Om bösspipor och deras form.

Den här artikeln handlar om bösspipor. Varför har ingen skrivet något sammanfattande om detta innan? Pipan är kanske bössans mest vitala del. Dess utseende avslöjar många saker såsom funktion, ålder och kvalitet. Här kommer en enkel guide.

Runda pipor
Med runda pipor avses pipor som är runda längs med hela pipans längd. De är vanligen svagt koniska och blir smalare ju närmare mynningen man kommer. De har ofta under 1700-talet en dekorrand som löper runt pipan vid pipbotten. Under 1700-talet förekommer på högre ståndsvapen ofta typiska rokokodekorationer såsom snäckskal och rocailler istället för ränder. Ibland är pipan avdelad i sektioner med flera dekorränder. I sällsynta fall är runda pipor också försedda med en markerad trumf. Bland militära vapen är denna pipprofil den vanligast och den absoluta majoriteten av piporna är slätborrade.

Muskötpipa på en svensk m/1775. Notera den sparsmakade dekoranden vid pipans botten. 

Runda pipor med avdelat kammarstycke
Påfallande många pipor från 1700-talet har pipor med avdelat kammarstycke som upptar upp till halva pipan. Vanligen övergår till rund profil med en eller flera dekoränder. Majoriteten av piporna är civila, slätborrade hagelpipor, men det förekommer även räfflade pipor. Det vanligaste är att kammarstycket är oktagonalt men i ovanliga fall kan den även vara runt, kannelerad eller sextonkantig. Ett mindre antal militära pipor har också oktagonala pipor, som exempel kan sägas att karolinska muskötpipor har oktagonala pipor som övergår i ett kort stycke till sextonkantigt för att övergå till rund. Jägarstudsare m/1815-20 har också oktagonalt kammarstycke. När det gäller dessa pipor är uppfinningsrikedomen stor och en mängd olika varianter förekommer.

Ryttarpistol med mässingspipa och ingjuten stålpipa, tidigt 1700-tal, troligen holländsk. Svensk slätborrad hagelbössa med bältat sikte, 1700-talets mitt. Notera det igenlaxade spåret efter ett tidigare sikte.

Slätborrad ryttarpistolpipa från 1700-talet i slädbössa. Markerade åsar och två dekorränder som markerar övergången.

Oktagonala pipor
Oktagonala pipor innebär att pipan är åttakantig längs med hela pipans längd. Detta är en karaktäristisk för räfflade bössor. Skulle pipan mot förmodan vara slätborrad är den troligen urborrad. En del bättre pipor är ibland lite tunnare mot mitten för att ha bli bredare mot mynningen och bilda en trumf. Det förekommer också enstaka pipor som är sextonkantiga.

Björnstudsare från 1800-talets mitt med höj- och sänkbartsikte.

Tornpipor
Den här pipformen är väldigt ovanlig och benämningen kan beläggas till åtminstone 1800-talets början. Pipprofilen är emellertid betydligt äldre, jag har själv en Utterbergbössa med en tornpipa från 1646. En tornpipa är egentligen en pipa med oktagonalt kammarstycke men har fått sitt namn efter övergången mellan kammarstycket och den runda pipan. I övergången går åsarna i oktagonalen ut i smala tornspiror ut på den runda pipprofilen. Tornpipor tycks främst använts till slätborrade vapen under 1600-1700-talet.

Slätborrad tornpipa märkt 1646 i Utterbergsbössa från 1700-talets mitt.

Kistpipor
Den här typen av pipor har ett kammarstycke som är fyrkantigt. Begreppet kistpipa förekommer under 1700-talet men pipformen finns dokumenterad från 1500-talet och framåt. Varför man väljer att göra denna väldigt komplicerade pipform är svårt att fastställa. Troligen beror det på förmodade egenskaper, såsom balans eller träffsäkerhet. Att göra ett fyrkantigt kammarstycke sätter pipsmeden på stora prov eftersom det kräver mycket material när man väller pipan. Även om kistpipor förekommer på flera ställen i Europa tycks norska smeder haft en viss förkärlek till kistpipor eller ”kassepiper” som de säger i Norge. De norska piporna är ofta räfflade och välarbetade med vacker dekor. I Skokloster samlingar finns en unik kistpipa daterad till 1500-talet som är fyrkantig hela pipans längd med fyrkantigt lopp. Kistpipor ovanliga och det är svårt att skaffa sig en överblick och hitta generella riktlinjer.

Jag har själv en kistpipa vars ursprung jag inte lyckats fastställa, stockningen är svensk men pipan är jag osäker på. Pipan är rikt ornamenterad och börjar med ett ganska kort kammarstycke som går ner i nivåer och dekorband. Längs med hela pipan löper långa nedsänkningar och pipan håller en ovanligt hög kvalitet.

Slaglåskonverterad slaglåsbössa från 1700-talet med rikt ornamenterad kistpipa i flera nivåer, okänt ursprung men svensk stockning. Brunerad kistpipa med längsgående åsar och patentsvanskruv 1800-talets mitt.

Svinrygg/spångade pipor
Pipor med svinrygg är de pipor som har en längsgående markerad ås uppå pipan likt en spång.  I den äldre litteraturen skiljer man på dubbel eller enkel svinrygg. Den enkla svinryggen har endast en ås på ovansidan medan den dubbla svinryggen har även på undersidan. Främsta skälet till svinrygg antas vara för att förbättra hagelskyttet på samma sätt som en markerad spång används idag. En del pipor har en mer markerad flat spång istället för en traditionell svinrygg. Spångade pipor är huvudsakligen slätborrade eller rakräfflade vilket två av mina bössor är.

Rakräfflad 1700-talspipa med svinrygg.

1700-talspipa med spång och bågformade dekorränder vid basen.

Några andra saker om pipor
Innan moderna maskiner tog över piptillverkningen fanns det i huvudsak tre sätt att tillverka en pipa på. Det vanligaste sättet var att välla pipan av ett plattjärn med längsgående vällfog. I princip alla pipor tillverkades på detta sätt från till 1800-talets slut. Ett annat sätt att smida en pipa var damaskera den vilket innebar att smeden vällde pipan i en spiral istället för längsgående fog. Damaskerade pipor hade sin storhetstid under 1800-talet men förekommer sporadiskt tidigare, exempelvis var Norrtälje faktori kända för sina damaskerade pipor. Vad som är utmärkande för damaskerade pipor är det vackra mönster framstår när stålet etsas. Det sista sättet att tillverka en bösspipa är att gjuta den i mässing eller brons. Oftast är de i solitt gjutgods men kan ha en ingjuten stålpipa för ökad hållbarhet. Gjutna pipor är vanligt förekommande på fickpistoler men även bösspipor kan vara gjutna.

När det gäller märkningar på pipor så märker smeden vanligen med en liten stämpel medan ägaren/beställaren märker pipan med en gravyr eller inkrusterad initial eller namn. När det gäller militära vapen kan det förekomma en mängd stämplar från smeden, faktoriet, gevärsförrådet, regementet med flera (för militära, svenska stämplar titta i Roger Olssons artikel Stämplar på svenska arméns handeldvapen 1770-1870 i Armemusei vänners årsbok 1980-82) . Ägarmärkningar och dateringar behöver inte vara samtida med vapnets tillkomst. Inte sällan är ägarmärkningen senare än vapnet eller att pipan är betydligt äldre än vapnets nuvarande sammansättning. I första brukar jag datera vapen i flera led, först börjar jag datera vapnet efter sitt nuvarande utseende. Har vapnet alltid sett ut så här? Har det ändrats under årens lopp? Märker jag att vapnets delar inte stämmer överens helt börjar jag datera varje del var för sig.

Ämnet pipor är nära outtömligt där man kan prata om pipors egenskaper, räffelstigningar, ytbehandlingar och så vidare men jag hoppas att detta åtminstone ökar ditt intresse för att titta närmare på dina pipor. Jag har bara skrapat lite på ytan, det finns många avarter som inte tas med här i denna enkla guide.