker sy mig en mer vardaglig dräkt än den högtidsdräkt som många av våra folkdräkter är. Vångadräkten är dock präglad av en vad politiker skulle kalla en ”arbetslinje.
Jag vill med detta inlägg visa hur jag går till väga när jag ska söka källor till min dräkt och hur jag slutligen syr dräkten.
Skriftliga källor
Min huvudsakliga och mest inspirerande källa är författad av nationalsångstextförfattaren Richard Dybeck som runt 1800-talets mitt gav ut en etnologisk och kulturhistorisk tidsskrift vid namn Runa. År 1844 beskriver han (förutom vångabornas släktskap med dalmasar och ärofyllda upptåg i hjältediktningen) vångainvånarnas säregna dräkt:
Mannen bär på hufvudet en så kallad Glada eller Flik-mössa af grått eller blått vallmar, fodrad och kantad med hund- eller räf-skinn, och är i övrigt klädd i 1:o Väst af randigt mångfärgadt halfylle, 2:o Stäcktröja, äfven kallad Brodtröja, vanligen af svartbrunt valmar, fordom med en fåll kring halsen, men nu med ståndkrage 3:o långtröja, Vångakarlens egentliga hedersplagg, af svartbrunt valmar med tre veck baktill, och en rad häckten framtill, samt räckande till knä, 4:o förskinn, hvilket begagnas, så heligt som söcknet, 5:o holkbyxor af blekt blångarnsväf, ofta av två alnars vidd, samt räckande något nedom knä. På högra sidan är en ficka, kallad puta. 6:o Strumpr af svartbrunt helylle, vid hälarna försedda med skinnlappar, de der räcka en god tum öfver skons bakläder, samt 7:o grofva becksöm-skor, ofta med trädbottnar, och beslagna med dennrickor (ett slags sko-spik som de sjelfve tillverka).
Texten referar till en plansch i samma verk
Beträffande skriftliga källor är detta ett enastående exempel på hur en innehållsrik källa ser ut. Den ger oss i text hur en sak ser ut med variationer, kompletterat med en bild. Jag gillar skarpt också bilden av mansdräkten, den ser i mitt tycke väldigt cool ut i jämförelse med hur den ser ut i folkdräktsböcker från 80-talet. Denna bild är för närvarande min största inspirationskälla, men den måste givetvis jämföras med annat material. Innehållet i Dybecks redogörelse är saklig men kanske med en något tendentiös underton.
En annan skriftlig källa med bild gjordes av den etnologiskt intresserade konstnären Nils Månsson Mandelgren som under 1800-talet åkte runt och ritade av hus, gårdar, föremål och dräkter. 1846 var han förbi Vånga och ritade av en bergsbonde från Vånga bergslag. Mandelgren refererar dels till ovan källa ur Runa men också till prosten Levin Christian Wiedes manuskript ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842”. Detta manuskript är ännu inte i min ägo men kommer inom tid vara det då det finns publicerat i Meddelanden från Östergötland och Linköpings stads museum, 1958-1961. I denna källa genom Bengt Magnussons verk om Mandelgren, beskrivs bland annat att tobakspipan nyttjas överallt förutom i kyrkan och på kyrkogården och den bärs i ”putan” på byxan. Likaså ges upplysningar om förskinnet eller barmskinnet som nyttjas alltjämt fest som vardag, sommar som vinter likt ett hedersplagg:
Det är af Kalfskinn, och räcker från halsgropen till litet över knäet, bestående av bröstlappen, skinnet och tamparna. Bröstlappen eller förskinnets öfre de är midtpå utklippt i form av ett hjärta, med underlag af rödt kläde och broderier, oftast i zigzack med sådana meander af brons. Övfer hals, nacke och axlar saknar det alltslags fäste men fasthålles vid bröstet med en kort slingad skinnrem, som knäppes på en af vest- eller underrocksknapparna. Innanför bröstlappen lärer på bröstet hänga en liten kniptång [pincett] af messing, hvilken användning war referenten obekant. De twenne stora lädertamparna, som från sidorna af skinnet utgå och på ryggen hoplöpa, ihopfästas med hvar sin stora messingsknapp.
