En gång på 50-talet fanns den en mycket fet värnpliktig som rultade runt kring gulputsade kaserner på ett okänt regemente i Sverige. I en tid då svenska regementen växte som svampar i kalla krigets katastrofångest skulle alla män vara beredd på att mota Ivan i grind. Även tjocka byråkratbarn med mjölkvita flickhänder skulle ställa upp för folkhem och Tage Erlander. Vare sig denna soldat verkligen var lämpad eller inte så försågs hans bågnade flöte till kropp med en uniform i bästa svenska grå vadmal, vem kunde veta att dessa astronomiska byxor en dag skulle hamna i min ägo?
När de sprättats i bitar kunde jag ta mitt byxmönster och lägga direkt på bitarna utan att behöva skarva.
Nyckelord:
Återbruk – PK
Tråkig färg – Kan färgas
Trökig armévadmal – slitbrallor och försök till byxor.
Första försök – Att sy hosor är stort, att sy knäbyxor är större.
Detta är mina första på riktigt sydda knäbrallor och av någon anledning ville jag inte slösa dyrt tyg (helt orimlig slutsats när jag har säkert 50 meter ylletyg i olika färger) på något som kanske skulle blivit bra. Nästa brallor kommer klart bli lite mer rymliga och växtfärgade.
Jaha Kurage, vad ska vi ta för bössa idag på klappjakten?
Brallorna är sydda för hand med lintråd 35/2. Modellen är en blandning av olika folkliga byxor och tidiga 1700-talsbrallor. Jag tänker mig en byxa som ska fungera som tidig 1700-talbyxa såväl som folklig tidig 1800-talsbyxa. Därför har jag istället för lucka använt mig av ett sprund på höger sida, liknande som finns i såväl Vånga som på Orsa folkliga byxor. Mikael Ranelius har sytt ett par liknande till sin folkdräkt och kan ses här. Mina brallor är dock ganska tighta vilket brallorna under 1700-talet blir vilket gör att de drar kanske mer åt modedräkt än folklig dräkt, åtminstone till 1700-talsdräkten. När det kommer till sömnadstekniska detaljer har jag också spanat på arméns byxor modellår 1756. Dessa är försedda med en byxlinning med råkant. Att använda råkant ger det hela lite intressant karaktär och är väldigt vanligt på dräkt förr hos hög som låg i samhället.
Armens byxor m/1756. Notera råkanten, det är även råkant på bensluten. Bild: Armémuseet.
Knapparna är fastsatta med fastsydda läderremsor. Upptill är det vanliga plåtknappar i mässing och nedtill enkla, släta tennknappar. Baktill är en enkel knytning. Notera att jag inte gått över plagget med strykjärn än, måste utnyttja dagsljuset lite iallafall.
Slutligen, minns jag då jag sydde sina första hosor för många år sen. Ta det stora kliven från att vara en fåntrattmedeltidare med lediga linnebrallor till prettomedeltidare med tighta yllestrumpor och linneblöjor.
Är benkläderna de främsta markörerna i mansdräkten när det kommer till reenactment?
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar. Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
CD. Sågskära – Krook! En något ojämn folkmusikpuritansk skiva som ägnar åt den värendska musiktraditionen genom livets alla skeenden. Glöm världsmusik, käcka flanellgossar på plywoodlådor, saxofoner och allt vad crossover heter. Sågskära – where Ale Möller cannot reach. Betyg: 3,5 leriga vadmalsstycken av 5.
BOK. Staffan Kinman – Vapenhistorisk inventering av kyrkor i Skara Stift -Med föremålsbeskrivningar, kommentarer och jämförelser.Den gör exakt det som titeln gör anspråk på, mer rafflande än så blir det inte. Svärdsporr av det smala, torra slaget. Kinman gör sitt jobb med militärisk precision med alla de för och nackdelar det ger. Betyg: 3 torrbollar av 5.
RESTURANG. Aifur. Jag blev bjuden E-types vikingaresturang i gamla stan av min kära fru. Trots att konceptet med en vikingaresturang är renaste formen av hem till midgård-historiekitsch så var det iallafall gjort med kärlek. Trevligt, påhittigt och bra mat. Och E-type dök upp för att hänga! Betyg: 4 hornprydda hjälmar av 5.
”I år skulle grannarna få se på annat!” Tyckte Jöns Persson i Västra Husby när han stöpte ljus av magnesium. Glädjen den julen år 1921 blev dock kortvarig men etsade sig för evigt fast på näthinnan hos familjen Persson. Bild: St Ragnhilds Gille.
Mina kära läsare, jag önskar er God Jul och ett gott nytt år.
Samtidigt vill jag göra det på film också och visa mina nya kontorsmaskiner. Njut av min improviserade videohälsning!
Till denna gång var det dags att stoppa korv en masse. Uppslutningen var stor och en bred skara glada unga människor hängde på låset för att få hacka, mala, kladda, stoppa och dricka glögg. Lyckligtvis hade jag tagit hjälp av min mor under denna dag för att assistera, det visade sig vara ett lyckokast för att få ruljansen att fungera.
Ursprungligen var min tanke att göra två sorters korv men en miss i receptet resulterade i tre sorter. Korvstoppning är den nya trenden efter surdegsbröd bland innemänniskorna så varför inte ge det en lite mer historisk touch? Jag valde att utelämna alla elektriska apparater och i stället förlita mig på en gammal Husqvarna no 10, en ordentlig handvevad köttkvarn. Denna kvarn malde vi något i men också använde som stoppare.
Våra svenska korvar
Jag har analyserat en del korvrecept upptecknade på landsbygden i början av 1900-talet och använt dem som inspiration i kombination med moderna recept för att få ordning på proportionerna. De vanligaste kryddorna bland de svenska korvarna var exempelvis:
Salt
Lök
Kryddpeppar
Svartpeppar
Vitpeppar
Senapskorn
Andra förekommande: kummin, muskot och ingefära.
Det är som ni säkert kan se ganska snälla och bleka kryddor och i ärlighetens namn kan jag pålysa att svenska allmogens kryddskåp sannerligen var inte välfyllt. Om ni vill ha häftiga chorizos, mergues, sombreros, pajeros, raketas och vad det nu heter får ni söka sig någon annanstans. Svensken åt knappt färskt kött, allt skulle saltas först även om det skulle ätas nästa dag.
Det dominerande animaliska innehållet i svensk korv är annars det så kallade hjärtslaget, det vill säga lungor, hjärta, njurar, lever och eventuellt mjälte. Vi stod inte och hackade sönder fint kött för att göra korv utan det blandades i friskt med utfyllnad som potatis, korngryn, lök och annat. Våra korvar går under namn som surkorv, hackekorv, stångkorv, skållekorv, lungkorv, potatiskorv, spickekorv, lungkorv, svålkorv, späkkorv, blodkorv, rullkorv, killekorv, tullkorv, slagsekorv, osv. Namnet kom ofta av tillagning, förvaring eller huvudsaklig ingrediens. Våra korvar torkades eller saltades in vanligen men även rökning förekom.
En särskild sorts korv är just slagsekorven som också går under namnet rullkorv, killekorv, eller tullkorv. Den är ingen korv i vanlig bemärkelse utan görs utan de tunna köttpartierna mellan låret och bringan, det vill säga slagsidan. Detta tunna långa stycke saltas och kryddas, vanligen med kummin eller peppar och rullas ihop och sys ihop med stark lintråd. På så vis kunde man göra korv utan att använda fjälster.
Korvhorn ifrån Upplandsmuseets samlingar märkt 1723. Digitaltmuseum.
Köttinnehållet till korven hackades vanligen i en så kallad hackho med hackhackor. Beroende på vilken slags korv man skulle stoppa och vilja tarmar som fanns till hans användes korvhorn av olika storlekar. Dessa var vanligen gjorda av kohorn eller bockhorn men det förekommer också att de var gjorda av näver.
Jag har alltså använt några av ovan nämnda kryddor i korvsmeten för att framställa några slags svenska allmogekorvar, troligen festkorv då våra korvar inte innehåller inälvor. Är du intresserad av hardcore-allmogekorv ger jag dig ett vanligt recept från 1800-talets slut här:
Surkorv ifrån Kisa (Östergötland)
4 liter kokt kall potatis
Hjärta och lungor av gris
6-7 hg fläskkött
2-3 hg späck
lök
salt och peppar
Alltsammans males på köttkvarn, blandas med kryddor och stoppas hårt i smala fjälster, knytes till och doppas i kokande vatten. Korvarnas torkas på en duk, hänges på en trästång över den varma spisen för torkning i drygt en vecka. Förvaras på kall plats eller stekes på genast i ugn.
Kom inte gagga om låga kötthalter i svensk korv. Uppenbarligen går Dennis Hotdogs i våra arma förfäders tarvliga fotspår.
Vår korvstoppning
En enkel köttkorv
Ingredienser
1 kg fläskfärs
1 kg oxfärs
0,5 kg finmalen späck
3 msk salt
1 tsk socker
3 krm malen ingefära
3 krm malen vitpeppar
3 gula lökar
Tillvägagångssättet är väldigt enkel. Hacka och mal ner köttet i kvarnen, liksom späcket. Att mala i handkvarn kan vara ganska jobbigt, se till att du har ett ordentligt bord.
Jag hade en ivrig stab hackare som ständigt försökte överträffa varandra i lökhackning och kötthackning. Trots att alla var gråtfärdiga fortsatte knivarna gå. Alla kryddor mortlades noggrant. Alla i ingredienser knådas sen till en ordentlig korvsmet. Till denna korv ska krokfjälster användas som ska blötläggas innan ett tag. Vi stoppade vår korv med hjälp av kvarnen och då är det bara att montera fjälstret på korvhornet och sätta igång och veva.
Alla mina elever var ivriga att göra alla moment och just stoppningen är det bra att vara två på, en som matar kvarnen och en som vevar och kontrollerar tarmen. Andäktigt såg övriga på när korven sakta växte ut ur kvarnens innanmäte.
Med handkvarn är det väldigt lätt att justera hårdheten. Det går emellertid inte så snabbt, till skillnad från när jag gick styckningskurs för några år sen. När charkmästaren gjorde korv i korvkanonen kan jag lova att det gick fort, jag passade på att filma förfarandet:
Stilig korv blev det iallafall och precis lagom hårt stoppad. Vi snurrade korven på valda ställen.
Nu lyckades jag klanta mig ordentligt med denna korvsats, jag glömde att vi skulle lägga i oxfärsen. Detta resulterade i två saker: för det första en mer allmogeartad korv med mindre kött och dels en korv som påminner om att äta hemmalagade köttbullar med lite för mycket lök i. Klart ätbart men inte riktigt vad jag hade tänkt. Den överblivna färsen resulterade därför i ytterligare ett korvrecept som redovisas längre ner.
Betyg: 3 bleka korvar av 5. Med oxfärs i blir den nog riktigt bra. Detta blev såklart en asfet och flötbemängd korv med mängden späck den innehåller. Jag har prövat att steka korven såväl som låtit den sjuda och båda funkar.
Isterband
Isterband är en så kallad surkorv, det vill säga en korv som efter stoppning vanligen hängdes över spisen för att torka och syra sig. Därav en syrliga smaken i riktiga isterband. Isterband är en klassisk svensk korv som vanligen innehåller någon slags utfyllnad som gryn eller potatis. I vårt fall blev det kokta korngryn.
Ingredienser
0,5 kg fett fläst
1/4 kg nötbog
1 1/2 dl korngryn
1 stor lök
1/2 tsk mald kryddpeppar
1 /2 tsk mald vitpeppa
1/2 påse malda senapskorn
Till detta ska man ha svinfjälster som är en tunnare typ av fjälster, den är också något mer ömtålig. Alla ingredienser hackas och mals för hand. Jag hade som önskan att göra en korv som helt skulle vara helt hackad för hand. Efter ett idogt skivande, hackande och trancherande blev det ett bra resultat. Snart träddes en nytt fjälster på korvhornet och mer korv krämades ut.
Den här korven blev om något snyggare och kanske godare. Vi vet inte än då korven i skrivande stund hänger i mitt pannrum för att syra sig. Den börjar skrumpna och se verkligt delikatesartad ut.
Hemligkorven
På grund av min klantighet så stod vi där med 1 kg färs över. Eftersom vi hade såväl tid som fjälster över inhandlades rimmat fläsk och rökt fläsk till en ny spännande korv. Detta är tänkt som en gästabudskorv, nästan en borglig korv med sin stinna kötthalt.
Ingredienser
1 kg grovmalen
0,5 kg rimmat fläsk
0,3 kg rökt fläsk
1 lök
1 tsk vitpeppar
1 tsk salt
1 tsk kryddpeppar
Inga konstigheter här inte, vi använde svinfjälster då vi hoppades på en köttig stekkorv. Fläsket och löken hackades och en ny sats korv var snart skapad. Efter att den var klar var dagen till ända på Grå huset och vi kunde sätta oss ner och beundra vår samlade ansträngning.
Betyg: 4 rejäla köttpinnar av 5. Riktigt god faktiskt med viss rökt karaktär. Värd att göra igen.
Till sist
En verkligt inspirerande historisk verkstad med engagerade människor och många intresserade ströbesökare. Korv förvandlar människor. Välkommen i vår på kommande historiska verkstäder!
Gå vidare
Vill du lära dig mer om matvanor hos allmogen finns det ett oumbärligt verk på alla vis och det är Nils Keylands ”Allmogekost I-II” och vill du lära dig stoppa korv och kolla recept är http://www.salsus.se/ ett säkert kort.
Det var åter dags för historisk verkstad och denna gång var det lädersmorning på tapeten. Jag hade inte märkvärdigt stora förväntningar på detta tema. Man kan tänka sig att inte särskilt många Norrköpingsbor var intresserade av detta men till min förvåning dök det upp ett större antal under dagen. Kanske var det lädersmörjan, kanske var det skyddet mot regn och blåst eller rent av glöggen jag bjöd på. I vilket fall hade plockat fram det bästa grå huset hade att erbjuda.
Johnny medverkade hela dagen och passade på att göra lite knivskaft medan kärlen bubblade.
Upplägget var enkelt, jag hade kollat igenom ett antal recept på läderfett och försökt få fram så många ingredienser som möjligt så att varje besökare skulle få göra sin personliga lädersmörja. Lite som ett parfymeri fast kladdigare och med andra lukttoner.
Följande ingredienser skakades fram:
Kotalg renad vid tidigare ljusstöpning ( tätar, mjukgör)
Bivax från lokala biodlare (tätar, skyddar på ytan, förtjockningsmedel)
Vegetabilisk olja (solrosolja) (mjukgör, tätar?)
Svensk dalbränd tjära (vattenavstötande, skyddar ytan, luktar)
Svensk kokt kallpressad linolja (mjukgör, tätar, kan användas som härdare)
Sältran från Gryts skärgård (tätar, mjukgör, luktar)
Ryssolja från tidigare experiment (tätar, vattenavstötande, antiseptisk, innehåller lösningsmedel)
Önskelistan över vad jag skulle vilja ha haft med: Grävlingsfett, minkolja, ister med mera.
Med dessa ingredienser satte deltagarna igång.
Tre sorters olika blandningar fokuserat vi på:
1. Luktfri färglös lädersmörja
2. Svart lädersmörja med tjära
3. Svart lädersmörja med ryssolja
Luktfri färglös lädersmörja
Den första är väldigt enkel, dess huvudingrediens är talg som man efter behag häller i valfri mängd bivax. Bivaxet bestämmer också smörjans hårdhet. Vill man ha en mjukare, mer lättapplicerad smörja drar man ner på bivaxet. Det krävs inte mycket för en ganska hård salva. Denna smörja torde fungera även på läpparna och är ätbar i värsta fall.
Om man önskar en lättflytande modell går det bra att tillsätta en vegetabilisk olja, typ matolja. Då kan det bli mer som en läderbalsam. Jag har sett ett recept med lite linolja i och exakt vad det gör med smörjan vet jag inte. Linolja har som bekant lite speciella egenskaper till skillnad från matolja. Linoljan borde, misstänker jag, bilda en hinna på lädret.
Svart lädersmörja med tjära Detta recept skiljer sig inte mycket från ovanstående men en viss mängd tjära tillsätts i blandningen. Tjäran är vattenavstötande vilket är bra, men det ger också en skarp lukt som är troligen angenäm för dig som brukligt läser denna blogg men kanske inte för dem som vant sig vid föreställningen att samhället ska vara luktfritt eller lukta av valfri citrusfrukt. En annan effekt av tjäran är färgen som kan göra att dina ljusa lädervaror förmörkas.
Mängden tjära är svårt att uppskatta en del sjöbusar vill ha så mycket som 1/3 tjära. Pröva dig fram, jag hade troligen inte i mer än15- 20%. En av mina besökare smorde upp mina gamla 1700-talsdojjor och de blev som nya och doftade friskt som ett nytjärat kapell.
Nysmorda skor och lädersmörja, ryssolja i den vänstra, tjära i den högra.
Svart lädersmörja med ryssolja
Denna ryssolja går också under namnet nävertjära och är framställt på samma vis som vanlig trätjära fast istället för törved används björknäver. Hur man framställer ryssolja kan du läsa här. Min ryssolja blev ganska hårt bränd och hård som harts i princip. Många talar om att man behöver spä ryssoljan med fett eftersom den är allt för stark i sin rena form. Ryssläder är synonymt med ryssläder som är ett speciellt sätt att behandla skinn som givetvis kan tänkas ha sitt ursprung i Ryssland. I recept på lädersmörja från tidigt 1800-tal som jag tittat i har man spätt ut ryssoljan med sältran.
Jag tog min hårda ryssolja och mjukade upp den i ett vattenbad till den blev helt flytande. Jag prövade sen att hälla den ner under omröring i sältran. Det slutade med en hård kaka av all olja bildades runt skeden. Vi gjorde om försöket och värmde upp oljan och tillsatte den nu i varmt sältran och nu upplöste den sig fint. Denna koncentration hälldes sen i smält talg med en liten tillsats av bivax.
Resultatet blev mycket bra, ganska likt den andra svarta smörjan fast med betydligt mindre doft och något hårdare.
Slutsatsen av detta experiment är att lädersmörja är något för alla, det är enkelt att komma igång med, råvarorna är billiga och det går att få precis den smörjan man vill ha.
Även mina knäband fick sig en omgång med den tjärbaserade smörjan. De livet åter.
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar. Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
Bok: Mattias Gardell – Rasrisk. Mycket omfångsrikt berättar denna bok en historia om rasorienterade rörelser i USA. Allt ifrån Ufo-troende svarta muslimer till separatistiska dyrkare av den ariska rasen. Betyg: 4 KKK-tomtar av 5.
Militariamässan hösten 2011. Trots höga priser och begränsade omfång är vår enda stora militariamässa allt igenom trevlig. Det går trots allt att göra fynd men mest undrar man varför Hitlerfetishismen är så dominerande. Finns det inte saker i vårt eget kulturarv som är intressantare. Betyg: 3 MÖPar av 5.
Nu har jag lagt om taket på hallen på ladan. Ett läckande problemtak som nu åtgärdats med i princip det jag hade hemma. Oanvänd fjällpanel från förra ägarna, skräpvirke, gammal begagnad läkt och taktegel ifrån en släkting. För 200 kr kan man komma så här långt:
1. Aluminium.
2. Medelst våld avlägsnades plåten och döljer massa takspån. Notera hålet framtill där det läkt i åratal.
3. Spånen täcker nu marken omkring och de nakna takstolarna berättar om takkonstruktion och så länge som huset haft denna utbyggnad har huset varit målat rött. Utbyggnaden är ganska gammal, åtminstone sent 1800-tal.
4. Dags för återuppbyggnad med begagnat material och diverse fjällpanel som aldrig kommer få komma i närheten av mitt hus. Det ser dock lite ålderdomligt ut med fjällpanelen på. Motorsåg och kap är bra att ha.
5. På med oljehärdad board, därav de 200kr. Jag återanvände nockplåtarna och drog fast dem med farmarskruv.
6. Läkta med gammal läkt och locklist.
7. Upp med pannor. Kapa med stenskiva med vinkelslipen till ditt snor påminner om röd smet.
8. Spika nockbrädor av överblivna nockbrädor. Beräkna vilken vinkel de ska ha och ställ in vinkeln på cirkelsågen. Spika på.
Runor har genom århundraden gäckat människans sinne, från dess begynnelse för nästan två tusen år sen till våra dagar. Runornas tecken har tjänat en mängd olika syften. Allt ifrån pompösa redogörelser om långväga resor och stordåd till enkla meddelanden och allmänt nonsens. Under medeltiden och fram till 1900-talet i vissa delar av Sverige. Runorna tjänade som ett folkligt alfabet med lokala traditioner och stil. Det sistnämnda gäller särskilt för dalarna som har ett eget variationsrikt runalfabet. Runorna levde dock sällan i skymundan för överhögheten och bland de lärde. Exempelvis har det nyttjats i medeltida landskapslagar, som försök till ABC-substitut under 1600-talet och för att stärka nordbornas nationella självkänsla under 1800-talet.
Hänglås med runor, okänd proveniens, daterat 1707 . Nordiska museet.
Runorna har sedan tidigt tjänat nordborna med en magisk klangbotten och de ansågs ofta bära besvärjande egenskaper. Hos allmogens kloka och trollkunniga brukades runalfabetet alltjämt som ett magiskt skriftsspåk. Det har ristats på mängder av platser och föremål i syfte att beskydda eller skada. I folkliga svartkonstböcker har de nedtecknats och på träbitar har kristna bönor ristats med kniv. Värt att notera är dock att där runorna haft en bred förankring som i dalarna, har de flesta runinskrifterna från medeltiden och framåt en praktisk innebörd såsom exempelvis ägarmärkningar, tillverkare och och liknande notiser. Men ett föremål som jag tänkte delge här är av det lite mer magiska slaget.
Folklig svartkonstmanuskript med runor från 1715. Titeln lyder ‘Negromänliska Saker författade i Trycket af Upgifvaren år 1715 öfversatte Från Ebreiska o Grekiska och Latin på Götiskan – 1410:- och sist på Swenska utskrifwit’. Nordiska museet.
Trollkniven
Det här föremålet kallas för trollkniven i Norrköpings Stadsmuseums föremåls arkiv. Den är ca 16,4 cm lång, dolkformad, bemängd med runor, symboler och bokstäver och är gjord av sten. Den skänktes till museet av en apotekare under 1900-talets första hälft. Den är daterad till 1500-1600-tal. Exakt vad den brukats till är svårt att säga. I folkliga magiska besvärjelser används ofta symboliska föremål som representerar något. Detta är föremål ska troligen liknas vid någon slags kniv. Knivar, stål och järnskrammel håller troll och onda väsen borta, kanske är det detta som åsyftas. Det ter sig dock något mer avancerat än så eftersom den är fylld med inskriptioner.
Jag har med hjälp av den litteraturen jag hade till hands försökt tolka knivens ristningar. Det visade ge mer frågor än svar. Med hjälp av olika sorters runrader försökte jag bena ut runorna och som jag ser det blandar ristaren runor med bokstäver. Jag har försökt vara konsekvent men nedan följer några försök.
Bokstävernas betydelse:
A =säker runa
(A) = möjlig
? = vet ej.
Den medeltida runraden:
U Q N ?
M U (U) Q N
A M (U) F
N ? (D) ? I
N ? ? ? T
? I T D (ej runor)
I cirkeln
? M H
? R N ?
? N (S) ? ?
K K (T)
Den medeltida runraden ger inte mycket info och särskilt svårt eftersom många runor inte känns igen.
Johannes Bureus avskrift av dalrunorna från 1599:
M U ? K N
E M U F
(I) ? D ? I
U K (F) A (N)
? I T D (ej runor)
I cirkeln
(Ö) M (H)
D R N ?
? (N) S A ?
K K ?
Bureus avskrift av dalkarlarnas alfabet ger inte mycket mer information även om några fler frågetecken rätades ut. Det är inte helt säkert om Bureus avskrift är helt tillförlitlig men är i vilket fall intressant då det är den äldsta varianten av dalarnas runalfabet.
1700-talets dalarunor:
U K (N) (A)
M U A K (N)
E M U (F)
N Y D (U) I
U K F(A, N) N
? I T D (ej runor)
I cirkeln
? M H
D R N (D)
N N S ? (Y)
K K T
Dalarnas folkliga runalfabet förändras mycket under 1600-1900 och med en många varianter på varje runa. Det ger en bredare översättningsnyckel. Det är emellertid troligt att knivens ristningar är ett slags chiffer i bästa fall eller i värsta fall härmande av runor med inget verkligt innehåll. Syftet i det sistnämnda fallet skulle exempelvis vara att ristaren tolkar runorna som magiska och dess faktiska textmässiga betydelse är underordnad. Han kan ha haft tillgång till äldre runor i sin omgivning men inte känt till dess innehåll. Om föremålet är ifrån Östergötland där runorna tidigare spelat ut sin roll som folkligt alfabet är det troligt att det rör sig om ett magiskt sammelsurium. Kanske hade ristaren rent av ett eget runalfabet.
Kanske har någon av er läsare en tolkning. Det är välkommet!
Källor
Tillhagen, Carl-Herman (1958). Folklig läkekonst. Stockholm: Nordiska museet.
Benneth, Solbritt mfl. (1994). Runmärkt Från brev till klotter runorna under medeltiden. Borås: Carlssons bokförlag
af Klintberg , Bengt (1988). Svenska trollformler. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Enoksen, Lars Magnar (1998). Runor Historia Tydning Tolkning. Stockholm: Historiska media http://www.digitaltmuseum.se
Detta inlägg är en fortsättning på en liten redogörelse för sommaren och i förlängningen höstens renovering av ladan. I förra inlägget kunde vi läsa om takomläggningen och jag tänkte nu fortsätta med skorstenen och snickerierna. Torrt, matnyttigt och lite pliktskyldigt.
Jag tänkte vi skulle titta lite på hur man kan göra med en ful skorsten. Det var kanske en av de fulaste och tråkigaste skorstenar som kan tänkas. Sen takomläggningen på 60-talet gavs den smutsgrått skal av galvaniserad järnplåt. Popnitad och senare tätad med någon slags fogmassa. Stiligt.
När taket lagts om bröt jag bort popnitsskarven och tänkte att delar kanske skulle kunna gå att återanvända. Jag tog helt enkelt och kapade bort övre halva delen med vinkelslipen och fick nu en lämplig skorstensplåt.
Med hjälp av slagborr och spikplugg naglade jag fast den stympade plåten med ett mycket lyckat resultat. Nästa steg i renoveringen blev att plocka fram kalkbruket och börja jobba. Jag började med att dränka skorstenen med vatten. Pensel är oumbärlig för amatörmurare som jag. Plaska på med vatten, gärna dagen innan och lite då och då. Teglet suger åt sig vatten och kommer annars dra fukten ur bruket.
Det samma gäller för teglet du ska mura med. Dränk de i vattnet en stund, det bubblar och fräser i vattnet. Skaffa dig murslevar och gärna en murarhammare. Jag hittade inte min murarhammare utan tog en mejsel och en vanlig hammare. Det är behövs när du ska dela på stenarna. Hugg en linje med mejseln och efter ett tag spricker stenen förhoppningsvis där du menat. Man lär sig kvickt att hugga hyggliga stenar. Jag har över tegelstenar som är halva tjockleken. Tanken är att mura ett litet krön på skorstenen vilket det troligen har varit från början.
Sen är det bara att blanda bruk och mura…och hur man murar det är inte jag rätt person att berätta. Det får någon annan smartbyxa berätta för dig eller så kan du titta i en bok och sådana kan du finna på ditt lokala bibliotek som brukar finnas de centrala stadsdelarna där du bor. Så här käckt blev det efter två varv vilket känns ganska diskret. Fotot är medvetet lite på avstånd för att ni ska slippa avundas mina perfekta fogar som brukar uppstå efter att ha murat 3-4 gånger i sitt liv.
Jag tycker det är väldans prydligt med putsade skorstenar och kunde inte låta bli att putsa den. Det tjänar också en funktion för att det ska bli tätt mot plåten nedtill. Att putsa tycker jag är asjobbigt och inte blir det lättare när man gränslar en vass tränock. Att få till rätt konsistens på bruket och dessutom få det att fastna på teglet är kräver gudomligt tålamod. Det hade varit en poäng att klä skorstenen i hönsnät för att få bruket att fästa bättre men varför göra det lätt för sig när man kan krångla. Penseln kommer väl till pass när man ska jämna till putsen.
Efter att ha gjort om putsen en gång på grund av plötsligt störtregn blev det trots allt rätt bra. Man kan ju välja att ha en plåt uppå krönet också men eftersom det varit utan skydd i 60 år utan problem och frostsskador valde jag att putsa upp en avrinningsyta och ser hur det går i vinter. Allmogeskorsten 2000!
Så var det snickrandet och det tänkte jag sammanfatta med en bild.
Så här ser ladan ut från vägen i sin nuvarande form. Jag har valt att satsa på tränockar högst upp som är gjorda av breda plank av tätvuxen fura. Vindskivorna är skarvade och påbyggda. Överliggarna är också av trä. Det är mycket medvetet att hålla ner på plåtdetaljerna, särskilt på uthus där de troligen inte var särskilt många. Jag fann resterna av den gamla skorstensplåten och de är minimalt breda och sparsmakade. Idag har många för vana att bombardera sin tak med plåtar av alla dess slag vilket får huset att se modernt, trist och otidsenligt ut. Jag har också satt upp en takfotsbräda då ändarna på takfötterna är dåliga och skyms nu av brädan. Att laga och byta sådana här självklara detaljer tar en hel del tid och är rätt jobbiga att åstadkomma om man som jag ofta är själv på bygget.
Vad nu då?
ladans exteriör ska fixas mer under det kommande.
1. Den lilla utbyggnaden på framsidan ska taket bytas på. Det görs i detta nu, från plåt till tegel.
2. Fönstret till vänster som vetter mot vägen som ses på bilden ovan ska bytas. Ser inte klokt ut i jämförelse med det gamla fönstret till höger. Jag har tagit hem inte mindre än 10 gamla fönster med karm som ska användas lite här och där på egendomen. Det är de som ligger under pressen på bilden.
3. Nästa steg har också med fönster att göra, det har suttit ett fönster på gaveln som syns tydligt i lappningen i väggen. Där ska ett fönster in.
4. Viss panel på framsidan ska plockas bort då den inte är original. Jag misstänker dock att de sitter där för att täcka gamla husbockattacker. Kan bli hemskt spännande.
5. Få bukt med dräneringsproblem på framsidan för att undvika att få mer fuktskador.
+300 miljarder andra saker. Det är husägandets ok.
I allmogens föreställningar kring sjukdomar gavs trollskottet ett stort utrymme. Trollskottet kallades även för finnskott, lappskott eller villarpaskott och kännetecknades av plötslig sjukdom eller oförklarlig smärta. Trollskottet hade vanligen en avsändare som med magiska medel satte skott på ett offer. Resultatet av skottet kunde variera kraftigt ifrån slaganfall, rännskita, bölder, frossa till vansinne och galenskap. Vägarna att sätta trollskott på sina fiender är många men involverar ofta någon slags magisk projektil, vanligen mer symbolisk än av faktisk innebörd. Inte sällan användes pilbågar eller bössor när man skulle sätta trollskottet. Exempelvis berättas det i Värnamo socken:
Skjuta trollskott tillgick sålunda. Man skaffade sig ett föremål t. ex. en näsduk, som hade tillhört den som man ville åt. Vidare skulle man anskaffa malm från sin och fiendens hemsockens kyrkklockor samt mull från kyrkogårdarna. Med detta och krut laddades bössan. Istället för hagel lade man i ett människoben samt en kula, stöpt av ärvt silver, samt en kula stöpt av kors bly d. v. s. av en blybit, som haft form av ett kors. Av näsduken gjorde man en docka, denna docka hängde man upp i ett träd vid en korsväg. Så sköt man på dockan. Man kunde efteråt på dockans utseende se, om en fiende överlevt eller ej. Trollskott kunde man endast skjuta en torsdagskväll i nedan.
Liknande rituella tillvägagångssätt finns där ingredienserna byts ut eller förändras, ex dockan kunde huggas av en tallbit och få ett hjärta av en stulen oblat. Som ovan antyds är tillvägagångssättet genomsyrat av symbolik och i folktron starkt laddade komponenter.
I brist på skjutvapen kunde andra metoder anbringas. I Jösse härad berättas följande:
Dorti Nilsdotter i Granbäck bekände vid tinget 1706, att hon av en finska lärt att göra ”trollskott” på så sätt, att hon skulle taga näverknutar och hår av sådant skinn, som blev på barkade hudar och trilla detta tillsammans till en trind rulle. Då hon ville göra någon skada, skulle hon kasta den åstad och befalla den fara dit hon ville i djävulens namn och genom hans konster, och allt skulle ske. Och uppgav hon sig därmed ha tagit livet av Olof Björnssons sugga och trenne getter tillhöriga Håkan Elofsson i Dal, för det de varit hårda mot deras legopiga, som var hennes goda vän.
Berättelserna om trollskottet är många och vitt spridda över vårt land. Botemedlen är också talrika och följer den allmänt brukade doktrinen i folkliga medicinen, det vill säga ”ont ska med ont fördrivas”. På så vis påminner boten om trollskottets kastande. I äldre tider användes gärna därför små miniatyrpilbågar som man kunde skjuta små ofarliga pilar mot den värkande delen eller mot norr där trollskottet i allmänhet ansågs komma ifrån. Där bössor fanns tillgängliga laddades de magiska botemedel såsom naglar och hår från den sjuke, ärvt silver, 9 träflisor från fruktbärande träd med mera. Tidpunkten för bösskottet var ofta viktig, exempelvis tre torsdagsnätter i rad före soluppgång.
En så kallad skjutpinne med förlaga från 1800-talets Småland.
Istället för skjutvapen kunde även så kallade skjutpinnar brukas. Dessa enkla redskap tillverkades av en pilgren som klövs i ena änden och en liten träbit spärrade upp det kluvna snittet. Genom att peta på den lilla träbiten lossnar den och skjuts iväg av spänningen i klykan. Innan uttalar man ramsan:
Jag skjuter. Jag skjuter för trollskott och villarpaskott samt för allt djävulskap som finns!
När detta var genomfört skulle trollskottet ha försvunnit. Det var inte alltid det fanns bot, exempelvis om trollskottet var menat att ta livet av någon. I sådant fall kunde även trollskott sättas på den häxa som utfört dådet. Man kunde då bränna nio sorters lövträ som plockats en tidig torsdagsmorgon och av askan förladda bössan med. I djävulens namn skulle bössan sen skjutas med kula och aska mot en människofigur ristad i ett träd. Där skottet tog skulle häxan bli skadad. På så vis kunde man också hämnas förgångna trollskott.
Idag lever trollskottet i viss mån kvar, vanligen förknippat med ryggont, det vill säga ryggskott. Det tycks också i pastischform, föga oväntat, fått ett visst utrymme hos dagens nyandliga smörgåsbord. Vem kunde ana? Artefakterna som används i ovan beskrivna ritualer är vanligt förekommande i otaliga andra sammanhang, både i såväl onda göromål som i botemedel. Fantasin och kombinationerna är oändlig och inte sällan av makaber art. Det är inte utan att man gärna försöker föreställa sig hur ovan ritualer tog sig uttryck i det riktiga livet. Vad tänkte människorna när de hörda avlägsna smällar av gevär om torsdagskvällarna?
Källa: Carl-Herman Tillhagen (1958), Folklig läkekonst. Nordiska museet. Stockholm.
Skjutpinne tillverkad av mig.
Full fart med utbildningar, jobb, hussnickrande, jaga och annat som ni kommer bli varse av snart (några av er vet…). Jag syr på fikarasterna, det är i princip den tid jag har för hantverk. Mattias Gardells tegelsten Rasrisk (fantastisk biografi över USAs tveksamma politiska mentalitet) är det enda jag orkar ägna mig åt innan jag somnar.
En sak som jag inte ägnat mycket tid är min samling av gamla vapen. Häromdagen damp det dock ner en härlig sak.
Foto: Bukowski.
Det är just sådana här bössor jag samlar på. Helstockade, stilrena och enkla 1700-1800-bössor. Detta är 116 cm kantstött bössa som saknar lite träflisor i stocken men som i övrigt är helt ok. Eldstålsfjädern är en ordentligt tarvlig bit pissmide som inte är original. Jag misstänker att en hel del är bytt, rörkorna är blandat mässing och järn. Framstocken har fått en skitful nätskärning av någon skojfrisk bonde på 1800-talet.
Bössan är slätborrad 16mm med oktagonalt kammarstycke, stämpelmärkt PIG och 1806. Årtalet syftar troligen på inte tillverkningsåret den bör vara äldre.
Varför köper man sådana här? Jo i mitt fall är det för att få en ok 1700-talsbössa som jag inte behöver vara så rädd om. Det är obehagligt att smyga runt med kompletta toppvapen i reenactmentsammanhang. Här är mycket bytt men allt sitter ihop i en trevlig förpackning. Denna ska det skjutas med. Kulor fanns med i kolvlådans stock. Undrar just hur länge de har legat där? I min luttrade inställning till handeln med antika vapen utgår jag från att de lagts dit i modern tid. Få anar hur mycket det skruvats, plockats delar och fipplats med dessa tingestar. Orörda vapen finns men många är meckade med.
Nu när jag börjat få ihop en liten fattigmanssamling kan man börja jämföra stilar, särdrag och moden hos vapentillverkningen. Civila vapen samlar jag ju på därför att alla vapen är unika till skillnad från militära vapen som är numrerade, stämplade, masstillverkade, kopierade och byråkratiserade med tvångsmässig nojighet. Men ibland undrar man ju om man ändå hamnar i samma träsk som de militärt överintresserade personerna. Här är tre exempel på detta.
Under 1700-talets andra hälft producerades många slanka, snygga och ganska lika gevär. Ett vanligt ornament är slingorna vid kindstödet. Kvalitén på arbetet kan skifta vilket tydligt framgår av bilden, i mittersta fallet ganska taffligt medan den nedre håller mycket hög kvalitet. Den nya bössan som är överst, lägger sig i något slags mellanskikt.
Väl mött!
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar. Under den här rubriken kommer jag i framtiden lägga smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
Bok: Carl-Hermann Tillhagens Allmogejakt. En av våra främsta etnologer, du kan lita på Carl-Hermann. Med glädje berättar han för dig om den folkliga jakten förr, liksom han gjort med många andra ämnen utan att skräda på orden. Betyg: 4 lodbössor av 5.
Bok: Laila Durans Scandinavian Folklore. Dräktporr framställt på det mest verklighetsfrämmande, nästan naiva vis. Är det detta som gammalsvenskromantikerna och Jimmie Åkesson sitter och tillfredställer sig själva med? Jag vet inte, men detta folkdräktspropagandistiska flaggskepp kan vara det bästa som hänt folkdräktscenen på årtionden. Betyg: 4 völkischpoäng av 5.
Musik: Susanne Rosenbergs Krokar, länkar och krus. Ett förr vanlig musikaliskt uttryck som idag sällan kommer allmänheten till livs – folkliga koraler. Knepiga, snirkliga, långsamma och säregna melodier med våra förfäders hela vemod som klangbotten. I små doser oöverträffat. Betyg: 3,5 orgellösa kyrkor av 5.
Vårt enda genuina uthus, vår lada har under nära hundra år levt i en motig tillvaro på väg mot fördärvet. Jag har hört rykten om att gården Liljerum var i dassigt skick när den såldes 1949 och om det stämmer tycker jag mig se spår av detta. På 1950-talet skvallrar bygglovsplaner om ambitiösa ombyggnader med boningshuset och troligen styrdes även ladan upp vid denna tid. Någon gång på 50-60-talen gjorde någon plåtnasare stora pengar på att kränga aluminiumtak till gårdarna kring Söderköping. Troligen var han en bländande försäljare, svärmorsdröm och riktigt len i truten för alla gamla gårdar i grannskapet har grönskimrande aluminiuntak på sina lador. Han besökte även vår lada.
Liljerum i sin finaste modernistiska skrud på 60-talet. Allt var möjligt!
Sommaren utgångsläge vittnade om en bister verklighet med framför allt läckande tak som jag hjälpligt under stor irritation försökt täta. Det var tydligt att det tidigare varit problem med detta plåttag då man försökt förstärka det med mer och åter mer skruv. Till föga nytta eftersom hålen blev fler.
Plåttak har räddat och räddar många hus från undergång med problemet är att när det väl är hål i dem så är det. Vi hoppades på en molnig vecka då vi en dag i slutet av juli satte kofoten i problemen. Vi beslutade att börja med huvudtaket och senare behandla den lilla utbyggnaden som förvisso också läkte som ett såll.
Under plåten dolde sig det egentliga underarbetet som de ursprungliga tegelpannorna vilat på. Tjocka lager av spån var det som spikades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då spik började massproduceras i fabriker. Troligtvis ett fruktansvärt slit att klyva fram och spika fast.
Rivandet var dammigt, varmt och spred små stickor och skit i alla riktningar. Att inte något snille kom på tjärpapp lite tidigare är otroligt. Idén känns med dagens mått idiotisk, att på allvar köpa 300 miljarder spik och låta en spånhyvel spotta ur sig minst lika många lövtunna träbitar. Men visst värre saker har man ju hört som en brittisk general som i början av första världskriget sakligt proklamerade att stridsgas, kulsprutor och flygplan vara var krigstekniska modeflugor. Han passade istället på att återinföra lansen för kavalleriet.
När vi hade fyllt gården med brännbart material värdigt en tändsticksfabrik kunde vi begrunda underunderarbetet som bestod av en blandning kasserad plank och återvunnet skräp.
Här ovan syns också andra sidan och det är vad man skulle kunna säga den onda sidan att jobba på. Fallhöjden är säkert sex meter från nedersta brädan. Vi drog ut ca 300 miljarder små spikar ur bräderna och jag producerade ass-less pants på löpande band då jag ständigt rev sönder brallor mot uppstående spik och stickor. Det blir mycket att vanka runt som en hukande skotträdd anka på taket. I ett tidigt skede var vi inne på att slå på råspont på hela taket men vi valde av tidsmässiga och arbetsmässiga skäl att lappa existerande brädor och slå på oljehärdad board istället. Jag rekommenderar board, det är med ekologiskt, stadigt och ekonomiskt försvarbart.
När även bärläkt och ströläkt ägnade vi de sista minuterna innan kvällning till en aktivitet som troligen redan nu i oktober 2011 är obekant eller kastat i glömskans hav av internettrender, s k owling.
När det är dags att lägga pannor så kan det vara praktiskt att låta det sammanfalla med en släktträff. Vi använde de pannor som var över från förra årets takomläggning. Precis som med förra årets arbete var det sommarens varmaste tid och utan en tillstymmelse till skugga någonstans stektes vi bokstavligen marinerade i smuts och svett.
Läggningen var inte problemfri, vi kunde räkna till tre olika fabrikat på pannorna, minst. Liknande pannor men detaljer gör att pannorna kan dra åt olika håll, exempelvis kortare klackar, annan längd och kupor. Efter ett par timmars krånglande kunde jag och far äntligen söka oss till fast mark igen.
Fortsättning följer om träsnickerierna på ladan.
PS. Tack alla som kom och stretade även denna sommar. Nu finns det inga mer tak att slita med.
Du har kommit till Anders Lindkvists hemsida. Jag är museipedagog med ett särskilt intresse för hantverk och levnadsförhållanden. Här hittar du redogörelser, information, experiment, tankar och rena påhopp inom områdena historiska hantverk, reenactment, gammalt leverne, vapensamlande, byggnadsvård och gamla saker.
Detta är också hemsidan till företaget Kurage – Historia & Vapen som tillhandahåller det mesta inom jakt- och vapenhistoria.
Vill du nå mig? Skicka ett mail:
kuragehistoria@gmail.com
Jaha Kurage, vad ska vi ta för bössa idag på klappjakten? 
Armens byxor m/1756. Notera råkanten, det är även råkant på bensluten. Bild: Armémuseet. 
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 