En ny bössa.

Full fart med utbildningar, jobb, hussnickrande, jaga och annat som ni kommer bli varse av snart (några av er vet…). Jag syr på fikarasterna, det är i princip den tid jag har för hantverk. Mattias Gardells tegelsten Rasrisk (fantastisk biografi över USAs tveksamma politiska mentalitet) är det enda jag orkar ägna mig åt innan jag somnar.

En sak som jag inte ägnat mycket tid är min samling av gamla vapen. Häromdagen damp det dock ner en härlig sak.

Foto: Bukowski.

Det är just sådana här bössor jag samlar på. Helstockade, stilrena och enkla 1700-1800-bössor. Detta är 116 cm kantstött bössa som saknar lite träflisor i stocken men som i övrigt är helt ok. Eldstålsfjädern är en ordentligt tarvlig bit pissmide som inte är original. Jag misstänker att en hel del är bytt, rörkorna är blandat mässing och järn. Framstocken har fått en skitful nätskärning av någon skojfrisk bonde på 1800-talet.

Bössan är slätborrad 16mm med oktagonalt kammarstycke, stämpelmärkt PIG och 1806. Årtalet syftar troligen på inte tillverkningsåret den bör vara äldre.

Varför köper man sådana här? Jo i mitt fall är det för att få en ok 1700-talsbössa som jag inte behöver vara så rädd om. Det är obehagligt att smyga runt med kompletta toppvapen i reenactmentsammanhang. Här är mycket bytt men allt sitter ihop i en trevlig förpackning. Denna ska det skjutas med. Kulor fanns med i kolvlådans stock. Undrar just hur länge de har legat där? I min luttrade inställning till handeln med antika vapen utgår jag från att de lagts dit i modern tid. Få anar hur mycket det skruvats, plockats delar och fipplats med dessa tingestar. Orörda vapen finns men många är meckade med.

Nu när jag börjat få ihop en liten fattigmanssamling kan man börja jämföra stilar, särdrag och moden hos vapentillverkningen. Civila vapen samlar jag ju på därför att alla vapen är unika till skillnad från militära vapen som är numrerade, stämplade, masstillverkade, kopierade och byråkratiserade med tvångsmässig nojighet. Men ibland undrar man ju om man ändå hamnar i samma träsk som de militärt överintresserade personerna. Här är tre exempel på detta.

Under 1700-talets andra hälft producerades många slanka, snygga och ganska lika gevär. Ett vanligt ornament är slingorna vid kindstödet. Kvalitén på arbetet kan skifta vilket tydligt framgår av bilden, i mittersta fallet ganska taffligt medan den nedre håller mycket hög kvalitet. Den nya bössan som är överst, lägger sig i något slags mellanskikt.

Väl mött!

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken kommer jag i framtiden lägga smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok: Carl-Hermann Tillhagens Allmogejakt. En av våra främsta etnologer, du kan lita på Carl-Hermann. Med glädje berättar han för dig om den folkliga jakten förr, liksom han gjort med många andra ämnen utan att skräda på orden.
Betyg: 4 lodbössor av 5.

Bok: Laila Durans Scandinavian Folklore. Dräktporr framställt på det mest verklighetsfrämmande, nästan naiva vis. Är det detta som gammalsvenskromantikerna och Jimmie Åkesson sitter och tillfredställer sig själva med? Jag vet inte, men detta folkdräktspropagandistiska flaggskepp kan vara det bästa som hänt folkdräktscenen på årtionden.
Betyg: 4 völkischpoäng av 5.  

Musik: Susanne Rosenbergs Krokar, länkar och krus. Ett förr vanlig musikaliskt uttryck som idag sällan kommer allmänheten till livs – folkliga koraler. Knepiga, snirkliga, långsamma och säregna melodier med våra förfäders hela vemod som klangbotten. I små doser oöverträffat.
Betyg: 3,5 orgellösa kyrkor av 5.