Etikettarkiv: 1719

Här följer fortsättningen på en fotdragons redogörelser i Marma i nådens år 1719.

Föregående kapitel finns här.

Lördag morgon
En kall, blöt och rå natt gav äntligen upp för att ge plats för en dito dag. Natten var trots omständigheterna hyfsad, min lekamen svävade hela natten i gränslandet mellan att frysa eller inte frysa. Min mäktiga hjortfäll höll mig torr undertill och min skabbiga filt och rock nådde inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar på sänglinnet. Inte heller min packsäck i linne med en stor brödlimpa i skötte riktigt sitt arbete som kudde.

Eder nattsvullna och på behaglig nattsömn begivna fotdragon.

Jag tog det mogna beslutet att ta av mig de blöta yllesockorna och ta på mig torra inför natten, ett klokt val skulle det visa sig. Tråkigt nog var jag beroende av mina fuktdrypande skor varför min glädje över torra strumpor blev kortvarig denna morgon. De raska pojkarna späntade upp den sista av vår konfiskerade ved och tände en angenäm eld vid rotvältans fot. Över ormbunksblad, rot, stammar och utrustning låg en tunn slöja av väta. Bortsett från nitiska fåglars kvitter invaggade skogens träd en tystnad och trygghet i vårt läger. En trygghet som kom att bli kortvarig denna arla morgon.

Det är viktigt att inleda en sådan här dag med ett rejält morgonmål ty utsikterna för att få stadigt mål mat senare var något oklara. Vi dukade upp det bästa lägret kunde erbjuda med surkorv, hästkorv, saltad vildsvinskinka, smör, kokta ägg, bröd, äpplen, smör och äppelmust. Hästkorven kunde också med framgång stekas med skinkan och en rå lök. Lagom tills att kaffepannan kommit på elden bröts samkvämen utav dämpade knallar och kanoners dån. Vi tuggade ur, spottade i marken och lät kaffepannan stå kvar i elden. Kriget var över oss.

Frukostera nogsamt inför en hård dag.

Med lätt packning och gevär smög vi oss ut till stora vägen och lyssnade på det intensiva skjutandet. Det var uppenbart att det kom från posteringen vid svenska lägret. Trots Källs kikare, som han stulit i någon tysk adelsknös kuriosakabinett i Sachsen, var det svårt att urskilja figurerna ett par hundra steg längre bort på vägen mot posteringen.  Hur många? Är det streltserna igen? Avancerar de mot lägret?´
Käll blickar mot horisonten i sin grumliga grunka.

Vi kunde åtminstone konstatera att de var upptagna av de svenska styrkorna vilket gav oss möjligheten att bränna dem ordentligt i ryggen med våra långskjutande studsarkulor. Vi avancerade närmare tills vi kommit på tvåhundrade stegs avstånd. Från knästående avfyrade vi våra vapen och inväntade avsedd effekt.

På långt håll kan det vara vem som helst.

Vi fick rappt svar på våra spörsmål när de bryskt blev omskakade av vår eldgivning. Uppenbarligen förstod de också någorlunda vilka de hade att göra med. Från de ryska styrkorna hördes ett efterlängtat erkännande:

-”Drabantski!”

Det är svårt att föreställa sig den djupsvarta skräcken som nu kramade den svettiga musten ur ryska hjärtan. Fängslade mellan svenska muskötmynningar och dragonska skyttar. Ryssarna valde det säkra för det osäkra genom att backa, mot oss. Detta var inte bångstyriga streltser utan Peter den Stores fruktade linjeinfanteri som nu taktfast avancerade i rask takt mot oss. Denna vandrande köttorgel var vi inte särskilt intresserade av att möta på öppet fält varpå vi slängde några skott mot den för att reta den, locka den och tvinga den in i en trång passage med träd på båda sidor.

Rostiga rör smäller lika gott såsom blanka. I svavelrökens skumhet anas ryssen.

