Kategoriarkiv: Textil

Jag har tagit avstamp i folkdräktsömnaden genom att börja i den enkla änden, dräktskjortan. Ser man till folkdräkten från Vånga som den formaliserades i modern tid som högtidsplagg så har dräkten försetts med en efterkonstruktion till skjorta. Om vi går till Anna-Maja Nylén så hävdar hon att:

Skjorta saknas i samlingarna men har varit av vitt bomulls- eller linnelärft med hög uppstående krage och ärmar med linningar och spjäll.

Nylén hänvisar här till Nordiska museets samlingar men varifrån uppgiften om att det skulle vara en högkragad skjorta med ärmlinningar framgår ej. Det som är problematiskt är att denna uppgift står i stark kontrast till Prosten L. Wiedes upptecknar från 1840-talet samt delvis till Mandelgrens teckningar. Wiedes uppteckning är mycket detaljerad och troligen den mest omfattande beskrivningen av Vångabornas dräkt och deras leverne.* På följande sätt beskriver han skjortan:

Linnet består af en skjorta af blekt blågarnsväf med vida och tvärt afklippta ärmar, som räcka nedtill handlofven, saknar linning, sprund eller fäste med blott en smal fåll nedtill och kring handleden. I halssprundet är skjortan hopfästad med en nål. Skjortkragen är mycket låg.

Samma sorts skjorta ska ha använts vid såväl vardag som fest, sommar som vinter, enligt Wiede. Enligt denna uppgift rör det sig om en ålderdomlig skjortvariant då de flesta skjortor vid denna tid har en linning vid handleden. Wiedes bild förstärks ytterligare av en av Mandelgrens teckningar från trakten.

Mandelgrens teckning visar en skjorta med förhållandevis låg krage, ok över axlarna, knälängd, sprund i halsen och enkla ärmslut. Det är troligt att mannen som avbildas är klädd för arbete en varm dag då hans knäskålar och nakna fötter i de karaktäristiska vångaträtofflorna syns. Det kan tänkas att Mandelgren avbildar en slags arbetsskjorta (likt en bussarong) men det är tydligt att de speciella elementen i Wiedes uppteckning stämmer överens med Mandelgrens teckning. Mer problematiskt är dock att Mandelgren avbildar även en bergsbonde i Vånga som tydligt bär hög krage.

Viktigt att poängtera är att detta inte givetvis måste vara ett motsatsförhållande då det faktiskt kan ha funnits två sorters skjortor (även fler!). Vångaböndernas dräkt är ett sammelsurium av gammalt och nytt, omodernt och moderiktigt. Om man tar tar både upptecknarnas uppgifter för sanna så har åtminstone båda skjortvarianterna använts i arbete och vardag.  Jag har inte funnit spår av att Nylén har läst Wiedes uppteckning då hon endast refererar till Richard Dybecks betydligt kortare beskrivning av vångadräkten i tidskriften Runa från år 1844. Dybeck utelämnar alla detaljer om skjortans beskaffenhet.

I slutsats kan sägas att det är troligt utefter källorna att det existerat två sorters skjortor i Vånga, en med hög krage som kan ha haft åtsmitande ärmlinning men också en mer ålderdomlig skjorta med låg krage och enkel, ledig ärmlinning. Eftersom inga kända exemplar av  någon av skjortorna finns bevarade är vi utelämnade till att tolka och rekonstruera.

Skjortan.

Bilderna nedan är tagna hemma hos mina farföräldrar i Djurås by och jag har inte brytt mig om att stryka skjortan. Vi kan låtsas att det är av estetiska skäl.

Enligt Wiedes uppteckning ska skjortan sys av blångarn som är den grövsta formen av linnetyg. Det är ett tyg som inte enkelt låter sig skaffas utan jag valde istället en handvävd treskaftad kypert av god kvalitét. Ofta när jag undersöker särkar och skjortor från den avsedda tiden blir jag ofta imponerad över linnets tyngd och tjocklek, liksom dess mjukhet. I dag är det svårt att komma över tätvävda linnetyger av likvärdig sort men detta tyg kändes troligt för en vardagsskjorta.

Modellen
Jag har valt att främst gå på uppteckningens linje med låg krage och en liten enkel fåll längst ner på ärmen. Som tillägg har jag enligt Mandelgrens illustration lagt till ett ok som kan skönjas på bilden. Ärmhålorna har små ärmspjäll och ganska stor sprund som börjar där oket slutar, som på bilden. Nedtill har jag inte följt bilden utan min är något kortare, främst på grund av materialbrist. Mandelgrens skjorta är mycket lång och det är svårt att fastställa huruvida denna skjorta har kilar i sidorna vilket är oerhört sällsynt när det kommer till mansskjortor. Särkar har vanligen kilar. Jag försökte få ut några ynka cm nedtill genom att skarva av överblivet material. Jag har slitsar vilket är kutym på mansskjortor.

Allt är sytt med gammalt bockens skogarn som är ungefär som 35/2.

*Wiedes uppteckning kommer föräras med en egen artikel så småningom.

I liten skala har ett antal allmogeintressenter börjat småprata lite om tidig 1800-tals reenactment sen förra inlägget där jag presenterade en idé om att skapa ett än så länge informellt sällskap som är intresserade av allmogekultur under tidigt 1800-tal. En Facebookgrupp skapades och nu är den uppe i 25 medlemmar huvudsakligen från Sverige men även Danmark. Det må vara något exkluderande för er som inte har facebook men så här i början är det ett fantastiskt lättmanövrerat system. Kanske kan det bli något mer inkluderande så småningom om intresset kvarstår det vill säga. Det är alltid entusiastiskt i början. I vilket fall har allt som har med detta projekt fått en egen flik med namnet allmoge att samlas under.

Det som står närmast till hands då man ska börja med en ny tidsperiod är att sy en ny dräkt eftersom det är det som trots allt är dig närmast och som syns utåt sett. Jag tänker mig att jag ska slå två flugor i en smäll och sy en passande folkdräkt samtidigt. Riktigt så kommer det kanske inte bli då jag försöker sy mig en mer vardaglig dräkt än den högtidsdräkt som många av våra folkdräkter är. Vångadräkten är dock präglad av en vad politiker skulle kalla en ”arbetslinje.

Jag vill med detta inlägg visa hur jag går till väga när jag ska söka källor till min dräkt och hur jag slutligen syr dräkten.

Skriftliga källor

Min huvudsakliga och mest inspirerande källa är författad av nationalsångstextförfattaren Richard Dybeck som runt 1800-talets mitt gav ut en etnologisk och kulturhistorisk tidsskrift vid namn Runa. År 1844 beskriver han (förutom vångabornas släktskap med dalmasar och ärofyllda upptåg i hjältediktningen) vångainvånarnas säregna dräkt:

Mannen bär på hufvudet en så kallad Glada eller Flik-mössa af grått eller blått vallmar, fodrad och kantad med hund- eller räf-skinn, och är i övrigt klädd i 1:o Väst af randigt mångfärgadt halfylle, 2:o Stäcktröja, äfven kallad Brodtröja, vanligen af svartbrunt valmar, fordom med en fåll kring halsen, men nu med ståndkrage 3:o långtröja, Vångakarlens egentliga hedersplagg, af svartbrunt valmar med tre veck baktill, och en rad häckten framtill, samt räckande till knä, 4:o förskinn, hvilket begagnas, så heligt som söcknet, 5:o holkbyxor af blekt blångarnsväf, ofta av två alnars vidd, samt räckande något nedom knä. På högra sidan är en ficka, kallad puta. 6:o Strumpr af svartbrunt helylle, vid hälarna försedda med skinnlappar, de der räcka en god tum öfver skons bakläder, samt 7:o grofva becksöm-skor, ofta med trädbottnar, och beslagna med dennrickor (ett slags sko-spik som de sjelfve tillverka).

Texten referar till en plansch i samma verk

Beträffande skriftliga källor är detta ett enastående exempel på hur en innehållsrik källa ser ut. Den ger oss i text hur en sak ser ut med variationer, kompletterat med en bild. Jag gillar skarpt också bilden av mansdräkten, den ser i mitt tycke väldigt cool ut i jämförelse med hur den ser ut i folkdräktsböcker från 80-talet. Denna bild är för närvarande min största inspirationskälla, men den måste givetvis jämföras med annat material. Innehållet i Dybecks redogörelse är saklig men kanske med en något tendentiös underton.

En annan skriftlig källa med bild gjordes av den etnologiskt intresserade konstnären Nils Månsson Mandelgren som under 1800-talet åkte runt och ritade av hus, gårdar, föremål och dräkter. 1846 var han förbi Vånga och ritade av en bergsbonde från Vånga bergslag. Mandelgren refererar dels till ovan källa ur Runa men också till prosten Levin Christian Wiedes manuskript ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842”. Detta manuskript är ännu inte i min ägo men kommer inom tid vara det då det finns publicerat i Meddelanden från Östergötland och Linköpings stads museum, 1958-1961. I denna källa genom Bengt Magnussons verk om Mandelgren, beskrivs bland annat att tobakspipan nyttjas överallt förutom i kyrkan och på kyrkogården och den bärs i ”putan” på byxan. Likaså ges upplysningar om förskinnet eller barmskinnet som nyttjas alltjämt fest som vardag, sommar som vinter likt ett hedersplagg:

Det är af Kalfskinn, och räcker från halsgropen till litet över knäet, bestående av bröstlappen, skinnet och tamparna. Bröstlappen eller förskinnets öfre de är midtpå utklippt i form av ett hjärta, med underlag af rödt kläde och broderier, oftast i zigzack med sådana meander af brons. Övfer hals, nacke och axlar saknar det alltslags fäste men fasthålles vid bröstet med en kort slingad skinnrem, som knäppes på en af vest- eller underrocksknapparna. Innanför bröstlappen lärer på bröstet hänga en liten kniptång [pincett] af messing, hvilken användning war referenten obekant. De twenne stora lädertamparna, som från sidorna af skinnet utgå och på ryggen hoplöpa, ihopfästas med hvar sin stora messingsknapp.

Vidare nämns att vångamannen ofta bär en skinnpåse med matsäck korshängd över bröstet samt en piska på samma sätt. Se bild nedan.

Det som också framkommer i Wiedes beskrivning och Mandelgrens skiss är tillbehören såsom pipan, eldstålet och den lilla fnösktunnan i mässing. Det tillkommer också några upplysningar vars grund är svår att fastställa. Det framgår ej om det är Bengt Jacobssons tolkning av Mandelgrens teckning eller om det är baserat på Wiedes ord:

Bredbrättad lågkullig hatt, grå vadmalströja, förskinn, knäbyxor, grå strumpor (som hålls uppe av knäband) samt på fötterna becksömsskor.

Om det är Wiedes ord skulle det skvallra om en mer arbetsartad dräkt med grå vadmal än den av Dybeck beskrivna dräkt. Jag lutar mig mer mot att det är Jacobssons tolkning av Mandelgren, men det återstår att undersöka när Wiedes text kommer i dager i sin helhet. I övrigt ger Mandelgrens intressanta upplysningar om en ny hatt med hattband, vanliga vita eller grå knäbyxor i ylle liksom verktyg och matsäckspåse i skinn.

I vidare forskning framöver blir det till att se till förlagor varav flera finns på Digitalt museum. Återkommer om dessa kvarlevor.