Vidare nämns att vångamannen ofta bär en skinnpåse med matsäck korshängd över bröstet samt en piska på samma sätt. Se bild nedan.
Det som också framkommer i Wiedes beskrivning och Mandelgrens skiss är tillbehören såsom pipan, eldstålet och den lilla fnösktunnan i mässing. Det tillkommer också några upplysningar vars grund är svår att fastställa. Det framgår ej om det är Bengt Jacobssons tolkning av Mandelgrens teckning eller om det är baserat på Wiedes ord:
Bredbrättad lågkullig hatt, grå vadmalströja, förskinn, knäbyxor, grå strumpor (som hålls uppe av knäband) samt på fötterna becksömsskor.
Om det är Wiedes ord skulle det skvallra om en mer arbetsartad dräkt med grå vadmal än den av Dybeck beskrivna dräkt. Jag lutar mig mer mot att det är Jacobssons tolkning av Mandelgren, men det återstår att undersöka när Wiedes text kommer i dager i sin helhet. I övrigt ger Mandelgrens intressanta upplysningar om en ny hatt med hattband, vanliga vita eller grå knäbyxor i ylle liksom verktyg och matsäckspåse i skinn.
I vidare forskning framöver blir det till att se till förlagor varav flera finns på Digitalt museum. Återkommer om dessa kvarlevor.
På sista tiden har jag funderat över om det inte vore tid att se över nya områden att utforska inom reenactment. Alla tidsperioder har sina kvalitéer men vi kommer alltid till en avvägning. Valet den här gången har stått mellan tiden runt år 1700 eller tidigt 1800-tal folklig kultur. Jag gjorde en slö undersökning på fejjan och föga oväntat var det ingen som slog följe med det tidiga 1700-talet som för tillfället befolkas av lönnfeta medelålders män i dåligt sydda karolineruniformer. I stället hamnade ett överväldigande del av mina vänner i 1800-talslägret.
VS 
Och behöver jag säga att många av 1800-talssupportrarna finns att hämta ur hemslöjdens knapadel – Sätergläntanfolket. Jag har precis som dem skådat ljuset som kommer från vår folkliga kultur som kanske står på höjden av sin prakt under tidigt 1800-tal.
Fäbod, leksands kommun.
Vad jag tänker mig är reenactment som fokuserar på allmogekultur men ¨som också inkluderar de breda folklagren bland hantverkare och borgerskap i stadens miljö. Källmaterialet från 1800-talets första hälft är massivt när det kommer till kvarlevor i form av dräkter, miljöer och artefakter, men även skriftligt material som uppteckningar, skildringar och inte minst bildmaterial. Detta i jämförelse med exempelvis medeltiden där vi har ett starkt decimerat material och inga autentiska miljöer varför vi ständigt blir hänvisade till tältläger.
En av Mandelgrens otaliga avbildningar av folklig dräkt. Tidigt 1800-tal.
Det tidiga 1800-talet bjuder på stora möjligheter när det kommer till forskning. Istället för att bli hänvisade till en handfull källor som alla känner till kan vi istället gräva där vi står på museum, hembygdsgårdar och antikaffärer. Det finns en möjlighet att återskapa en dräkt från din socken eller trakt istället för att behöva korsbefrukta källor från andra delar av Europa.
Detalj av enkel rock ca 1830.
När det kommer till andra företeelser inom denna tidsperiod så har den också mycket att erbjuda rent kulturellt. Med källmaterialet har vi möjlighet att återskapa i detalj musik, matkultur, dans, hantverk och utforska 1800-talsmänniskans väsen och mentalitet. Dessutom finns många existerande föreningar som inte är återskapande men som sysslar med speciella områden inom tidsramen såsom folkmusiker, slöjdare, folkdräktsfolk och militärhistoriska föreningar.
Finspångsbönder avmålade av Pehr Högberg ca 1789.
Till handling!
Jag tänkte att om det finns intresse börjar vi i liten skala. Jag startar en facebookgrupp till en början för att samla ihop eventuella intressenter. Där kan vi diskutera saken vidare.
Under Funderingar
Detta är ett resultatet av ännu en lyckad historisk verkstad på Stadsmuseet. Vi har under hösten och kommer att ha under våren söndagar då vi lär oss mer om gamla intorkade hantverk och förträngda folkminnen. Denna gång hade turen kommit till en matsöndag med temat östgötsk bondemat.
Om man mot förmodan skulle vilja tränga in den svenska allmogens riktiga kosthållning måste man rådfråga den framlidne folklivsforskaren Nils Keylands forskning. I synnerhet hans arbete Svensk Allmogekost från 1919.
Så här som folklivsforskaren ut i sitt esse. Begeistrad i sin omvärld med folkets öden flimrande framför ögonen. Gråtmild över sin egen förträfflighet.
I ovan nämnda volym finns två recept från norra Östergötland som jag valde att återskapa idag. Att kalla det recept är kanske i överkant, uppteckningar känns mer sympatiskt. Frågan är väl om herr Keyland är en smartbyxa av samma rang i köket som han är vid skrivarpulpeten? Han beskriver ju spännande anrättningar som innehåller allt man kan finna på en ko liksom nödbröd som kan tänkas innehålla allt ifrån ekollonmos, hackat hö till benmjöl och hästgödsel. Detta är vad vår stolta kulinariska nation tronar på. För att inte glömma vår basföda; kolhydrater i form av bröd, gröt, välling, öl samt alla sorters rötter och knölar som vilar tryggt under jord och blast. Vi får inte heller salt. En del bönder var så betuttade i det vita pulvret att de även saltade färskt kött så hårt att det smakade som att det legat i salttunnan ett halvår. Salt och bröd helt enkelt.
Köksmästaren står redo för att nå nya kulinariska höjder.
Så vad blev det då? Jo, det ska ni veta -äggvälling och glödhoppor.
Glödhoppor kan vi avhandla fort. Det är ett typiskt allmoge-fastfood-bröd. Det gamla folket gillade bröd som man inte behövde jäsa och av naturliga skäl var de då ganska tunna för att bli ätbara. Glödhoppor finns i flera delar av Sverige i olika varianter. Principen är de ska tillredas direkt på glöden och dessa görs på endast tre ingredienser:
-vatten
-vetemjöl
-salt
Blanda ihop, kavla ut och släng på glöden. Själva tvisten med detta som ”tillfällighetsbröd” är att i sot- och brännfläckarna som blir på brödet ska man tydligen kunna spå framtiden. Glöm alltså kaffesump och sånt tjafs och baka lite bröd istället och sia er själva in i förfallet.
Med smör ger jag detta bröd följande betyg och motivering.
Betyg: 3 av 5 nödår. Det smakar ok men är kanske det mest praktiska brödet du stött på.
Äggvälling låter ju som ni hör, otroligt aptitretande. Det duschas verkligen i munnen när man tänker på den frestande kombinationen. Förr tyckte man välling var bra, så bra att man på storgodsen skaffade en särskild vällingklocka som ringde 03.30 om sommarmorgonen. Hugande jordbruksarbetare skuttade lyckligt upp ur sänghalmen (se bild) för att få en släng av den ljuvliga gråbeiga soppan. Östgötarna tänkte, varför inte gå craaazzzyy och hälla i ägg?
I vilket fall, du behöver:
-ägg
-mjöl
-mjölk
-salt
Du blandar ett ägg med mjöl tills du får en degkaka. Denna degkaka ska du sen hacka till gryn enligt receptet. Det låter sig knappt göras men det blir mindre delar iallafall. Hetta upp mjölk och rör ner dina ”gryn” och vispa till en slät smet/sörja och salta gärna ordentligt så du kommer i riktig allmogestämning.
Vad ska man säga om det här då? Det smakar då inte hejdundrande kul direkt. Däremot får du en autentisk upplevelse av livets nödtorft för hundra år sen, det vill säga gråbeigt, fattigt och salt. På de premisserna får äggvälling betyget
en bristfällig 2:a av 5 nödår.
I övrigt lagade vi gamla köttbullar och drack svagdricka. Festligt.