Ryssen pressades på av de förföljande svenska soldaterna och de gick snart i saxen. Likt helvetiskt eld brölade kulorna fram från våra gömslen mellan stock och sten. En ny sorts svaveldoftande dimma fyllde passagen och plågoskriken från sårade ryska strupar steg mot skyn. För att inte bli nermejade av vårt infanteri piskade de ryska befälen på de kvarvarande soldaterna att trycka sig igenom vår flaskhals. Deras moral var inte bruten ty jag själv fick erfara hettan från köttorgeln när den radade upp sig och tömde sina kamrar på 50 stegs avstånd, men en fotdragon är svår att träffa i sitt rätta element. Mitt under debaclet krånglade Källs bössa varpå han hastigt utan särskilda verktyg fick byta flinta samtidigt som kulorna ven kring oss. Med hjälp av en bredbladig kniv lyckades han lossa läppskruven och lösgöra den söndriga flintan ur flintfodrets fasta grepp och snart kunde han avlossa nya skott mot fiendens led.

Befälen nöjda med resultatet av den illistiga manövern.

När ryssarna flytt fältet kunde vi sammanstråla med påtryckarna som var mycket nöjda med insatsen. Nu fick vi också reda på att ryssarna marscherat förbi vårt läger medan vi ätit frukost. Då kom vi att tänka på att kaffepannan stod och väntade på oss i lägret varpå vi lovprisade befälets snille och strategiska skicklighet och begav oss till lägret för att dricka kaffe.

Kaffe.

Kaffe…

…och kaffe.

När alla fått en styrketår fyllde vi våra ränslar, räknade våra papperspatroner och våndades över våra onda fötter. Vi konsulterade vår handgripligen påfyllda karta som skulle få vilken som helst av de tyska, mest skeptiska kartograferna och lantmätarna att gråta av glädje. Vi beslutade oss för att patrullera vägarna söderut för att försöka finna ryssarna och locka dem i slag med infanteriet som på order skulle bege sig söderut under dagen. Upprymda av luthersk renlärighet och en smula sund blodtörst gav vi oss ut för att hitta de ortodoxa hedningarna.

Vårt fotdragonska konstverk vars innehåll gav oss möjlighet till taktiska krumsprång.

På vår vandring söderut blev vi genast misstänksamma mot var vägkrök, ruin och buskage. Var streltserna befann sig visste ingen och var ryska infanteriet tagit sårlega visste ingen. I sedvanlig ordning skickade vi ut vår särskilda ryssprängare Käll att söka igenom byggnader och buskar efter minsta lilla kosack.
Lämningar efter ännu en framgångsrik kirskålsodlare som dukat under för den ryska plågan.

Vi fortsatte vårt gebit att undersöka de skogarna och fälten längs med vägen utan att finna något av värde. I skydd av regnet slog vi läger i en av de många bodar vi tidigare besökt. Den ryska ovännen tycktes lämnat det härjade landskapet. I boden inmundigade vi vår tarvliga förning bestående av gammal salt skinka och några skrumpna vinteräpplen vi sparat. Tillvaron kändes spänd och torftig. Om vi ändå hade haft kavring och senap att förgylla vårt varande med.
Sprit i flaska, hatt i äpple och skinka på ben. Ett stilleben av krigets föda.

Lunch och klart för drabbning
När regnet stillat sig hörde vi på avstånd ljudet av taktfasta fötter norrifrån och vi förstod att vårt infanteri var på ingång från lägret. Det gav oss en smula hopp om att lättare kunna stävja ryssen. Nu började dock regnet åter strila ner i ganska omfattande mängd och vi förstod att det skulle slita hårt på moral och fängkrut. Med oss som förtrupp började vi nu vandra söderut och ganska snart hördes muskötknallar från långt håll. Våra krigarhjärtan började slå allt hårdare och vi eggade varandra och fienden genom att avlossa skott som svar för att liksom locka fienden till öppen drabbning.

  Med Guds hjälp. Den svenska truppens ankomst till vår spejarutpost.

Dock såg vi inte till någon fiende men när vi spejade runt en vägkrök upptäckte vi det ryska infanteriet på en smal väg med tät skog på vardera sida. Det var tydligt så att det inte var dom som skjutit utan att det måste ha varit streltserna som höll till ett tusental steg därifrån. Vi lämnade våra underrättelser till vårt antågande kompani som raskt delades upp i två mindre styrkor. En för att möta ryssen på den trånga vägen och en för att göra en kringmanöver på en parallell skogsväg till den väg ryssarna nu besatt.

Nu började ett fasligt motande och ett närmast eruptivt stångande mellan våra raska krigsbussar och de ståndaktiga ryssarna. I sedvanlig ordning började vår jakt på att bränna dem och stressa dem i flanken. Vi kutade mellan regnvåta tallar och tätt sly för att komma upp från sidan allt medan krutröken och svaveldoften fyllde den trånga vägpassagen. Allt eftersom ryssen backade och ökade vi takten i förföljandet och fortsatta djärvt avlossa skott inifrån skogen.
Vägen fylldes snabbt med dimma.

Där vägen ändade i en tvärgata började ryssen illa svedd få upp takten och lade musköterna och benen på ryggen. Vi väntade in vårt fotfolk och nu tog vi upp förföljandet ty vi hoppades nu att ryssen skulle gå i fällan och stöta in i vår andra avdelning som gått in på den längsmedgående vägen.
Käll slängde någon extra kula efter de flyende ryssarna.

Gud stod oss bi och mycket riktigt stod snart i ryssen illa klämd mellan våra två styrkor på den smala vägen. Ryssarna lade genast ner sina rostfläckiga vapen ty det fanns ingen tillstymmelse till hopp att klara av den svåra uppgiften att till stort manfall skjuta och fäkta sig ur fällan.
Ledare emellan mottogs ryssarnas nedläggande av vapnen.

Trots nederlaget tycktes ryssarna vid gott mod över att få kapitulera inför vår fana. Allmän gamman och segerrusig munterhet spreds snabbt bland våra soldater, vars kommisskläde var nedtungt av kyla och regn.
Segern vi trängtade efter fanns nu nästan i vår hand, endast streltserna kvar att kväsa och knacka hål på.
En tärd, men munter dragon i samspråk med en av veteranerna i vars fotspår det regnat mycket aska genom åren.

Trots det hårda regnet klickade ej mitt vapen då jag nogsamt gömt låset under rockens slag under skogsjakten. Krutet var från början ej särdeles snusmalet varför det även under torra förhållanden klickade i kräsna fängpannor, mitt lås antände det dock tacksamt utan pardon. Dock svällde träet så pass att laddstocken ej kunde fås ner i krävan och kolvlådans fack ej öppnas. Vi bar alla på känslan av att någon tömt ett stort ämbar med vatten över oss.

Nu återstod streltserna och trots begivande trötthet och allmänt mankemang i leden marscherade vi nu mot den plats där vi senast hört de påkallande knallarna. Väl ute på fälten gjorde sig nu kriget åter påmint och lagom tills de bångstyriga streltserna dök upp kunde våra väldisciplinerade musköter ställas upp i granna led och avlossa eldchocker som väl avbrände streltsernas yviga pälsbrätten. Striden för vår del blev mycket spännande då vi snabbt skred över fälten och anföll i vårt ringa antal från sidan. Bakom en hög vall övermannade vi två streltser som endast var beväpnade med bredbladiga yxor så kallade bardisher. Dessa yxor vars like vi ej finna i vårt land men kan närmast liknas vid tunna skrädbilor med blad så breda som en aln.

Svensk eld monterade snabbt ner streltsernas stridslust.

Snart började streltsernas oorganiserade hord bli allt mer desperat och och slaget gick in i handgemäng med bajonetter och blankt stål. Snart återstod endast ett fåtal som snart blev illa nedfäktade av våra vapen.

Omringad men tappert kämpande rygg mot rygg. 

De resterande streltserna togs om hand som våra fångar och segerns sötma spreds bland leden hos de våra. Det var sällsamt att kunna bese detta tappra krigarfolk vars ämbete som musketerare är nedärvt i generationer. De bar röda, fotsida och av krapp färgade kaftaner, krutflaskor hängade från bröstet och egendomliga mössor liknandes de som av finntorparna plägar användas vid kallt väder. Ett sällsamt inslag i kriget annars så glåmiga söckendag.

De egendomliga streltserna.

Denna dag skulle vi hugfästa för all framtid och minnas de svåra tiderna som svenska städer och bruk fick genomlida försommaren 1719. Ett litet slag var vunnet men för Riket kommer dessa dagar färga djupa avtryck en lång tid framöver.

Tack för denna gång.
Eder fotdragon A. Lindkvist

Slutord
Jag vill tacka mina vänner fotdragonerna för trevliga dagar men också arrangörerna Peter Holmgren och Thomas Lindell med stab för ett lyckat reenactment. Stort tack till alla andra som höll reenactmenthobbyns flagga högt under denna helg. På återseende hoppas jag innerligen.

Bilder är tagna av mig, Johan Käll, Christer Johansson, Christina Skoog-Holmertz och Dennis Isaksson. Får ej användas utan fotografens tillstånd.