Etikettarkiv: slädbössor

Var det verkligen Axel Gyllenkroks vapen?

Mer extremt korta bössor!
Nyligen hade jag den förträffliga äran att öka på min lilla samling av slädbössor med två nya tillskott. Dessa extremt korta bössor har jag skrivit om förr och de tillhör en udda och ovanlig kategori vapen. De är den felande länken mellan pistol och bössa, jag väljer att använda begreppet slädbössa för civila varianter och pistolkarbin om militära varianter. Det är en väsentlig skillnad om bössan är en nedkapad fullängdsbössa eller om den är tillverkad med ursprunglig kort pipa. De äkta slädbössorna är ofta försedda med äldre ryttarpistolpipor från tiden runt 1700 då pistolerna hade sin maximala längd. Stockarna har också speciella proportioner som bara finns hos riktiga slädbössor. I det här fallet rör det sig först om en slädbössa från 1700-talets mitt/andra hälft med många av de typiska element som svenska civila bössor har vid den här tidpunkten. Den är stadstillverkad med almstock, kolvlåda, järnbeslag och spångad pipa. Jag har inte lossat pipan för att se om den är stämplad undertill men i nuläget framstår den som helt omärkt. Troligen är den gjord i någon av faktoristäderna som var aktiva vid 1700-talets mitt. Den andra bössan är en också en flintlåsbössa med almstock men med en paddelliknande fiskstjärtstock. Det är denna vi ska titta lite närmare på då den har en särskild kontext som jag nu ämnar bena ut.

Axel Gyllenkroks vapen?
Många vapen bär på spännande berättelser och kontexter. Ibland går de att slå hål på direkt, såsom fallet med en pistol som påstods ha tillhört Gustav Vasas livmedicus som presenterades för mig för några år sen. Den visades sig vara från 1800-talet. Berättelserna tenderar att växa med åren. Svårare var det med den björnstudsare jag själv införlivade i samlingen som är tillskriven den kände jägaren Llewellyn Lloyd. Den berättelsen skulle troligen med rätt arkivmaterial gå att verifiera, om tiden fanns det vill säga. Mitt grundläggande råd är att vara skeptisk mot alla typer av berättelser som är vidhäftade vid vapen.

Den här slädbössan kan nu vara ett exempel på detta. I kolvlådan hittades en intressant lapp.

Lappen berättar alltså att vapnet kommer från släkten Gyllekrok, att den köptes av en viss Gyllenkrok som var bankkamrer i Vimmerby på 1960-talet för 1200 kr (mycket pengar på den tiden…) Bankmannen ska i sin tur ha fått den av sin far som var major i Stockholm (kan vara major Carl Fredrik Oliver Gyllenkrok 1876-1944). På andra sidan har det kokats fram en kontext som försöker koppla vapnet till den kände karolinska översten Axel Gyllenkrok (1664-1730). Det verkar vara baserat på att pipan är stämplat med årtalet ”1710” och att sidobeslaget är märkt ”Gyllenkrok”. Är kopplingen trolig? Mitt korta svar är nej och varför ska jag nu berätta.

För det första är pipan en fullängdspipa från en svensk m/1704 ryttarpistol. Dessa pipor är ofta årtalsstämplade och har just det här utseendet, längden och kalibern. M/1704 är ett manskapsvapen och inte en pistol för höga officerare inom svenska armén som förväntades införskaffa sina egna och ofta påkostade ryttarpistoler. För det andra så är den nuvarande sammansättningen av vapnet från 1800-talets början. Den har en stockning i ljus alm och är typisk för 1800-talets ganska slätstrukna, svängda stockar med olika typer av nätskärningar.  Den har också enkla järnbeslag som också är typiska för 1800-talet mer funktionalistiska stil. Vapnet sattes samman av äldre delar vid denna tid, pipan från en äldre pistol, låset är också ett äldre 1700-talslås vars spetsiga låsplatta filats av i bakkant för att passa den nya tidens ideal med rundade låsplattor. Sidobeslaget som bär Gyllenkroks namn är också 1800-tal varför jag misstänker att vapnet kan ha tillhört någon av Gyllenkrokarna vid just denna tid.

Njet, det var inte din bössa. Foto: Svenska riksarkivet.

Så vad är sant? Troligen bara det som står på ena sidan av lappen. Om vi utgår från att ägarmärkningen är genuin så är det troligen så att vapnet verkligen funnits i släkten från 1800-talets början till 1960-talet. Det är egentligen bara det vi kan vara hyfsat säkra på. Lyckligtvis köpte jag vapnet endast på grund av dess utförande och inte kontexten. Var alltid vaksamma på alla historier som omger ett visst vapen, särskilt om ni förväntas betala mer pengar för historien.

Jag har iallafall nu fem korta bössor varav de tre översta är verkligt genuina slädbössor. Den fjärde är en räfflad lappbössa med tåspännarlås och den femte min hemmabyggda best som går under namnet ”Svartsnärpan”.

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Svartsnärpan – Dawn of the evil slädbössa

Först lite information!
Inledningsvis vill jag påpeka att det är lite glest mellan artiklarna. Anledningen är givetvis livet självt som pockar på min uppmärksamhet. Det är familj, hus, vildsvin och min egen hälsa som går före. Dessutom mitt ordinarie arbete som jag vill slå ett särskilt slag för. I sommar basar jag över ett helt friluftsmuseum, Färgargården i Norrköping. Sveriges enda färgeritekniska museum ska öppna igen och museet gestaltar ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Jag ska vara där och reenacta 1800-tal hela sommaren. Kom gärna förbi och följ vårt arbete på vår FB-sida! En del av det som sker där kommer också bli material här på bloggen.

Här kommer lite programpunkter för sommaren, jag tror det är mycket som intresserar er som är min målgrupp för denna blogg.

 

Svartsnärpan – Dawn of the evil slädbössa

 

I brist på verkligt omdöme i kombination med ett dumt infall köpte jag ett ledsamt stycke skjutjärn. En värsta sortens flintlåsbössa, byggd på alla möjliga delar, en nedsågad muskötpipa, ett muskötflintlås m/1762 och en ful putsad kortad stock och en apart bakkappa. En ful bössa kort och gott. Det korkade infallet jag fick när jag först såg kan sammanfattas med ett ord – slädbössa. Jag måste bygga den styggaste slädbössan som världen skådat. En mörk tingest ruvandes ett halvt skålpund varghagel i sin dunkla mage, en rännkulornas honmonster. Svartsnärpan skall bliva hennes namn! 


Källa: Svenska akademins ordbok 1981.

En del av er kanske minns artikeln om de extremt korta bössorna? Slädbössor är en fantastisk genre bössor, korta självförsvarsbössor som använts för att avvärja såväl rovdjur som rövare men även vid oplanerad jakt under färd.

Bygget
Innan ni börjar läsa hur det gick till, vill jag som ruinromantisk, vapenhistorisk fetischist säga att jag vill verkligen inte starta någon slags trend här. Välj med omsorg ditt projekt om du nu liksom jag vill sätta sågen i en pipa. Välj sådant som saknar större kulturhistoriskt värde, det vill säga dåligt skick, hårt renoverat, sentida byggen, återkonverteringar och liknande. Jag vill verkligen inte se några av okunskap nedsågade bössor som annars är helt ok.



Utgångsmaterialet var inte vackert att beskåda. Inledningsvis fick jag lämna låset hos vapensmeden för att passa in en ny slagfjäder då den gamla brustit. Det som var kvar av kolven fick vara mall för den nya piplängden. Att förlänga stocken hade också kunnat vara ett alternativ och det hade också blivit en rätt snygg och oändligt mycket bättre balanserad bössa. Men eftersom jag inte är någon höjdare på den typen av avancerad träslöjd så fick det bli bågfilen. Med hjälp av maskeringstejp markerade jag snittet och började såga.

När pipan var kortad så filade jag i ordning mynningen. Personligen hade jag föredragit en pipa som var skapt i den här längden. Fina slädbössor är gjorda med ursprungligt korta pipor och får därmed tunnare gods i mynningen och blir därmed betydligt graciösare skapelser. Min pipa saknar för närvarande korn, vilket heller inte är nödvändigt på dessa närstridsvapen. Men jag skulle gärna vilja ha korn i framtiden för att det gör att bössan ser mer hel ut.

Kolven var belagd med någon hemsk lack. Jag valde att sickla hela kolven med en vass kniv och sen slipa av den.

Eftersom framstocken var så pass kort ville jag skapa ett snyggare avslut. För att göra den mer elegant började jag med att öppna upp laddstockrännan för att kunna förse den med en rörka. Jag ville också att bössan skulle ha en hornnäsa så jag täljde och filade in en ansättning att limma en bit horn på. Jag tog ett spräckt kruthorn med lämplig dimension som sågade till.

Hornbiten lät jag koka i någon timme för att göra den mer flexibel. Jag limmade den sen med kontaktlim.

Jag tittade sen på andra bössor jag har hemma från 1700-talet och formade sen hornet och träet för att få en trevlig övergång. Inpassningen blev helt ok men inget mästerverk. Jag valde också att skära en enkel dekorrand längs med laddstocksrännan.

Många bruksvapen under 1700-talet svärtades med linolja och kimrök. Svenska arméns musköter svärtades ända fram till 1800-talets början, idag finns sällan svärtningen kvar utan den avlägsnades ofta under 1800-talet. Det är mer av en färg än en bets som man kan se på den här originalsvärtningen på min m/1716-1805 musköt.

Jag blandade en pasta bestående av kimrök och kokt linolja som jag i omgångar strök i tunna lager och sen eftertorkade. Vid det här laget hade jag kommit över en passande rörka från en genomrutten, piplös subsidiemusköt. Rörkan passade jag in framtill och ordnade en gammal rembygel som också säkrade rörkan i träet.

Nu var det dags att göra en laddstake. Eftersom rörkan är ganska trång och avsedd för metallladdstake så var jag tvungen att göra en ganska tunn i trä. Jag använde mig av Larry Potterfields metod som fungerar på så vis att man gör en slipjigg med sandpapper som man sen slipar ner träbiten till rätt form med hjälp av borrmaskin. Jag orkade inte bygga en hel jigg utan gjorde en enkel i trä som gick att trycka ihop i skruvstycket.

Det är väldigt lätt att dra av laddstaken om man kör för snabbt och den vobblar, så kör försiktigt när du tar ur den ur jiggen. Jag valde ek i brist på andra träslag. Den färdiga laddstaken passades in och svärtades lätt.

Svartsnärpan var född till världen.

That why they call it a flinchlock….

Ta

Hur bra funkerar då denna svarta dikesrensare? Balansmässigt är det såklart en katastrof, det är i princip en pistolkarbin, men funktionen är det inget fel på. Den är gjord för att spruta snärpor över ondsinta rövare, vargar och valfria mylingar som kommer för nära. På det hela, ett roligt litet projekt.

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen