Kategoriarkiv: Övrigt & pålysningar

Möjlighet till fynd.

Jag har tidigare uttryckt min pessimism inför möjligheten att göra fynd. Det som anses vara fynd i min värld är sådant som jag letar efter som jag vanligen inte har råd med men som uppenbarar sig till ett särdeles gott pris. Det finns som bekant 1000-tals föremål som man sett eller hållit i men som man inte haft råd med.

Jag letar efter det som bär märken efter våra förfäders hand på ett ogenerat sätt. Föremål som tar mig närmare människorna i historien.  Det finns döda och levande prylar i min värld. Några levande föremål har på endast några dagar av rena tillfälligheter flyttat hem till mig.

För det första blev det ett antal knappar. 31 st troligen svenska uniformsknappar för manskap m/1845, 13 folkliga västknappar från tidigt 1800-tal som fortfarande är trädda på en remmen de sattes på efter att ha sprättats bort.

Söljor till bälten, förskinn med mera.


Porslinknoppar till ledningar. Gysinge kan gå och duscha med sin nytillverkade knoppar för 45kr/st.

Det får nog bli att sy något stiligt med originalknappar….

Och annat.

Dagens känga vill jag ge till de tomtarna som på allvar tror att folk på landet förr hade en romantisk, nära naturdyrkanslik relation till skogen. Glöm det, de hade bara inte möjlighet att bli av med spenaten fortare. Hänsyn till naturen är ett nytt, men gott påfund. För att citera folkskoleläraren Erik Hellqvist (1900-1977) i Gagnef om Gagnefböndernas fordom osympatiska inställning till skogen:

Före storskiftet och under storskiftetiden var skogsskötsel ett okänt begrepp. Man bekymrade sig föga om återväxten på de kalhuggna brännorna. Skogen var praktiskt taget värdelös. Gamla köpebrev berättar om, att man sålde stora skogsskiften för en kanna brännvin. Kampen mot skogen var bondens naturliga strid för sin existens. Odlad bygd kunde ej erhållas, om inte skogen kom bort. Ett gammal uttryck lyder: när bonden sköter sig väl, når åkern till skogen, men när han sjunker i dådlöshet, når skogen till åkern.

Ur Gagnef socken i Dalarna – En skrift med mängder av fakta om Gagnef och livet där på 1920-talet.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kalle Lind – Människor det varit synd om. Alltså detta är roligt, dumt och fruktansvärt opretentiöst. Jag vill läsa historiskt skvaller om Jussi Björling, Karin Larsson och Astrid Lindgren. Otroligt befriande att läsa befläckade porträtt om många av våra nationalklenoder.
Betyg: 4 bladvändare av 5.

3 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar

God Jul och maskinskrammel!

”I år skulle grannarna få se på annat!” Tyckte Jöns Persson i Västra Husby när han stöpte ljus av magnesium.  Glädjen den julen år 1921 blev dock kortvarig men etsade sig för evigt fast på näthinnan hos familjen Persson.  Bild: St Ragnhilds Gille.

 

Mina kära läsare, jag önskar er God Jul och ett gott nytt år.

Samtidigt vill jag göra det på film också och visa mina nya kontorsmaskiner. Njut av min improviserade videohälsning!

5 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar

Söndag med kniv och yxa i hand.

Denna söndag var föremål för en ovanligt lugn historisk verkstad på Norrköpings stadsmuseum. Norrköpings befolkning låg hemma och pöste med präktig dagen-efter illamående efter en stor överkonsumtion av kultur och rödvin. Norrköpings kulturnatt fullkomligt bombarderade de annars inte alltid kulturintresserade invånarna med god kultur. Helt plötsligt levde stan upp och alla skulle gå ut och titta på allt intressant, liksom bunkra upp för att slippa undan poesiaftnar, konstinstallationer, gallerier, salta pinnar och experimentjazz för ett helt år framöver.  Jag gillar kulturnatten.  Jag fick i alla fall smida lite på museet, skjuta lite svartkrut med kollegorna i Stenbocks karoliner, gå på improvisationsteater, lyssna på progressiv bluegrass och balkandansband, lyxfika och slutligen lyssna på performanceprogg på stadens antikvariat.

I vilket fall kan man säga att jag hade en lugn söndag på museet med nyfälld björk och vassa eggverktyg. Lite besökare hade jag iallafall och en trevlig backpacker-tysk som bestämt ville yxa fram en sked kombinerad med en stekspade.

För egen del blev det en slev och en stekspade med tveksam design. Största vinsten inför helgen var annars att jag skapligt lyckats slipa skedknivar.De är som bekant lite krångliga.

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken kommer jag i framtiden lägga smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Pjäs: Farliga förbindelser. Östgötateatern. Något stel och segdragen uppsättning av Choderlos de Laclos pjäs från 1782. Estetisk tilltalande och bokstavstrogen till den grad att det blev trögt men ibland glimmar det i mörkret. Betyg: 2 teaterapor av 5.

Bok: P O Enquists Magnetisörens femte vinter. En tidstrogen och originell berättelse utan pardon, utmejslad i grov granit. Utan egentligen på allvar beskriva 1700-talets sceneri och miljö ingående är tidskänslan som en käftsmäll. Läs! Betyg: 4,5 svarta historier av 5.

Vapen: Flankörpistol m/1850. 19,85 mm, oergonomisk och kanske svenska arméns fulaste vapen genom tiderna. Dåligt försök till att designa något modernt av något som redan var omodernt vid denna tid. Håll hårt i den när du skjuter annars kommer du få ett märke av kornet i pannan. Betyg 2 kaffevedsklabbar av 5.

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Trä

Allmogemarknaden 2011. Ett väloljat maskineri med 700 delar.

Årets allmogemarknad i Jönköping bjöd i sedvanlig ordning på en intensiv upplevelse. Från öppnandet vid 11 till stängningen vid 16 hade jag aldrig tråkigt. Allmogemarknaden har genom åren slipats till en historiepedagogisk spjutspets vars like ej går att finna i vårt land. 700 medverkande som gör sitt bästa för att levandegöra en marknadsdag. Mängder med noga utvalda hantverkare, slöjdare, antikvitetshandlare, utställare, matförsäljare, föreningar och händelser.

Lillerums-Anders framför sin rävtana som han satt upp i parken för att stävja stadens rävinvasion.

Det är den historiska kvalitén och den intensiva mångfalden  som gör allmogemarknaden populär. En verkligt oefterhärmlig bedrift. Visst kan vem som helst i detalj skärskåda marknadens innehåll och hitta brister men dess generella innehåll är i högsta grad oantastligt.

Vidunderliga ting som tjuter och åker utan hästar kunde ses på gatorna.

 

Några kulturyttringar som kan jag tyckte var särskilt intressanta och ovanliga var bland annat:

-Kritpipsmakaren från sprit- och tobaksmuseet, som tillverkade kritpipor med originalformer.
-Psalmodikumföreningen som vill bevara det av kyrkan på 1800-talet påprackade instrumentet psalmodikum.
-Monsterstora ångtraktorer och ångmaskiner som tuffade runt.
-Kringelmakerskorna som gjorde finfina kringlor.
-Tävling i käppdans  medföljande drängaslagsmål. En mycket värdig final på kalaset med ordningsmaktens ingripande med vattenslang. Våld och vadmal!

Denna underbara käppdans kan ni beskåda här nedan och den ger en glimt av av statisternas funktion som underhållare.

 

Förning fanns det gott om hos krämarna i bodarna.

Prisnivån bland knallarna är bra. I år hade jag glädjen att träffa på ”40-kronors-mannen” vars svar på nästan alla prisfrågor var just 40 kr eftersom han inte riktigt visste vad för slags pris han skulle sätta.  Från honom följde handvävda tyger, knivar och annat trevligt hem till mig. Mina vänner köpte snusdosor i horn, krutmått och knivar.

Från vänster.
1. Blå och brunrandigt tungt linne/bomullstyg med linne i inslaget. 20 kr.
2. Röd och grårandigt halvylle. Handvävt kuddfodral. 40 kr
3. 2 st lergodsskålar. 1800-talets mitt. 350 kr för båda, för er som samlar lergods vet att det är billigt…
4. Munblåst flaska, 1800-talets mitt. 5 kr
5. Konserveringsflaska 20 kr.
6. Smörkniv med nitat benhantag ca 1900. 5 kr
7. Gammal elak kniv, 1800-talets slut. 40 kr.
8. Svenska äpplen 1kr st.

Utöver köpte vi också ett ovanligt tidningställ i ek från sekelskiftet i nationalromantisk stil, översållad med karvsnitt.

 

Ta er i kragen nu och häng på nästa år! 1800-tal unite!

9 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar

Historisk verkstad. Hösten 2011 på Stadsmuseet.

Historisk verkstad hösten 2011

I sedvanlig ordning börjar snart historisk verkstad igen på Norrköpings stadsmuseet, kryddat med nya spännande upplevelser och historiska nedslag.

Historisk verkstad är gratis och för alla som är det minsta intresserad av historia, hantverk och leverne förr.
Söndagar 12-16. Material finns på plats och ingen föranmälan. Kommer du med en större grupp hör gärna av dig.
anders.lindkvist[at]norrkoping.se

Program

25 sept Kärleksgåvor från förr – Vi gör skedar och halmdockor.
Förr gav giftassugna flickor och pojkar varandra kärleksgåvor för att visa att man var intresserad, ofta i form av halmdockor och skedar. Den pojken som fick flest dockor eller flickan som fick flest skedar av pojkarna kunde välja och vraka.

 30 okt Folklig medicin – från örter till åderlåtning.
Vad för slags medel användes förr innan läkare och vårdcentraler etablerades bland vanligt folk? Åderlåtning, salvor och diverse magiska metoder undersöks.

 27 nov  Lädersmörja med olika gamla recept.
Med hjälp av talg, grävlingsfett, bivax , ryssolja och andra traditionella ingredienser gör vi en varsin liten burk läderfett.

 11 dec Stoppa korv med traditionella recept inför jul.
I december skedde den stora  julslakten, oftast på luciadagen eller vid nymåne närmast Jul. Korven var ett oumbärligt inslag i husmanskosten till vardag och fest, inte minst på julbordet.

Välkomna!

 

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar

Växtfärgning på Virserums konsthall. Krapp på grått.

Inne i Smålands absoluta inland gömmer sig en liten pärla, en av Sveriges konsthallar. En av de största i en av Smålands många småskrymslen, Virserum. Om ni någon gång ska åka i Småland, inte för att titta på gräsliga glasskulpturer eller trängas bland snorungar på Astrids Lindgrens värld, ta en sväng till Virserum istället. Förutom den ambitiösa konsthallen med kvalitativ kultur återfinns också annat konsthantverk och något som jag särskilt fastnade för ett möbelsnickerimuseum. Låter det upphetsande? Det är det faktiskt för den som vill se en hel snickeriverkstad som helt drivs med vattenkraft med remdrift. Det finns många bevarade snickerier från tidigt 1900-tal med remdrift men få där alla maskiner fungerar och kan användas.

En lätt kittlande känsla infann sig när dammluckorna öppnades och det över fyra meter i diameter breda skovelhjulet långsamt paddlade igång. 12-13 varv i minuten och 15-20 hästkrafter i våldsam symfoni. Bara för oss visade vår entusiastiska guide med ett trästycke kapsågen, tappfräsen, bandsågen och tapphålsborret. En helt ny upplevelse måste jag säga. Remdrift är farligt coolt, särskilt farligt. Jag drar mig till minnes de stora vävstolssalarna Norrköping runt sekelskiftet 1900, 600 dunkande vävstolar på remdrift. 600 vävstolar som tvunget måste startas i otakt för att inte vibrationerna skulle få byggnaden att kollapsa. Nämnde jag att hörselskydd först kom i bruk på 60-70-talet?

På museet fanns också många andra udda tingestar som denna trampfigursåg med enestörar som motfjäder. Kan inte någon påhittig trätomte bygga en sådan. Trampsvarvar i all ära men det här är grejjen.

Workshop

Nu var det ju så att jag inte var där för att titta på gamla saker som jag så ofta gör utan för att hålla en lättsam liten workshop i nybörjarväxtfärgning. Det visade sig vara en riktigt trevligt.

Jag valde att färga med renfana och krapp som exempel.

Renfana
Jag har skrivit om en färgning med renfana förut och det är inte mycket som skiljer från den färgningen. Det enda som skilde från denna färgningen visade sig vara monumental för färgen. Förra gången blev det gulgrönt och anledningen till detta hände på grund av att färgningen skedde i en gammal järngryta. Utfällningarna i kärlet måste man ta i beaktande. Söndagens färgning gjordes i en rostfri gryta och blev därför gult vilket egentligen är vad renfana brukar åstadkomma.

Receptet är standard 1A. Fyll en gryta med klippta växtdelar, häll på vatten och koka i en timme. Sila av och färga i badet under 90 grader i en timme. Skölj och torka.

Krapp
Krapp har jag många gånger närmat mig och det är min favorit. Hur man gör? Läs här och här.

Skillnaden denna gång var att jag färgade ett stycke tunt mellangrått ylle. 1,5 meter i 5 hg krapp med ytterligare lite material från kursdeltagarna. Yllet blev verkligt bra, mörk roströd och inte flammigt.

I efterbadet la jag ner en härva tunt 2-trådigt garn och även det blev rött fast i en mesigare nyans. Renfanan syns även här nedan.

Nu har jag så mycket tyger växtfärgat, bra som dåliga så nu bör jag sätta igång att sy 1700-1800-talsallmogekläder. Jag tror det kan bli rätt coolt att göra vardagskläderna i dessa färger.

 

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Trä, Växtfärgning

Medeltidsveckan 2011. Anno 1361 in memorian.

Medeltiden har anlänt till ditt kvarter, och den åker kollektivt!

Jag är hemma med mer rost än vad jag hade innan, större hål i mina handsydda brokor, bucklor i hjälmen efter polskt stål och en sinne fyllt med en stor skopa förnöjsamhet, glädje och en rejäl näve medeltidströtthet. Det finns egentligen ingen anledning för någon som söker historisk förkovring att söka sig till medeltidsveckan. Det är en vecka som till sin karaktär mer är en galen folkfest med en egen kultur och en stark inneboende drivkraft. I år bjöds det på ett av få undantagstillstånd i denna anakronistiska fest som detta är,  nämligen Battle of Wisby 1361-2011.

Battle of Wisby 1361-2011 är ett fantastiskt projekt som arrangeras av en lika fantastisk arrangörsgrupp som slitit hårt för att ro i land projektet. Genom att bjuda in seriösa 1300-talsgrupper från hela Europa gavs medeltidsveckan en historisk glans. Vid östergravar byggdes ett mäktigt tältläger upp och torde vara den största träffen av 1300-talsreenactors någonsin i Sverige. Syftet är att i åminnelse återskapa delar av invasionen av Gotland år 1361.

Läs gärna mer om projektet Battle of Wisby och lyssna gärna på hur min vän Peter som är pressansvarig intervjuas av SR där han beskriver autencitetskrav och härlägret.Klicka  här.

Ett makabert jubileum som åsyftar ett antal slag där en modern och överlägsen dansk här fullkomligt gjorde slarvsylta av en stackars hop gotlänningar som i desperation försökte försvara sin självständighet. Olika länder ihågkommer krig på olika vis och hanterar dem därefter, Ryssland vräker ut pompösa krigsfilmer som blåser upp myten om landets förträfflighet till bristningsgränsen, medan Sverige gör tvärtom de arrangerar stora forskningsprojekt kring de egna nederlagen och ger ut minnesmynt som påminner om när stora landområden förlorades. Man kan göra skitnödiga analyser om vad som kan anses bäst, jag avböjer från att göra det här. Båda lägren har emellertid alltid ett visst underhållningsvärde och det är just detta som avses här för jag hade kul under Medeltidsveckan på grund av detta.

För min del blev det lite av en medeltidsveckan light tidsmässigt då jag anlände på måndag natt/tisdag morgon (åkte hem fredag) och dök ner i ett tält. Jag vaknade upp till ett av de bästa vyerna man kan tänka sig om man har historiskt autencitetstunnelseende som jag.

Detta, mina vänner, är reenactment.

Medeltidsveckan och många sådana här tillställningar handlar om att hänga i läger. Att hänga i läger innebär bland annat att man brötar fram 1 miljon föremål med en nördig bakgrund och visar upp dem för turister och pratar entusiastiskt om dem. Det kan vara kopior på keramik från Pommeln, en rustningjacka baserad på skotska förlagor,  en snuskig kanna, ett apdyrt brokadtyg, en häftig men tung och för lägerliv onödig pryl, en trasig sko eller vad som helst som skulle kunna tolkas in som sent 1300-tal. Vad som är skönt med just Albrechts bössor som poträtterar knektar är att vi inte tar med oss smärre bohag med bord, stolar, skåp, sängar, mattor, serviser, pager, instrument och allsköns grejjer.  Det kan Liknas en smärre 40-långtradar Michael Jacksomturné när de ska rodda sina pampiga läger. Det är verkligt imponerande att se de adliga härlägren med sina sköna sängar och tält med ståhöjd.  Vi bär mindre saker och föredrar att sitta på den blöta myllan och äta ur trasiga skålar och verkligen känna medeltiden krypa in i märgen på en. Nej då, jag är inte alls avundsjuk ibland. Härlägret ger utrymme för att visa på en verklig bredd vilket alltid berikar.

Om du tycker det här är mycket bråte, då har du inte sett mycket.

Bland veckans höjdpunkter är givetvis slagen som i veckan kom att bli ett för mig, slaget vid Mästerby. Förberedelserna inför slagen var rigorösa och bland det bästa var att få dra på sig rustningen och mönstra. Vid mönstringen fick vi med bomärke i soldatrullorna stadga oss med blod, vedermödor och manlig gemenskap.

Mönstringstältet

Därefter gav vi oss ut på de vidsträckta ängarna och fick totalt spö av danskarna i sedvanlig ordning. I övningslagen dog jag precis hela tiden. Det gav mig övertygelsen att jag suger på att slåss och att jag ska hålla mig till fjärrkrig eller bli skrivbordsmördare. Extra intressant var det när riddarnas hästar skulle ridas in genom att cirkulera runt vår lilla tropp. Lyckligtvis tillhör jag inte Frilansarna vars fotfolk tränats i att mejas ner för lans och hov.

Slaget vid Mästerby
Med Guds och Dick Harrissons hjälp gick vi in för att göra detta till en minnesvärd slakt. Långt ute i den gotländska spenaten började vi först med att hålla dansken stången genom att bygga den största bråten världen sett. Med lösvirke och åstadkom vi en mäktig barrikad på andra sidan den alnsbreda bäcken som skilde oss från dansken. Gotlänningarna släpper ingen djävul över bron! Sven Dufva skulle avundas. Eller?

Bråtens inledande byggnadsfas.

Nöjda med bygget smög vi tappert in i skogen och drog på oss hejdlöst massa skrot. Kanske den vackraste platsen för rustningspåtagning någonsin. Hasselskogar som trivsamt speglar sig i hjälmar och blankt stål som tillhör dem som snart ska förnedras med våld av arvsfienden.

När vi tågade ut på fälten mot bråten kunde vi också konstatera att 2000-3000 personer hade valt att trängas för att titta på spektaklet. Bara en sådan sak.

Gotlänningarna väller fram ur skogen.

Vi föll på knä och vår härförares dånande stämma överröstade den historiska pratkvarnen Dick Harrison och förde oss alla i extatisk bön som skulle fått Benny Hinn att avundas.

Kort därefter rumlade danskarna fram med mordiskt hedniskt hat i blicken. De var också sura efter att ha blivit pepprade av våra pilbågsskyttar. De hade siktat in sig på bäckens armsbreda bro. En viktig strategisk punkt.

Efter att de stångats mot bråten och en stilig polsk riddare tumlat runt i bäcken med finaste rustningen retirerade de bakåt, för att snart upptäcka att det fanns en fem gånger så bred stenbro hundra meter därifrån. Lyckliga över denna strategiska upptäckt skyndade sig danskarna nu kvickt över.

Slaget är också fångat på film såklart.

Snart låg vi alla döda på marken (det har andra fotat bättre, min fotograf passade på att slappa och äta inlagt gurka och skratta rått samtidigt). Endast vår tappre härförare Johan hade hjälpligt överlevt, förnedrad, plundrad, sodomiserad och lämnad kvar som krymplig.

Väl tillbaka i lägret försökte vi tröstäta genom att stjäla Peters tyska och välbeställda korvbricka. Genom en smart avledningsmanöver lyckades han komma undan dock med en korv mindre i bagaget.

På kvällen drog jag ut på stan med Sätergläntan-klanen för att kolla på en smårolig konsert med Patriarkus. Jag kände mig ung och vital med slikt ungt pack. Snart träffade vi på den ständigt uppkopplade Petter och detta utmynnade i en slöjdfetishism utan dess like. Det började med att vi skar av Petters lilla strut på hättan efter att han påtalat dess litenhet. Med över 10 års samlad sömnadsutbildning lagade vi hans hätta och sydde kanske världens minsta tofsväska med Battle of Wisby-emblemet på.

Petter blev mycket nöjd och är en internetanhängare av astronomiska mått. Vårt tilltag finns i en mycket substantiell videointervju på nätet. Där får vi veta vad ”purjo” är för något och om hur jag lever mitt liv på råg och aladåb.  Kolla in den här.

Fredagen gav ett snabbt besök på fornsalen och sedan bar det hastigt och lustigt hem i Samuels rostiga Toyota. Jag är väldigt nöjd med veckan, det var trevligt men nu känner jag att jag är lite trött på svärd, tygknappar, lägerliv och lustiga tält. Dags att samla mer erfarenheter i andra liv och tidsperioder.

På färjan hem var de flesta runt omkring en klädda normalt men en del avslöjar sig. Vem är tex denna dam som sitter och täckbroderar duktigt en 1300-talstofsväska? Smygfoto at its best. Undrar just om den blir klar till nästa medeltidsvecka?

Jag kan rekommendera följande länkar om ni vill ha foton som är tagna av personer med riktiga kameror.
Galleri

Hela Gotlands bildspel

Lite filmer också här.

Jag har också en hel del egna bilder och ett urval presenteras här, resten finns på inom snart FB. Lev och må.


17 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

Skura trasmattor, det är åter dags!

 

Mellan att vi renoverar, åker på folkmusikfestivaler och försöker göra ingenting vill jag  påminna er, alla mina kära läsare att det är åter dags att präktigt förse sig med en sjö och en brygga. Lägg till smutsiga trasmattor, såpa, öskar och rotborste så har ni det hela. Senare i höst vill ni knappast ge er ut och huttrande sitta och löga mattor.

Detta inlägg ger inte så mycket information då Anna-Maria förra året förklarade mycket utförligt i en gästartikel ur trasmattan ska tas. Den artikel hittar du här. Sen vi skurade mattor förra året har vårt förråd av trasmattor fördubblats, det beror på att vi fick fantastiska trasmattor från Farmor och för att vi tog en massa trasmattor från en gård som jag tidigare skrivit om.  De sistnämnda mattorna varierade i skick och utförande, från trasiga skabbmattor till yppersta ripsmattor och långa välplanerade trasmattor såsom denna 6-metersmonster nedan:

Trasmattan – Allmogens matta.

Idag förknippar vi ofta trasväv med mattor men förr var det även vanligt att ha i sängen, ofta som mellanlägg över sänghalmen och under eventuell fäll eller lakan. Att pryda golvet har ofta varit sekundärt hos allmogen och när det vid högtider behövdes brukades ofta sängrelaterade persedlar. Under 1800-talet händer det dock något. Ett större överskott på utslitna textilier resulterar i att man alltjämt börjar väva trasmattor även för golvets utsmyckning. Överskottet tros bero på att pappersbruken i allt större utsträckning gick över till pappersmassa av trä, innan det gick nämligen att sälja linnelump till bruken för bra pengar. Detta nya scenario i kombination med billigare bomullstyger från stadens väverier. I många landskap var det vanligt med halmmattor som hade ett inslag av halm istället för trasor. Det förekom även ofta i kombination av de båda. Låt oss dock inte tro att dessa mattor brukades såsom vardagsföremål när de blev på modet under 1800-talets mitt. Flera uppteckningar från tiden vittnar om hur exklusivt trasmattorna var för sin tid. En del tyckte det var rent slöseri, som i Hälsingland där bland annat ledaren och tillika pastorn Hedberg för den kristna sekten Hedbergianerna predikade att det var syndigt att ha mattor på golven.

Innan trasmattan var Sverige alltjämt ett mattlöst land, följande uppteckning från Dalarna beskriver vad allmogen smyckade sina golv med innan trasmattornas ankomst:

”Golvmattan kom i bruk på 1880-talet, då trasmattor först användes. Före mattornas tid ströddes halm på golvet endast under julen. Någon hade nog halm om nyåret också, och en del lät halmen ligga kvar till över nyåret. Vidare hade man finhackat granris på golvet  om söndagarna vintertid. Under fastlagstiden hade många fin sand på golvet, och sanden sönderdelades våg och böljeformigt med sopkvasten som prydnad. Om sommaren plockades årsskott av granruskor, granskott som breddes över golvet om lördagskvällen. Om midsommar räfsade man asplöv som breddes över golvet”

Liknande bruk finns i det flera landskap och det berättar om varför förr var ett helt annat liv och en helt annan tid. Vem skulle idag kratta sand i sitt kök som om det vore en kyrkogårdsgång?

 

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

I skuggan av Turmhügelburg.

Förra helgen ägnades åt en gemytlig resa till landet känt för sin dåliga folkräkning och snabba vägar, Tyskland. Det våras för medeltidsevent och årets första med Albrechts bössor gick till en rekonstruerad befäst medeltidsgård, Turmhügelburg. Ett mycket enkelt event anordnat av tyska reenactare för alla sena 1300-talsreenactare. Planen var främst att njuta av livet på bästa medeltidsvis, dvs hantverka, äta och sova undermåligt.

Jag och Anna-Maria hyrde en minibus och lämnade okristligt tidigt Söderköping för att i gangsterhålan Malmö hämta upp Peter, Lunda, Alexandra (numera går under namnet Axel) samt Fredrik. Ett fint gäng som bäddade för trevlig gemenskap.

Vi försökte i största möjliga mån inte stanna till i Danmark men vi lyckades få en gratis halvtimme på Middelaldercentret. Olyckligtvis förefaller det som våra enfaldiga späckkikare till grannar, danskarna, har rott i land ett medeltidsmuseum som på alla vis mos av alla medeltidsbysprojekt som någonsin påtänkts i svensk historia efter medeltiden. Middelaldercentret är en föredömlig anläggning där mycket bra rekonstruktioner och egen forskning blandas med god besöksstatistik och användarvänlighet. Centret består av flertalet verkstäder, bostadhus, liksom en hamn och diverse annat. De har till och med lyckats handha en museishop där det är massa bra reenactmentprylar som dessutom försäljs mycket billigt! Jag handlade handgjorda knappnålar med snurrhuvud för 15 kr st.

Efter middelaldercentret tog vi färjan och stannade på Border(line)shoppen vars innehåll förstärkte mina aningar om att alkohol inte är världens bästa uppfinning ur något perspektiv.

Vi kom fram till borgen lagom till kvällningen och lät oss genast bli slagna på fingrarna än en gång i medeltida bybyggnadskonst. En liten sketen tysk håla hade lyckats klämma ur sig en snygg medeltida befäst gård utan några  större åthävor medan kulturpolitikerna hemma i Sverige sitter och gråter när de skiter så fort någon vill åstadkomma något liknande. I vilket fall svidade vi om till medeltida kläder och passade även på att skifta språk ett antal gånger, danska, tyska och engelska. I bästa fall låter sig språkförbistringen bidra till nya främmande vokabulär. Våra vänner i holländska Deventer Burgerskap lärde oss de nödvändigaste få-en-smäll-på-käften-om-uttalas-orden och vi gav i igen med samma mynt.

Vy ifrån tornet

Första nattens sömn var i bästa fall usel. Ganska kallt och ett otroligt snarkande från nedervåningen i den medeltida lada vi bodde i. Första gången jag skulle gå ner och lokalisera snarkmaskinen slocknade ljuset på vägen ner. Det medeltida mörkret drog ner rullgardinen totalt och jag fick famla mig upp en trappa och lokalisera ett ersättningsljus.

Lunda och Fredrik lät sig inte störas av mullrets nedom.

Köket. Fördelen med att förlägga reenactment tidigt på året, man kan dra på sig ordentligt med ylle utan att känna sig som en regelrätt byfåne.

Lördagen ägnades åt att slöjda och äta mat, kanske det bästa man kan göra. Jag sålde en bösspipa till Lunda liksom en handsydd mössa. Vi lokaliserade något slags skaftämne bland veden och började yxa till en bösstock.

Lyckligtvis hade Lunda tagit med en yxa som vi kunde slipa upp för träslöjdens utförande.

Fredrik fick äntligen sin Ketterlin Haverblast, tycke fattades direkt. Lundas bössa behöver nu också ett namn.

I övrigt tittade vi runt på borgen som hade ett stall, visthus, kök, lada, kapell, bakugn och ett stort torn med palissad och vallgrav. På bästa tyska vis var allt mycket ordentligt ordnat och rejält. Just det robusta var också det som gick att invända emot ty det var ofta lite väl tilltagna dimensioner på virket, särskilt i en landsände där husvirket knappt växer på trä vare sig nu eller på medeltiden. Oavsett önskade man sig ett rejält slag på platsen med plundring och belägring av tornet.

Kapellet. Den lilla gårdskyrkan var som jag förstod det, det senaste tillskottet av byggnader. Kanske också den byggnadens om interiörmässigt behöver medeltidifieras mest, nu kändes det mest som en rustik retreatgård i Svenska kyrkan från 70-talet. Men jag klagar inte,  återskapade medeltida kapell hör inte till det vanliga.

Precis som idag fanns det  på medeltiden alltid någon snajdig, tvålfager och arbetsskygg tjusare med instrument som alla damer kunde  flockas kring. Man ser i hans blick att han känner sig hotad av min blotta närvaro.

Det hantverkades och sjöngs en hel del på detta event vilket jag gillar. Musiken bör få mer utrymme. Vi fick höra Broder Jakob sjungas i kano på fem språk, inte så medeltid men fräsigt. Alla tyskar kan också den svenska visan Herr Mannerlig.

En meditativ Peter i köket.

Till kvällens fest lagade vi mat och Peter som är med i det medeltida småländska landskapslaget grejjade honungsknäck. Att få laga mat i ett riktigt medeltida kök var en befrielse i jämförelse med det tarvliga lägerlivet. Alla klädde sig fina och den ökänt fåfänge holländaren Bertus visade upp sin extravaganta timglasfigur med stoppat bröst. Han har dessutom nu uppgraderat med ett förgyllt bälte på sammetsbotten som bekostats på medeltida sätt, dvs genom arv. Han är också den första som tagit sig an de tighta struthättorna som spänns fast under armhålorna. Beundran och bävan, mest bävan.

Kvällen fortfor i ljusens sken. Jag passade på att bränna upp lite talgljus och vi myste till svordomarna från de som förlorade i Gluckshaus.

På söndagen var det dags att åka hem med ett glatt humör som ingen kunde sätta stopp för.

Bilderna är tagna av mig och Peter Ahlqvist.

9 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar

En krumbent Uzbeker. Marma i nådens år 1719.

1719 års rysshärjningar revisited.

Jag har nyligen kommit hem från mitt första riktiga 1700-talsevent och jag tänkte med detta inlägg redogöra för de ärofyllda hjältedåd som jag och mina kumpaner genomled i våra försök att stävja ryssarnas nesliga härjningar. Det skulle visa sig att ryssarnas klassiska förmåga att vilseleda och snärja är djupt rotat i deras slaviska gener.

Självförtroende var det inget fel på men det skulle visa sig få en avsevärd törn.

Eventets kärna var ett wargame som skulle utspelas under 20 timmar mellan fredag kväll och lördag förmiddag. Vi höll till på skjutfältet i Marma och det var stängt för allmänheten. Uppskattningsvis 50 deltagare från Sverige, Ryssland, Finland och Norge. Finnarna och Svenskarna hade gemensamt läger med huvudsakligen karoliner, tross och diverse löst pack där jag ingick med spioner, uppbådat allmoge och milis. Vi civilister skulle smyga i skogarna, patrullera och skydda lägret mot ryssen. Det kom att bli 20 hektiska timmar som jag kommer återge här. Ganska precist. (Bilderna är tagna av mig, Christina Skoog Holmertz, Christer Johansson och en go tjej som döljer sig bakom täcknamnet Tuulenvienyt Lintu)

 Fredag 13.44

Efter att ha hämtat Bo och Wolfgang i någon anomym stockholmsförort så stannade vi till i Tierp för att fylla våra magar inför ankomsten till Marma skjutfält. På pizzerian stötte vi på 1700-talsfantasten Anders Löfgren från Gustafs Skål som i sin ensamhet inmundigade pizza. Även han hade tänkt använda helgen till att kväsa ryssarnas framfart. Tierp är har mycket lite att komma med då det kommer till arkitektoniska storheter och prunkande prakt. En by som man med lätthet kunnat avvara som buffert mot ryssens eldstinna framfart.

 15.15

Lägret slogs upp med ostrukturell strävsamhet vid en vacker plats med god sikt. Platsens lämplighet förstärktes med äldre stallruiner och en äldre matkällare. I mångt och mycket har skjutfält mycket goda förutsättningar för reenactmenthobbyn då det är obebyggt, skyddat från dryga ortsbor och har grusvägar och en varierad terräng av ålderdomlig karaktär. De platsvis många blindgångarna ligger dock skjutfältet i fatet men utgör generellt sätt inget problem.

I prydliga rader och efter militära mått placerades tälten ut. Jag inredde mig en enkel sovplats i ett av dessa tält nogrannt utvalt ty inga snarkare fick begagna sig av det. Dessa nogsamma övernattningsförberedelser skulle ganska snart visa sig vara meningslöst arbete. Natten skulle bjuda på allt annat än sömn.

17.45
Vi friskyttar och uppbådad allmoge begav oss några hundra meter därifrån för att heroiskt upprätta en utpost i ett övergivet stall. Vi provsköt våra musköter med det krut som frikostigt delats ut av arrangörerna. Skrävlande pokulering och optimistisk stämning rådde i lägret. Vem kunde hålla stånd mot välgödda svenska bönder med träpåkar och gamla bössor?

18.30.  Krigsspelet har pågått i 30 minuter. Vi har tänt en lägereld i ruinen och samkvämen är på topp när ett taktfast helvete bryter vår lunk. På avstånd hörs kärva kamprop på slavisk accent och marscherande steg. Vi är tagna på sängen när ryssarna i snygga led promenerar rakt fram till vår utpost som är positionerat i klykan på en y-korsning. Innan vi hunnit greppat våra musköter har de ställt upp sig på två led och totalt eldchockat oss i bitar. I allmän yra flänger vi skott åt alla håll men då har de utan en min i sina ryska stenansikten omgrupperat om sig, bytt skytteposition, avfyrat en salva och börjat marschera iväg igen efter att ha rundat klykan. Försöka förfölja med tomma musköter i skräck nedknäckade brallor? Nja inte så kanske. Jag har inte ens någon bild från förloppet.

19.03.
Lyckligtvis begav sig inte ryssen mot det svenska lägret och vi beslutade för att dra ut på ryssjakt, något som vi var obarmhärtigt dåliga på skulle det visa sig.  Vi delade upp oss och började söka av vägarna som ryssarna tog och vi gick och gick och gick. Ingen ryss så långt ögat kunde se men vårt hårdföra befäl Bo höll optimismen uppe.

19.25.
Inte se men nog så höra. När vi finkammade vägarna och spejade så avslöjade sig ryssen väl hörbart när vi nära 2 km bort hörde kilovis med krut spenderas i rasande takt från hållet där vårt huvudläger låg. Vi hade tabbat oss igen och vi började kuta över ängar och skogar för att flåsande undsätta våra karolinska soldater. Förgäves och lagom till att vi anlänt pågick parlamentering och ryssarna försvann från platsen med en okänd del av den svenska krigskassan. Lyckligtvis hade våra finska karoliner hållit dem borta.

Vad gör man när allting är som deppigast? Man äter. Förning har inte fattats denna helg och jag har nog inte småätit så rabiat förut.

Vi tröståt  och dunkade varandra i ryggen och med återvunnen eufori  begav oss åter igen till vår utpost.

20.56
Vi har placerat ut vaktposter och vi skickar ut patruller. Jag ger mig ut med Bo och Anders för att söka runt gården Nydala. Vi hittar inget och vi spejar i blindo ut i den allt mörkare kvällen. Vi promenerar snopna tillbaka men bara 100 meter i från vår utpost ser i antal mörka figurer som tycks smyga på vägen mot vårt läger. Det är väldigt mörkt och det var omöjligt att se vilka det var. Vi närmade oss och ropade sedvanliga fältlösen för identifiering.

-Halt!
(inget svar, figurerna rör på sig)
-Werda!
(inget svar, de rör sig snabbare)
-Narva??!!
(ingen lösen och nu börjar de stanna upp liksom hukande)

Mynningsflammorna lät inte vänta på sig och vi tre besvarade elden och kastade oss i snåren. Sju ryssar mot tre svenska bönder, inte helt lysande kanske. Vår utpost börjar också röra på sig och skjuter vilt omkring sig. Vi viker av av och allmänt tumult utbryter där ryssarna till slut försvinner som i tomma intet. Som sig bör. Efter kalabaliken berättar Bo utmålande för de andra i utposten om att han blivit attackerad av ”en krumbent uzbeker” som gömt sig i en buske. Vad skulle komma härnäst? Kosacker?

22.50.

Vi sitter i vårt läger och myser. Natten är i antågande och vår trygghet och glada stämning är i grunden  falsk och alla sitter egentligen och väntar på att vårt luftslott ska rasa samman i traumatisk ångest.  Vakter är utplacerade runt utposten och vi förbereder oss för en hård natt.

Lördag 0.02.
Jag inleder mitt första vaktpass efter att vi gett oss av på fler fruktlösa försök att hitta ryssarnas rövarnäste.

04.00.
Huttrande beger jag mig till mitt andra vaktpass. Jag har kanske sovit 2 timmar i något som svårligen kan definiera som sömn. Det tidiga 1700-talets mode är snyggt…och tight. Med väst, ärmväst och åtsittande rock låg jag som en hårt lindat ukrainskt spädbarn. Direkt på marken runt eldstaden, tidvis med en filt över mig. Dessutom med den franska trekantiga hatten på huvudet som totalt förhindrade rörelse av huvudet.  Borta i huvudlägret låg mina sovsaker bekvämt.

04.35.
Det är ljust och vi undrar vad ryssen har kokat ihop. Vi vill inte att de ska nå lägret denna tid så därför ger vi oss ut på en episk ryssjakt i dimmorna. Vi hade hört rykten om en lägereld och order gick ut om att överge posteringen.

Det gav också tillfälle för det viktigaste i reenactment – ta kort och bli fångad på bild.

Historiens dimmor.


Bruksherre Löfgren dök upp med dragen pistol som ett sagoväsen ur dimmorna. Barockt värre.

Kan de vara här? Kartan är ju inte så detaljerad men vi kan hoppas.

Leta, leta, leta….

Speja, speja, speja.

Hopplösheten låg som en blöt nöthårsfilt över oss.

05.53.
Vi gav upp och traskade tomhänta mot vårt läger där vi episkt fick utropa våra fältlösen till en väntande finsk vaktpost. Fin morgon än så länge.

06.23.
Kriget var åter över oss! Ryssarna anföll vårt läger med resolut stöveltramp från vägen där vår utpost hade varit. Det hade vi lyckats lura dem med åtminstone och nu var vi fulltaliga med musköt i hand och utspottad frukost. Medan karolinerna höll vägen med kanon och musköter flankerade vi likt rovdjur det ryska packet längs diken och dungar. Så länge som det finns bly i luften finns det hopp!

Med svidande salvor hetsade vi ryssarna uppåt mot Y-korset med ruinen. Lukten av svavel och tung krutrök låg i luften. När det mullrande kanonerna sagt sitt förföljde vi dem mot utposten där de lät sig belägras och omringas.

06.57.
Den sista ryssen föll för våra kulor och bajonetter i det lilla stallet.

Vi belönade de stupade ryssarna med bjudfrukost i vårt läger och vi pratade med varandra vitt och brett om nattens härjningar. Det visade sig att ryssarna som var ca 10-15 år yngre än våra karoliner helt sonika dumpat sina tält när de blivit utkörda i skogen och endast tagit lätt packning. Lättfotat hade de drivit runt i skogarna för att på bästa sätt hålla sig undan och angripa vid bästa tillfälle. En strategi som visat sig vara helt överlägsen vår primitiva och kraftlösa spaning. De var till och med en smula besvikna över att de inte hade blivit upptäckta någon gång trots att de haft lägereldar igång.

Ryssar och svenskar åter som vänner. Vi jobbade hårt på vår förbrödning över landsgränserna.

Resterande tid av dagen ägnades till att ha småslag på fältet, äta, riva läger och sen ha en uppvisning inför Marmas tvåsiffriga befolkning.

På det hela taget gav eventet enormt mycket. Upplägget mer ett wargame är rafflande och 1700-talet är fantastiskt kul att reenacta. Jag vill propsa alla er som fastnat i en period att varva med andra tidsperioder, det sätter lite perspektiv på tillvaron. Tack alla som var med och bidrog till ett trivsamt event!

Tack mina nyfunna vänner bland friskyttarna.

15 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar