september 26, 2011 · 9:00 am

Söndag med kniv och yxa i hand.

Denna söndag var föremål för en ovanligt lugn historisk verkstad på Norrköpings stadsmuseum. Norrköpings befolkning låg hemma och pöste med präktig dagen-efter illamående efter en stor överkonsumtion av kultur och rödvin. Norrköpings kulturnatt fullkomligt bombarderade de annars inte alltid kulturintresserade invånarna med god kultur. Helt plötsligt levde stan upp och alla skulle gå ut och titta på allt intressant, liksom bunkra upp för att slippa undan poesiaftnar, konstinstallationer, gallerier, salta pinnar och experimentjazz för ett helt år framöver.  Jag gillar kulturnatten.  Jag fick i alla fall smida lite på museet, skjuta lite svartkrut med kollegorna i Stenbocks karoliner, gå på improvisationsteater, lyssna på progressiv bluegrass och balkandansband, lyxfika och slutligen lyssna på performanceprogg på stadens antikvariat.

I vilket fall kan man säga att jag hade en lugn söndag på museet med nyfälld björk och vassa eggverktyg. Lite besökare hade jag iallafall och en trevlig backpacker-tysk som bestämt ville yxa fram en sked kombinerad med en stekspade.

För egen del blev det en slev och en stekspade med tveksam design. Största vinsten inför helgen var annars att jag skapligt lyckats slipa skedknivar.De är som bekant lite krångliga.

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken kommer jag i framtiden lägga smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Pjäs: Farliga förbindelser. Östgötateatern. Något stel och segdragen uppsättning av Choderlos de Laclos pjäs från 1782. Estetisk tilltalande och bokstavstrogen till den grad att det blev trögt men ibland glimmar det i mörkret. Betyg: 2 teaterapor av 5.

Bok: P O Enquists Magnetisörens femte vinter. En tidstrogen och originell berättelse utan pardon, utmejslad i grov granit. Utan egentligen på allvar beskriva 1700-talets sceneri och miljö ingående är tidskänslan som en käftsmäll. Läs! Betyg: 4,5 svarta historier av 5.

Vapen: Flankörpistol m/1850. 19,85 mm, oergonomisk och kanske svenska arméns fulaste vapen genom tiderna. Dåligt försök till att designa något modernt av något som redan var omodernt vid denna tid. Håll hårt i den när du skjuter annars kommer du få ett märke av kornet i pannan. Betyg 2 kaffevedsklabbar av 5.

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Trä

september 13, 2011 · 7:22 pm

Allmogemarknaden 2011. Ett väloljat maskineri med 700 delar.

Årets allmogemarknad i Jönköping bjöd i sedvanlig ordning på en intensiv upplevelse. Från öppnandet vid 11 till stängningen vid 16 hade jag aldrig tråkigt. Allmogemarknaden har genom åren slipats till en historiepedagogisk spjutspets vars like ej går att finna i vårt land. 700 medverkande som gör sitt bästa för att levandegöra en marknadsdag. Mängder med noga utvalda hantverkare, slöjdare, antikvitetshandlare, utställare, matförsäljare, föreningar och händelser.

Lillerums-Anders framför sin rävtana som han satt upp i parken för att stävja stadens rävinvasion.

Det är den historiska kvalitén och den intensiva mångfalden  som gör allmogemarknaden populär. En verkligt oefterhärmlig bedrift. Visst kan vem som helst i detalj skärskåda marknadens innehåll och hitta brister men dess generella innehåll är i högsta grad oantastligt.

Vidunderliga ting som tjuter och åker utan hästar kunde ses på gatorna.

 

Några kulturyttringar som kan jag tyckte var särskilt intressanta och ovanliga var bland annat:

-Kritpipsmakaren från sprit- och tobaksmuseet, som tillverkade kritpipor med originalformer.
-Psalmodikumföreningen som vill bevara det av kyrkan på 1800-talet påprackade instrumentet psalmodikum.
-Monsterstora ångtraktorer och ångmaskiner som tuffade runt.
-Kringelmakerskorna som gjorde finfina kringlor.
-Tävling i käppdans  medföljande drängaslagsmål. En mycket värdig final på kalaset med ordningsmaktens ingripande med vattenslang. Våld och vadmal!

Denna underbara käppdans kan ni beskåda här nedan och den ger en glimt av av statisternas funktion som underhållare.

 

Förning fanns det gott om hos krämarna i bodarna.

Prisnivån bland knallarna är bra. I år hade jag glädjen att träffa på ”40-kronors-mannen” vars svar på nästan alla prisfrågor var just 40 kr eftersom han inte riktigt visste vad för slags pris han skulle sätta.  Från honom följde handvävda tyger, knivar och annat trevligt hem till mig. Mina vänner köpte snusdosor i horn, krutmått och knivar.

Från vänster.
1. Blå och brunrandigt tungt linne/bomullstyg med linne i inslaget. 20 kr.
2. Röd och grårandigt halvylle. Handvävt kuddfodral. 40 kr
3. 2 st lergodsskålar. 1800-talets mitt. 350 kr för båda, för er som samlar lergods vet att det är billigt…
4. Munblåst flaska, 1800-talets mitt. 5 kr
5. Konserveringsflaska 20 kr.
6. Smörkniv med nitat benhantag ca 1900. 5 kr
7. Gammal elak kniv, 1800-talets slut. 40 kr.
8. Svenska äpplen 1kr st.

Utöver köpte vi också ett ovanligt tidningställ i ek från sekelskiftet i nationalromantisk stil, översållad med karvsnitt.

 

Ta er i kragen nu och häng på nästa år! 1800-tal unite!

9 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar

september 9, 2011 · 1:36 pm

Historisk verkstad. Hösten 2011 på Stadsmuseet.

Historisk verkstad hösten 2011

I sedvanlig ordning börjar snart historisk verkstad igen på Norrköpings stadsmuseet, kryddat med nya spännande upplevelser och historiska nedslag.

Historisk verkstad är gratis och för alla som är det minsta intresserad av historia, hantverk och leverne förr.
Söndagar 12-16. Material finns på plats och ingen föranmälan. Kommer du med en större grupp hör gärna av dig.
anders.lindkvist[at]norrkoping.se

Program

25 sept Kärleksgåvor från förr – Vi gör skedar och halmdockor.
Förr gav giftassugna flickor och pojkar varandra kärleksgåvor för att visa att man var intresserad, ofta i form av halmdockor och skedar. Den pojken som fick flest dockor eller flickan som fick flest skedar av pojkarna kunde välja och vraka.

 30 okt Folklig medicin – från örter till åderlåtning.
Vad för slags medel användes förr innan läkare och vårdcentraler etablerades bland vanligt folk? Åderlåtning, salvor och diverse magiska metoder undersöks.

 27 nov  Lädersmörja med olika gamla recept.
Med hjälp av talg, grävlingsfett, bivax , ryssolja och andra traditionella ingredienser gör vi en varsin liten burk läderfett.

 11 dec Stoppa korv med traditionella recept inför jul.
I december skedde den stora  julslakten, oftast på luciadagen eller vid nymåne närmast Jul. Korven var ett oumbärligt inslag i husmanskosten till vardag och fest, inte minst på julbordet.

Välkomna!

 

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar

september 6, 2011 · 8:06 pm

Liljerum XXVII. Från maskros till röd ros.

1. 1860?-1955? En vacker prolog.

2. 1955?- mars 2011. Den stora depressionen. 

3. Mars 2011-maj 2011. Ljuset i tunneln. 

4. Maj 2011- juni 2011. 

5. maj 2011- sept 2011. Återupprättelsen. 

Mot resans mål.
Ett av sommarens stora projekt är i hamn och jag gläds över att det där huset vi bara garvade åt i husannonsen nu börjar se ut som ett hus, åter igen skall tilläggas. Mycket återstår, våra brunbetsade fönster ska målas om på sikt och våra utbyggnader ska panelas om och justeras våldsamt så att de passar med husets karaktär. Men trots att huset är rödgult nu känns det skönt att originalpanelens sträva yta åter får känna solens varma strålar.

Huset har målats med Falu rödfärg, den ljusa kulören som i allmänhet förespråkas av  byggnadsvårdsfascistiska rättroende och det ska framhållas att det rent estetiskt är snyggare också. Alla vindskivor och fönsterfoder är målade med svagt grå nyans, en vit bruten med 2% grön umbra. Det är skitjobbigt att måla och vingla på stegar, skrapa bort färg och kladda med penslar. Extra jobb är det dessutom när huset kräver två strykningar och allt linoljemålat tre strykningar. Målningsyrket är ingen profession jag kommer anamma, någonsin.

I övrigt.
Likt en repig stenkaka upprepar jag som vanligt mitt pladder om brist på tid. Inom kort hoppas jag kunna göra klart ladans tak som just nu saknar vindskivor och takfotsbrädor. Sen är det faktiskt så att det man väntat på sen i maj, dvs hösten äntligen står för porten.

Mycket av min fritid ägnas därför mycket åt andra nyttigheter som det här:

och det här:

Men jag ämnar inte att glömma bort er läsare, det är ni som får bloggen att rulla. Håll er till tåls.

PS. Jag hoppas vi syns på allmogemarknaden, Sveriges i särklass bästa historiska marknad.

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum

augusti 22, 2011 · 12:35 pm

Växtfärgning på Virserums konsthall. Krapp på grått.

Inne i Smålands absoluta inland gömmer sig en liten pärla, en av Sveriges konsthallar. En av de största i en av Smålands många småskrymslen, Virserum. Om ni någon gång ska åka i Småland, inte för att titta på gräsliga glasskulpturer eller trängas bland snorungar på Astrids Lindgrens värld, ta en sväng till Virserum istället. Förutom den ambitiösa konsthallen med kvalitativ kultur återfinns också annat konsthantverk och något som jag särskilt fastnade för ett möbelsnickerimuseum. Låter det upphetsande? Det är det faktiskt för den som vill se en hel snickeriverkstad som helt drivs med vattenkraft med remdrift. Det finns många bevarade snickerier från tidigt 1900-tal med remdrift men få där alla maskiner fungerar och kan användas.

En lätt kittlande känsla infann sig när dammluckorna öppnades och det över fyra meter i diameter breda skovelhjulet långsamt paddlade igång. 12-13 varv i minuten och 15-20 hästkrafter i våldsam symfoni. Bara för oss visade vår entusiastiska guide med ett trästycke kapsågen, tappfräsen, bandsågen och tapphålsborret. En helt ny upplevelse måste jag säga. Remdrift är farligt coolt, särskilt farligt. Jag drar mig till minnes de stora vävstolssalarna Norrköping runt sekelskiftet 1900, 600 dunkande vävstolar på remdrift. 600 vävstolar som tvunget måste startas i otakt för att inte vibrationerna skulle få byggnaden att kollapsa. Nämnde jag att hörselskydd först kom i bruk på 60-70-talet?

På museet fanns också många andra udda tingestar som denna trampfigursåg med enestörar som motfjäder. Kan inte någon påhittig trätomte bygga en sådan. Trampsvarvar i all ära men det här är grejjen.

Workshop

Nu var det ju så att jag inte var där för att titta på gamla saker som jag så ofta gör utan för att hålla en lättsam liten workshop i nybörjarväxtfärgning. Det visade sig vara en riktigt trevligt.

Jag valde att färga med renfana och krapp som exempel.

Renfana
Jag har skrivit om en färgning med renfana förut och det är inte mycket som skiljer från den färgningen. Det enda som skilde från denna färgningen visade sig vara monumental för färgen. Förra gången blev det gulgrönt och anledningen till detta hände på grund av att färgningen skedde i en gammal järngryta. Utfällningarna i kärlet måste man ta i beaktande. Söndagens färgning gjordes i en rostfri gryta och blev därför gult vilket egentligen är vad renfana brukar åstadkomma.

Receptet är standard 1A. Fyll en gryta med klippta växtdelar, häll på vatten och koka i en timme. Sila av och färga i badet under 90 grader i en timme. Skölj och torka.

Krapp
Krapp har jag många gånger närmat mig och det är min favorit. Hur man gör? Läs här och här.

Skillnaden denna gång var att jag färgade ett stycke tunt mellangrått ylle. 1,5 meter i 5 hg krapp med ytterligare lite material från kursdeltagarna. Yllet blev verkligt bra, mörk roströd och inte flammigt.

I efterbadet la jag ner en härva tunt 2-trådigt garn och även det blev rött fast i en mesigare nyans. Renfanan syns även här nedan.

Nu har jag så mycket tyger växtfärgat, bra som dåliga så nu bör jag sätta igång att sy 1700-1800-talsallmogekläder. Jag tror det kan bli rätt coolt att göra vardagskläderna i dessa färger.

 

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Trä, Växtfärgning

augusti 16, 2011 · 8:49 pm

Medeltidsveckan 2011. Anno 1361 in memorian.

Medeltiden har anlänt till ditt kvarter, och den åker kollektivt!

Jag är hemma med mer rost än vad jag hade innan, större hål i mina handsydda brokor, bucklor i hjälmen efter polskt stål och en sinne fyllt med en stor skopa förnöjsamhet, glädje och en rejäl näve medeltidströtthet. Det finns egentligen ingen anledning för någon som söker historisk förkovring att söka sig till medeltidsveckan. Det är en vecka som till sin karaktär mer är en galen folkfest med en egen kultur och en stark inneboende drivkraft. I år bjöds det på ett av få undantagstillstånd i denna anakronistiska fest som detta är,  nämligen Battle of Wisby 1361-2011.

Battle of Wisby 1361-2011 är ett fantastiskt projekt som arrangeras av en lika fantastisk arrangörsgrupp som slitit hårt för att ro i land projektet. Genom att bjuda in seriösa 1300-talsgrupper från hela Europa gavs medeltidsveckan en historisk glans. Vid östergravar byggdes ett mäktigt tältläger upp och torde vara den största träffen av 1300-talsreenactors någonsin i Sverige. Syftet är att i åminnelse återskapa delar av invasionen av Gotland år 1361.

Läs gärna mer om projektet Battle of Wisby och lyssna gärna på hur min vän Peter som är pressansvarig intervjuas av SR där han beskriver autencitetskrav och härlägret.Klicka  här.

Ett makabert jubileum som åsyftar ett antal slag där en modern och överlägsen dansk här fullkomligt gjorde slarvsylta av en stackars hop gotlänningar som i desperation försökte försvara sin självständighet. Olika länder ihågkommer krig på olika vis och hanterar dem därefter, Ryssland vräker ut pompösa krigsfilmer som blåser upp myten om landets förträfflighet till bristningsgränsen, medan Sverige gör tvärtom de arrangerar stora forskningsprojekt kring de egna nederlagen och ger ut minnesmynt som påminner om när stora landområden förlorades. Man kan göra skitnödiga analyser om vad som kan anses bäst, jag avböjer från att göra det här. Båda lägren har emellertid alltid ett visst underhållningsvärde och det är just detta som avses här för jag hade kul under Medeltidsveckan på grund av detta.

För min del blev det lite av en medeltidsveckan light tidsmässigt då jag anlände på måndag natt/tisdag morgon (åkte hem fredag) och dök ner i ett tält. Jag vaknade upp till ett av de bästa vyerna man kan tänka sig om man har historiskt autencitetstunnelseende som jag.

Detta, mina vänner, är reenactment.

Medeltidsveckan och många sådana här tillställningar handlar om att hänga i läger. Att hänga i läger innebär bland annat att man brötar fram 1 miljon föremål med en nördig bakgrund och visar upp dem för turister och pratar entusiastiskt om dem. Det kan vara kopior på keramik från Pommeln, en rustningjacka baserad på skotska förlagor,  en snuskig kanna, ett apdyrt brokadtyg, en häftig men tung och för lägerliv onödig pryl, en trasig sko eller vad som helst som skulle kunna tolkas in som sent 1300-tal. Vad som är skönt med just Albrechts bössor som poträtterar knektar är att vi inte tar med oss smärre bohag med bord, stolar, skåp, sängar, mattor, serviser, pager, instrument och allsköns grejjer.  Det kan Liknas en smärre 40-långtradar Michael Jacksomturné när de ska rodda sina pampiga läger. Det är verkligt imponerande att se de adliga härlägren med sina sköna sängar och tält med ståhöjd.  Vi bär mindre saker och föredrar att sitta på den blöta myllan och äta ur trasiga skålar och verkligen känna medeltiden krypa in i märgen på en. Nej då, jag är inte alls avundsjuk ibland. Härlägret ger utrymme för att visa på en verklig bredd vilket alltid berikar.

Om du tycker det här är mycket bråte, då har du inte sett mycket.

Bland veckans höjdpunkter är givetvis slagen som i veckan kom att bli ett för mig, slaget vid Mästerby. Förberedelserna inför slagen var rigorösa och bland det bästa var att få dra på sig rustningen och mönstra. Vid mönstringen fick vi med bomärke i soldatrullorna stadga oss med blod, vedermödor och manlig gemenskap.

Mönstringstältet

Därefter gav vi oss ut på de vidsträckta ängarna och fick totalt spö av danskarna i sedvanlig ordning. I övningslagen dog jag precis hela tiden. Det gav mig övertygelsen att jag suger på att slåss och att jag ska hålla mig till fjärrkrig eller bli skrivbordsmördare. Extra intressant var det när riddarnas hästar skulle ridas in genom att cirkulera runt vår lilla tropp. Lyckligtvis tillhör jag inte Frilansarna vars fotfolk tränats i att mejas ner för lans och hov.

Slaget vid Mästerby
Med Guds och Dick Harrissons hjälp gick vi in för att göra detta till en minnesvärd slakt. Långt ute i den gotländska spenaten började vi först med att hålla dansken stången genom att bygga den största bråten världen sett. Med lösvirke och åstadkom vi en mäktig barrikad på andra sidan den alnsbreda bäcken som skilde oss från dansken. Gotlänningarna släpper ingen djävul över bron! Sven Dufva skulle avundas. Eller?

Bråtens inledande byggnadsfas.

Nöjda med bygget smög vi tappert in i skogen och drog på oss hejdlöst massa skrot. Kanske den vackraste platsen för rustningspåtagning någonsin. Hasselskogar som trivsamt speglar sig i hjälmar och blankt stål som tillhör dem som snart ska förnedras med våld av arvsfienden.

När vi tågade ut på fälten mot bråten kunde vi också konstatera att 2000-3000 personer hade valt att trängas för att titta på spektaklet. Bara en sådan sak.

Gotlänningarna väller fram ur skogen.

Vi föll på knä och vår härförares dånande stämma överröstade den historiska pratkvarnen Dick Harrison och förde oss alla i extatisk bön som skulle fått Benny Hinn att avundas.

Kort därefter rumlade danskarna fram med mordiskt hedniskt hat i blicken. De var också sura efter att ha blivit pepprade av våra pilbågsskyttar. De hade siktat in sig på bäckens armsbreda bro. En viktig strategisk punkt.

Efter att de stångats mot bråten och en stilig polsk riddare tumlat runt i bäcken med finaste rustningen retirerade de bakåt, för att snart upptäcka att det fanns en fem gånger så bred stenbro hundra meter därifrån. Lyckliga över denna strategiska upptäckt skyndade sig danskarna nu kvickt över.

Slaget är också fångat på film såklart.

Snart låg vi alla döda på marken (det har andra fotat bättre, min fotograf passade på att slappa och äta inlagt gurka och skratta rått samtidigt). Endast vår tappre härförare Johan hade hjälpligt överlevt, förnedrad, plundrad, sodomiserad och lämnad kvar som krymplig.

Väl tillbaka i lägret försökte vi tröstäta genom att stjäla Peters tyska och välbeställda korvbricka. Genom en smart avledningsmanöver lyckades han komma undan dock med en korv mindre i bagaget.

På kvällen drog jag ut på stan med Sätergläntan-klanen för att kolla på en smårolig konsert med Patriarkus. Jag kände mig ung och vital med slikt ungt pack. Snart träffade vi på den ständigt uppkopplade Petter och detta utmynnade i en slöjdfetishism utan dess like. Det började med att vi skar av Petters lilla strut på hättan efter att han påtalat dess litenhet. Med över 10 års samlad sömnadsutbildning lagade vi hans hätta och sydde kanske världens minsta tofsväska med Battle of Wisby-emblemet på.

Petter blev mycket nöjd och är en internetanhängare av astronomiska mått. Vårt tilltag finns i en mycket substantiell videointervju på nätet. Där får vi veta vad ”purjo” är för något och om hur jag lever mitt liv på råg och aladåb.  Kolla in den här.

Fredagen gav ett snabbt besök på fornsalen och sedan bar det hastigt och lustigt hem i Samuels rostiga Toyota. Jag är väldigt nöjd med veckan, det var trevligt men nu känner jag att jag är lite trött på svärd, tygknappar, lägerliv och lustiga tält. Dags att samla mer erfarenheter i andra liv och tidsperioder.

På färjan hem var de flesta runt omkring en klädda normalt men en del avslöjar sig. Vem är tex denna dam som sitter och täckbroderar duktigt en 1300-talstofsväska? Smygfoto at its best. Undrar just om den blir klar till nästa medeltidsvecka?

Jag kan rekommendera följande länkar om ni vill ha foton som är tagna av personer med riktiga kameror.
Galleri

Hela Gotlands bildspel

Lite filmer också här.

Jag har också en hel del egna bilder och ett urval presenteras här, resten finns på inom snart FB. Lev och må.


17 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

Taggat som , ,

augusti 2, 2011 · 10:04 pm

Skura trasmattor, det är åter dags!

 

Mellan att vi renoverar, åker på folkmusikfestivaler och försöker göra ingenting vill jag  påminna er, alla mina kära läsare att det är åter dags att präktigt förse sig med en sjö och en brygga. Lägg till smutsiga trasmattor, såpa, öskar och rotborste så har ni det hela. Senare i höst vill ni knappast ge er ut och huttrande sitta och löga mattor.

Detta inlägg ger inte så mycket information då Anna-Maria förra året förklarade mycket utförligt i en gästartikel ur trasmattan ska tas. Den artikel hittar du här. Sen vi skurade mattor förra året har vårt förråd av trasmattor fördubblats, det beror på att vi fick fantastiska trasmattor från Farmor och för att vi tog en massa trasmattor från en gård som jag tidigare skrivit om.  De sistnämnda mattorna varierade i skick och utförande, från trasiga skabbmattor till yppersta ripsmattor och långa välplanerade trasmattor såsom denna 6-metersmonster nedan:

Trasmattan – Allmogens matta.

Idag förknippar vi ofta trasväv med mattor men förr var det även vanligt att ha i sängen, ofta som mellanlägg över sänghalmen och under eventuell fäll eller lakan. Att pryda golvet har ofta varit sekundärt hos allmogen och när det vid högtider behövdes brukades ofta sängrelaterade persedlar. Under 1800-talet händer det dock något. Ett större överskott på utslitna textilier resulterar i att man alltjämt börjar väva trasmattor även för golvets utsmyckning. Överskottet tros bero på att pappersbruken i allt större utsträckning gick över till pappersmassa av trä, innan det gick nämligen att sälja linnelump till bruken för bra pengar. Detta nya scenario i kombination med billigare bomullstyger från stadens väverier. I många landskap var det vanligt med halmmattor som hade ett inslag av halm istället för trasor. Det förekom även ofta i kombination av de båda. Låt oss dock inte tro att dessa mattor brukades såsom vardagsföremål när de blev på modet under 1800-talets mitt. Flera uppteckningar från tiden vittnar om hur exklusivt trasmattorna var för sin tid. En del tyckte det var rent slöseri, som i Hälsingland där bland annat ledaren och tillika pastorn Hedberg för den kristna sekten Hedbergianerna predikade att det var syndigt att ha mattor på golven.

Innan trasmattan var Sverige alltjämt ett mattlöst land, följande uppteckning från Dalarna beskriver vad allmogen smyckade sina golv med innan trasmattornas ankomst:

”Golvmattan kom i bruk på 1880-talet, då trasmattor först användes. Före mattornas tid ströddes halm på golvet endast under julen. Någon hade nog halm om nyåret också, och en del lät halmen ligga kvar till över nyåret. Vidare hade man finhackat granris på golvet  om söndagarna vintertid. Under fastlagstiden hade många fin sand på golvet, och sanden sönderdelades våg och böljeformigt med sopkvasten som prydnad. Om sommaren plockades årsskott av granruskor, granskott som breddes över golvet om lördagskvällen. Om midsommar räfsade man asplöv som breddes över golvet”

Liknande bruk finns i det flera landskap och det berättar om varför förr var ett helt annat liv och en helt annan tid. Vem skulle idag kratta sand i sitt kök som om det vore en kyrkogårdsgång?

 

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

juli 16, 2011 · 10:59 pm

Der Baader Meinhof Komplex. En spontan recension.

 

Kastar man en gatsten, så är det en straffbar handling.
Kastar man tusen stenar, så är det en politisk aktion.

Ulrike Meinhof

 

Detta är något så ovanligt som en spontanskriven recension. I min ensamhet en lördagskväll med halsfluss, chips och mörker såg jag den tyska, ganska nya filmen Der Baader Meinhof Komplex som givetvis handlar om Andreas Baader och Ulrike Meinhofs äventyr i Rote Arme Fraktionen (RAF). Dagen innan hade jag en besvikelse till historierulle, som även den centrerar sig kring en i mina ögon terroristliknande gestalt, nämligen karaktären Mattie Ross, som i det närmaste kan liknas med en irriterande lillgammal, kärringliknande med tjorven-liknande snusförnuftighet. True Grit heter den filmen, och jag vill verkligen rekommendera Der Baader Meinhof komplex över den. Bröderna Coen har annat i arsenalen att visa upp.

Der Baader Meinhof Komplex bjuder på ett lättsmällt stycke modern historia. Det är inte lätt att ge en lättillgänglig bild av det sena 60-talet och tidiga 70-talets byråkratiska Tyskland. Det var en turbulent politisk tid för hela Europa egentligen. Bland starka vänsterrörelser och politiserade universitetföreningar grasserade otaliga ideologier, många ihågkomna andra lyckligtvis bortglömda (Juche…någon?). Till stor del handlade det om två generationer på kollisionskurs, ett scenario som föredömligt visas i filmen. Det är den äldre generationens tyskar som upplevde och överlevde krigets kval och som med stor ansträngning återuppbygde landet. De såg koncentrationslägren, de accepterade och bar villigt inför faktumet den kollektiva skuldbördan. Deras avkomma, bortkopplade från krigets fasor, skam och politiska stålbad gav sig själva stora möjligheter att göra något annat och framför allt engagera sig i andra frågor än sina föräldrar. I denna kollision ven batongerna och tårgasen i luften eftersom det var så man löste problem med upproriska massor. Tyskland ansågs sig inte redo för några nya politiska omvälvningar, nu när den byråkratiska välfärden och lugnet precis börjat lägga sig. Det var i denna miljö som den extrema Rote Arme Fraktion föddes.

Jag är själv ingen expert på RAF men efter att ha gjort lite snabba efterforskningar så kan jag enkelt konstatera att filmmakarna har läst sin historia och på ett väldigt övertygande sätt skildrat dessa politiska vildar. Det går att opponera sig emot hur de framställts i filmen, ligamedlemmarna kan ibland retsamt bli anklagade för att bli hämtade ur en halénskatalog från 1970 då de alla är vita, snygga och moderiktiga medans deras byråkrattråkiga antagonister är feta gubbar i DDR-kostymer eller uniformerade anonyma sadistsnutar. Filmskaparna skjuter sig själva något här i foten, då de själva lyfter fram det som konstateras vara drivkraften i RAF:s folkliga stöd, nämligen mytbildningen kring dem. Det är ibland en bizzare upplevelse att se dessa taniga 70-talshipsters i snygga bågar och kortkort springa runt och peppra poliser. Det är naivt i dubbel bemärkelse, både historiskt och scenografiskt. Det är lätt att fatta ett visst tycke för dem och deras kamp, något som en stor del av den tyska befolkningen också gjorde.

Skådespelarna gör ett bra jobb och jag förundras över hur dessa politiska haverister lyckades med det som de gjorde. Medlemmarna i RAF kom från den välutbildade medelklassen och rekryterades på universiteten, utan tvekan intelligenta, belästa, taktiska men också naiva, egocentriska och ostrukturerade. Andreas Baader framställs som minst politisk, nästan bipolär och begiven på slagsmål och direkt-på-käften-taktik, medan Ulrike Meinhof som försiktig, instabilt bräcklig men med en lysande litterär och ideologisk förmåga. Det är också fashinerande hur de lyckas åka till mellanöstern för att tränas i krigföring, röra sig mellan länder trots att de är efterlysta och hur de kan framställa stora mängder bomber och skaffa vapen utan att bli upptäckta. Sådana här praktiska detaljer ges väldigt lite rum i denna film, det är lite bekvämt att man slipper bli oroad av sådant. Fokus ligger istället på det sociala spelat inom gruppen. Mycket av filmens innehåll blandas med samtida dokumentärt material och det ger den en styrka och skildrar oroligheterna med elegans och noggranhet, samtidigt som ganska mycket engagemang läggs på skjutandet vilket gör filmen förhållandevis fartfylld. Så pass engagerande var filmen att jag skrev denna recension och det måste ju betyda någonting.

Av den första generationen RAF:s medlemmar finns ett fåtal kvar i livet, de flesta har dragit sig undan men mest känd är troligen Horst Mahler som har en roll i filmen. Mahler är numera aktiv nazist. Politisk hittepåare som är mest känd för ett eget RAF-manuskript som refuserades av sina terroristkollegor och som 2003 sa ”In der Vernichtung der Juden waltet Vernunft…” Han sitter nu fängelse sen 2008 för att ha frikostigt har spritt sina hemmasnickrade teorier om förintelsen. En del sitter verkligen i dikotomins klister. Många medlemmarna som är släppta efter långa fängelsestraff har deklarerat att de inget ångrar.

 

Så sent som 1998 kaste RAF slutligen in handuken och deklarerade i ett brev att de hade upplöst sammanslutningen efter 28 år. De avslutade med att citera Rosa Luxenburg:

Revolutionen säger:
jag var
jag är
jag kommer att vara

 

1 kommentar

Under Artiklar & Recensioner

juli 6, 2011 · 6:44 pm

Långa dagar och korta nätter.

Det finns mycket tid för att arbeta med händerna just nu men inte på ett sätt som gagnar denna sida. Nu är dagarna långa och arbetsledan i mina leder gör sig ständigt påmind om detta faktum. Trots detta flyktar dagarna i förbi likt en obeständig skugga. Det arbetas på museet för den historiasuktande ungdomen som varje dag får resa 100 år tillbaka med mig och mina kollegor. Utöver detta så målas det, skrapas, rivs och byggs, saker ni inom kort kommer bli varse genom detta medium. Annat som inte kommer er till gagn är vardagens bestyr som får vardagens lunk att fortgå såsom gräsklippning, vattning, tistelrensning i potatislandet och ett ohemult motorsågskapande av rivningsvirke till vinterns köld. Utöver det har jag faktiskt andra intressen än historia såsom jakt, friluftsliv skriva (!?) och att läsa böcker (inte bara köpa dem). Ja just det, en fru också samt två hundar och en katt ibland. Många av mina vänner är studenter och bor i hyreslägenhet, those were the days. Åtminstone tidsmässigt.

Jag säger som Tjechov:

Om du vill ha ont om tid ska du inget göra.

Emellertid så finns det alltid hål i tidens väv där nya lappar kan appliceras. En lagom stor lapp är i detta fall en ny scarf till min 1700-talsdräkt. Kypertvävd muslin färgad med krapp, underbart rödorange. Det är jag som kommer få en rysk muskötkula i pallet nästa gång. Som ett fyrskepp på öppet hav, människor är som bekant generellt inte färgblinda.

Förr arbetade slagfältens dräktdesigners hårt för att sända ut sådana signaler då det ingick i armens estetik att vara färgsprakande men också bjärt, pompös, ridderlig och osande av skitnödig man-mot-man-manér. Med slika signalement visar man att man minsann var redo att för att slå folk på käften. Särskilt  stora krigsteoretiker som främst beskådat slagfältets arkitektur på avstånd hade förkärlek för sådant. Första världskrigets knattrande kulsprutor förpassade för evigt krigets färger till en betydligt ljummare färgskala.

 

 

 

 

3 kommentarer

Under Funderingar, Textil, Växtfärgning

juni 28, 2011 · 3:35 pm

Färgarnas eftermäle. Växtfärgning på Stadsmuseet.

I rollerna:

Krapp – Den pålitlige
Granatäppelskal – Den oväntade
Oxtunga – Den förstörande
Björklöv – Den ovanligt tråkiga
Acacia ”cutch” Catechu – Den svekfula
Koschenillen – Den begärliga
Lökskal – Den rostige

Under dagarna tre uppbådades ett antal färgare på Stadsmuseets i Norrköpings bakgård för att lära sig mer om olika växters möjligheter att färga. Färgningarna gav prov på vackra såväl som hemska färgningar. Här följer historien dag för dag.

Dag 1.
Det är en otrolig förmån att få växtfärga på arbetstid och få förmedla och fördjupa kunskapen kring växtfärgning. Jag valde att plocka fram en del ovanligare färger som idag bekvämt kan inhandlas för att färga med. Dessa färgämnen passar också platsens historiska kontext som hand i handsken då husen omkring i allra högsta grad varit ett inslag i vardagen hos färgarna i Norrköping.  Färgämnen såsom Cutch, krapp, oxtunga, granatäppelskal och koschenill är vanliga inslag hos skråfärgarnas färgarlitteratur och brukades alltjämt. Förekomsten av dessa hos landsbygdens färgare var  troligen mer mindre men i flera fall säkerligen förekommande.

Jag och mina nyanlända sommarjobbare Josefine och Emma skred till verket på tisdagen med de mer enkla inhemska växtfärgerna från björk och lök.Vi förberedde en angenäm färgarverkstad med flertalet grytor, spannar, sköljkar och annat nyttigt.

Dessa två första färgningar är väldigt enkla till sitt utförande och behandlades på samma sätt. Genom att koka växtdelarna i ca 1 timme och sedan när färgbadet svalnat nedlägga däri de på förhand betade tygerna och garnerna.  Vi färgade en härva garn och en dryg meter ylletyg i varje färgbad.

Jag hade av min hustru blivit påmind om två kassar med björklöv som låg och skräpade på logen hemma och jag tänkte att det var lika bra att bruka dessa. Det visade sig vara en ganska torftig idé då det finns gott om löv denna årstid och för att torkade löv ger gärna mindre färg. Det sistnämnda gjorde sig till känna i färgbadet och resulterade i en ganska blek och tråkig gröngul. Jag rekommenderar tidigutslagna löv för en starkare och gulare färgprakt.


Löken däremot bjöd på intressantare toner då det var en blandning av både gul och rödlöksskal. En ljusrostig om än något flammig nyans framträdde i den mörka sörjan. Lökskalen innehåller starka färgämnen och i min färggirighet hade jag låtit tyget vara kvar i färgbadet över natten. Resultatet blev färgstarkt men också flammigt på grund av detta. Det är att rekommendera att sila av badet om man vill vara på säkra sidan. Det lökskalsfärgade tyget kommer nog bli ett par eldiga knäbrallor. Garnet blev fantastiskt bra.

En första dags färgning till ända. Tygerna hänger i bakgrunden.

Vi deppade inte för det utan vi turades om att mortla och blötlägga de små röda lössen inför dag 2.

Dag 2.

Denna dag bjöd på stora väderleksmässiga utmaningar. Det började gott med ett molning och svalt väder för att mot eftermiddagen hällregna vår stolta arbetsplats i bitar. Lyckligtvis kunde vi till trots slutföra vårt uppdrag.

Granatäppelskal.
Vi använde oss av pulveriserat granatäppelskal vilket ska under medeltiden ha används som färgmedel i handskrifter. Pulvret såg mycket medioker ut i sin trista blekbeigea förpackning, våra förhoppningar var intet annat än klena. I vårt bad nedlade vi 1 m tyg, några härvor garn och en medeltida grå fruhätta som Fia från reenactmentsföreningen Bondeuppbådet tog med. Kunde detta medelmåtta pulver verkligen ge något?

Jag föredrar att överdosera något när man testar en färg för första gången, jag gillar också inte slattar och att räkna så vi körde ner hela halvkilot i grytan och lät den puttra. Resultatet blev en varmgul och trevlig nyans, positivt överraskad måste jag säga.

Även den grå hättan blev fin och något grönare. Bilden nedan är inte helt rättvis.

Granatäppelskalspulvret gav också utmaningar då kletet till färgpulver i sin finfördelade form fastnade i tygets yta. Trots upprepade sköljningar prövade vi att med rotborste och vatten skrubba tyget. Det var framgångsrikt och gav det ganska tattiga tyget en rejäl omgång med en annorlunda lugg som följd.

Koschenillen
Dagen innan blötlade vi koschenillen i en liter vatten.Vi brukte ganska mycket, så pass att innehållet i hinken var likt slaktblod, mörkt. Koncentratet späddes och i färgbadet la jag i ett tyg som länge väntat på en ordentlig omfärgning. Detta ganska fina ylletyg hade missfärgats vid en tidigare färgning och såg ut so en blekröd trasa som en vätte snyts sig i åtskilliga gånger. Bakgrunden kan läsas här. Nu hoppades jag på att missfärgningarna effektivt skulle ätas upp av den kraftiga färgen.  Färgen såg lovande ut och efter en intensiv sköljning var det spännande.

Resultatet blev rosa-lila, likt en gigantisk blåbärsfläck. En metrosexuell 1700-talsväst månne? Nedan syns tyget med löken och björken.

Vi färgade också garn som också blev bra. Vi lät samtliga textilier ligga i badet på 80-90 grader i en timme.

Från vänster lök, koschenill, björklöv och granatäppelskal.

Ryktet går om koschenillen att den även färgar linne på anständigt sätt. Fia hade med sig ett stycke halvylle med linne i inslaget. Vi passade på och färga den också och döm till vår förvåning att den blev rosa den med. Det är dock tydligt att linnet blir ljusare i än yllet. Intressant att se i vilket fall.

Om vi läser i Gustav Berglings färgarlära från 1772 nämns färnbock (det samma som äkta bresilja som innehåller färgämnet brasilin, vilket också gett namnet till Brasilien där den finns ),  krapp samt koschenill.  Bergling skriver om koschenillen:

Man tager så mycket björkesaft, som wäl kan stå öfwer 1 skålpund garn, låter thet thermed koka wäl en half timma, och späder emedlertid ständigt frisk björkesaft till, så at thet altid blifwer lika mycket i kärlet. Förutom bör man hafwa afwägt ett och ett halft lod Coshenelle, och låter thet samma stå i blöt natten öfwer i rinnande watn, och likaledes preaparerat ett godt sked-watn med Engelskt Teen samt ett halft lod hwit pulweriserat winsten. När man nu har upptagit garnet utur björkesaften, så kommer man Coshenellen, skedwatnet och Winstenen theruti och therefter garnet, och låter thet koka så sakterliga en timmas tid, tå man emedlertid omrörer och wänder garnet.

Bergling har fler taktiska tips för detta färgbad som involverar eldningstekniker och att man kan blanda i bresiljaspån för att bättra på färgen. Du kan läsa Berglings hela kapitel om linnefärgning i min nedladdningspf här.  Det är intressant läsning och jag ställer mig genast frågan, hur ska vi se på reenactment och färgning? Det är givetvis optimalt med växtfärgade tyger i våra utstyrslar men hur är de färgade? Vi har en förmåga att rationalisera färgningsprocessen men den gamla färgarlitteraturen bjuder på hundraåriga erfarenheter som inte kan mätas med den litteratur som idag brukas alltjämt bland oss amatörer. De ursprungliga recepten är avancerade i flera steg och som kan bjuda på helt nya historiska utmaningar i vår återskapning. Låt oss inte underskatta färgarskrånas kollektiva kunskap som ofta kan te sig komisk idag med sina obskyra ingredienser.

Inför dag 3 lade vi krapp i blöt.

Dag 3.

I skydd mot regnet förflyttade vi vår verkstad inomhus denna dag då det spöregnade aggresivt över Norrköping. I vanlig ordning betade vi tyger och förberedde. Dagen skulle komma att bjuda på idel oväntade resultat.

Tre färgningar för dagen: Cutch, krapp och oxtunga.

Cutch
Om vi börjar med Cutch som brukats i många hundra år,  åtminstone sen 1500-talet. Jag hade hört att det var ett starkt färgämne som även färgar läder. Cutchen vi hade var i form av en spännande hård kaka som i sin redlinepåse starkt påminde om en haschkaka. Denna krossade vi och mortlade till ett fint pulver.

Vi tog hela kakan, ett halvt kg och rörde ner i varmt vatten som kokade upp. När cutchen blir blöt blir det en klistrig kådliknande massa. Det färgar av sig grymt och efter mycket rörning löser den upp sig totalt i vattnet.


Vi nedlade lite garn, ylle och några linnedukar för att se om färgen tog i linnet. Det fick ligga i en dryg timme och det visade en del intressanta resultat. Efter noggrann sköljning så visade sig att linnet tog bäst och sämre på ylle och linne. Yllet och garnet blev ganska ljusbrunt och linnet något brunare.

Krapp
Krappen däremot, denna dygdens tärna kan man alltid lita på. Krappen var redo efter att ha legat ett dygn i blöt.

Krappen är sen min förra färgning med denna otroliga växt min verkliga favorit. Fantastisk färg. Så länge den inte blir varmare än 70 grader då blir den brun. Om du vill ha mer avancerade instruktioner, kolla in hur jag gjorde förra gången här. Inför sköljningen såg det mycket lovande ut.

Glädjen var total, som sig bör när det kommer till krapp. Vi hade lagt ner en bit gammalt blekgrön björkfärgad ylle som blev mörkröd och lite garn. Mest fantastisk blev emellertid ett stycke yllemuslin som var tänkt att bli en fräsig skarf till 1700-talsdräkten. Jag kommer lysa som en boj på öppet hav med det tygstycket kring min hals…

Cutchlinnet tillsammans med det nytvättade krappyllet det större bitet.

Så till Oxtungan. Mina förhoppningar var höga inför denna blomma med sin lilaartade färg. Beskrivningarna kring färgen är lynniga. Vad sägs om färgspannet grå till lila? Ganska snart kom vi underfund om var på denna skala vi skulle ligga.  Bilden talar sitt tydliga språk.

Vi utgick efter en normal färgningsprocedur dvs 1 timme kokning och sen 1 timme färgning. Är det någon som har ett bättre förslag så är det välkommet. Det såg ut att bli en helt ok brungrå om vi sänkte våra förväntningar till lägsta möjliga. Men tro mig, det kunde bli värre. Jag kunde lika gärna ha färgat med smuts och avföring, det finns ju bättre sätt att förstöra garn. Se min förundrade min.

Garnet såg ut som ormbo av smutsiga binnikemaskar vilket inte är ett gott betyg. Färgen fäste inte särskilt bra, det liksom bara smutsade ner garnet. Kan det vara så att det kan användas som ett raffinerat garnnedsmustningsmedel?

Jag kommer inte ta i det där pulvret förrän någon ger mig ett vettigt recept.

För att lindra smärtan väljer jag att avsluta med det enda vettiga, dvs det som gått bra.

Kul. Här torde det finnas en slutkläm men jag känner att jag svamlat nog.

6 kommentarer

Under Textil, Växtfärgning