I år fick jag möjligheten att åka på militariamässan som jag missade förra året. Jag åkte tillsammans med några medelålders herrar och mässans enda besökande kvinna i 20-årsåldern, Kerstin. Mitt förra besök på militariamässan skrev jag kort om här och det resulterade i små inköp men mersmak för antika eldvapen. Därefter har jag handlat en del vapen och bland annat köpte jag en fransk musköt av m/1777 modell med ett ryskt Tula-lås från 1811. Den bössan hade många brister såsom trasig hane, avsaknad av eldstål och främre pipband. Den var däremot intressant rent historiskt och hade potential att bli något bra med stora ekonomiska uppoffringar. Jag tog med den i hopp om att kanske byta bort den mot något mer användbart.
När det kommer till antika vapen har jag främst intresserat mig för civila vapen ämnade för jakt. Civila vapen är individuella, tillverkade i enstaka exemplar, istället för arméns massproducerade vapen. Att samla militära vapen kräver god kunskap då de repareras, byggs om, kasseras och kompletteras i stor utsträckning. Sen är det ju så att jag reenactar civilt på 1700-talet och 1800-talet och då hellre vill ha ett civilt vapen.
I vilket fall hade en bekant ordnat fram en trevlig svensk jaktbössa från 1750-talet. Dessvärre var prislappen i saftig, trots ett trivselpris nedsatt med 2000kr. Jag beslutade mig för att först låta Max Sjöberg och Jörgen Martinsson på Probus Auktionsverk värdera min rysk-franska musköt. Båda kända profiler från antikrundan.
De tyckte bössan var svårvärderad då nyrika ryssar fullkomligt slukar allt förkommunistiskt konsthantverk.Priserna är höga men efterfrågan och prisbilden högst lynnig. De föreslog ändå att ett utropspris på auktion till 8000kr. Dubbelt upp än vad jag betalat från början, gött. Så vad göra? Snart kom förslaget att besöka de ryska utställarna vilket jag gjorde. De bjöd direkt 800 euro, men jag beslutade mig för att avvakta. Jag gick endast 5 meter från deras bord då jag blev stoppad av en ryss som uppenbarligen följt efter mig. På knackig engelska erbjöd han mig 1000 Euro på stående fot. Gött. Jag sa gladeligen farväl till musköten och tog emot de europeiska monopolpengarna. Resten av historien blev nedanstående inköp.
Två stycken flintlåsmusköter.
Den nedre var den rekommenderade som jag fick loss kapital till. Det är en svensk bössa från ca 1750 i mycket gott skick. Den är helt intakt sånär som på en lagning i stocken. Alla delar är original med 8-kantigt kammarstycke, beslag i järn, förvaringsfack i kolven, frontbeslag i horn liksom laddstake med hornnäsa. Bössan i björk och är ca 127 cm lång och har en kaliber på 15mm.
Nästa bössa är på många sätt lik den förra men till en bråkdel av priset. Säkerligen mässans billigaste flintlåsbössa. Jag hade sett den tidigare på dagen men mot slutet av mässan vädjade försäljaren att han inte orkade bära hem den. Prutningen gick därefter liksom av sig själv. Det är i vilket fall en sen 1700-talsbössa som fått mycket stryk. Den har fått ett felaktigt och oerhört våldsamt renoverat flintlås som inte passar i stocken. Någon tidigare ägare har försökt få bort gravrost med hjälp av typ 60-papper och sen gett upp. Låset funkar dock relativt bra turligt nog och bössan är komplett på delar sånär som på avsaknad av sidobleck. Det finns däremot sprickor och och fula lagningar Var bössan kommer ifrån är svårt att säga annat än att den är europeisk. Roligt är att den är till formen mycket lik föregående musköt, längden är 130 cm och kalibern 14mm. Om den andra bössan är för söndagsskjutning är denna för restaurering och förhoppningsvis vardagsskytte. De gör sig ett trevligt syskonpar med ett fult barn och ett vackert.
Det blev också ett en ask tändhattar till mitt hagelgevär samt till mitt 9mm slaglåsgevär samt en ny nippel som visade sig passa perfekt i de gamla gängorna.
Sammanfattningsvis vill jag pusta ut över en händelserik dag som gett än mer mersmak och även kunskap om en annars svårtillgänglig samlarkategori.
Tillsammans med en av mina bästa vänner, Kerstin, har jag smutsat ner vita arkivhandskar för kommande inlägg i artikelserien Artefakt. Nere i katakomberna visade jag Kerstin textilavdelningen i Norrköpings stadsmuseums arkiv. Med den slagkraftiga devisen ”gammal är äldst” rotade vi fram med tålmodiga intendenters hjälp diverse godbitar. Till kommande publiceringar kan 1700-talsskor, rosagula västar, småväskor och vitbroderad västdel från 1700-talet inräknas. Det var mycket givande att få se mycket handsydda plagg från stadsmiljö i siden från perioden 1800-1900. Det är troligt att Kerstin lägger ut något på sin blogg.
Kerstin undersöker ett verkligt unikt föremål från en kommande artefaktartikel.
Det var ett verkligt givande besök som gav mersmak och en känsla av kontroll i sitt eget hus. Nu vet man nära på det mesta i textilväg som finns i samlingarna. Sen finns det en vapensamling som jag hoppas undersöka närmare så småningom.
Håll ut kalenderbitare, historiska materialister, fyndnördar och lekmannaarkivarier. Good times are coming.
Under höstlovet har jag och mina kollegor suttit och pysslat med sysslolösa lovfirande barn och ungdomar i vår pedagogiska verkstad. Jag har täljt och plåstrat om ungar som skurit sig. Barn är envisa och även om det skvätter blod så fortsätter de enträget.
Det blev en del grejjer täljda och jag passade på att påbörja en utfasning av fula husgeråd hemma. Det är befriande att bara ha två verktyg till förfogande, kniv och yxa. Och en slö skedkniv som inte klarade av att skava ur den enda lilla skeden jag gjorde. Stekspade, smörknivar, hängare och sked, prylar som jag inte lagt ner supermycket tid på, de är bruksföremål och lite grova i finishen. Den höga pjäsen är en Ernst-artad skapelse som jag tänkte man kunde hänga smycken på eller så. Tänkte måla den järnoxid röd.
I min iver att överarbeta blev jag sugen på att märka mina saker med något slags bomärke. Jag valde då att inspireras av min släkts äldsta bomärke, Olaus Laurentiis märke från 1500-talet i Djurås, Dalarna. Bomärkets form är mycket stiligt tycker jag men jag valde att ta bort en pinne i märkets ”tak” och lägga den som förlängning på 4:ans bom. Man vill ju inte kopiera märket, det känns liksom fel. Originalet nedan är i ifrån Olaus sigill som han nyttjade som präst.
Under Trä
Norrköpings stadsmuseums kansli. Om ni vill hälsa på mig så sitter jag på vid fönstret på andra våningen i den högra utskjutande flygeln.
Med anledning av mitt nya arbete kommer jag numera mycket nära den samling av färgningslitteratur jag tidigare skrivit om. Här om dagen gjorde jag ett fascinerande fynd i arkivet, det rörde sig om en nött volym tidigare ägd av Emil Skiöld (1870-?) som om jag inte minns fel hade garveri i Norrköping. Boken är ett avskrift av annan färgarlitteratur och tycks till stilen vara något äldre än Emil själv, kanske 1700-tal. Den innehåller två färgarböcker varav den första främst behandlar färgning av skinn men också päls, fjädrar, linne och ylle. Den andra som är kortare fokuserar på linne och på ylle och är här i sin helhet återgiven. Här återfinns ovanliga recept på att färga linne i färgerna svart, brunt, gult, grönt, blått och rött. Det finns även hur man färgar ylle gult, rött, grönt, brunt samt hur man färgar skinn svart.
Jag hoppas att denna källa med något obestämd ålder kan ge inspiration till att försöka sig på äldre recept med dess utmaningar när det kommer till receptmängder, ingredienser och tydning. Om ni hittar något intressant diskutera det gärna i kommentarsfältet så vi kan samla allas åsikter och på så vis lära varandra.
Jag ursäktar kvalitén, den är gjord i all hast med min digitalkamera.
Ladda ner den här: Emil Skiölds färgmanuskript
Från och med 1 nov är jag anställd museipedagog på Norrköpings Stadsmuseum. Jag kan knappt tro det själv, overkligt. Min Gud.
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 
