Det stora mörkret – en historisk essä om belysning förr

Jag har på sista tiden intresserat mig för det som skulle kunna kallas för belysningshistoria, kort och gott hur människan lyser upp sin tillvaro och relaterar till ljuset. Jag upplever att många inte förstår vilka förutsättningar människorna förr levde under, hög som låg. Romantiska framställningar och en bekväm inställning över självklarheten att även förr måste det varit ljust, ”det fanns ju ljus, facklor och sånt”. Faktum är att historien är mörk, bokstavligt. Jag upplever att få personer, åtminstone här i väst, verkligen har upplevt det stora mörkret. Idag omger vi oss med ljuskällor, även när vi släckt för att sova är det nästa alltid något ljus som letar fram.

Låt mig berätta om en händelse som fick mig att verkligen förstå den historiska dunkelhetens essens. För ett antal år sedan arbetade jag en sommar som kulturmiljöpedagog på Eketorps borg på södra Öland. Jag hade en polare på besök och två lediga dagar att se fram emot, vi slog på stort med en liten järnåldersfest för två. I järnålderskläder levde vi järnålder, smidde och lagade mat utomhus över öppen eld.

Järnåldern var en attitydstinn tid då man visste hur man byggde borgar och använda dagsljuset rätt.

Nedbäddade under fällar i två av sängarna i ett av det inredda järnåldershusen samtalade vi i skenet från en liten futtig veke som badade i en liten skål djurfett. När vi släckte den ömtåliga lågan var mörkret kompakt, liksom omslöt en och inget kan skönjas framför ögonen. I efterhand förstod jag vilka kval folk i tusentals år kämpat emot. Du kan inte trycka på en lysknapp, vrida på en ficklampa, ja inte ens se en tändsticka flamma upp när du stryker den mot plånet. Försök att få igång en eld med eldstål, flinta och fnöske när du inte ser något. Du kan bara att hoppas på att det finns glöd kvar i härden.

Så vilka källor till ljus användes fram till slutet av 1800-talet och i vilken utsträckning användes de? Låt oss först säga att bruket av belysning också begränsades av årstidernas ljus. Det hände sig ofta att folk i slutet av mars av ren sparsamhet slutade använda inomhusbelysning eftersom dagsljuset alltjämt höll sig kvar längre. Först under hösten flammade ljuset åter upp i stugorna. Dagsljuset var den viktigaste ljuskällan, Troels-Lund skriver i sitt fantastiska verk, Dagligt liv i norden på 1500-talet:

I Danmark gick solen den längsta dagen på året upp en kvart över 3 och ned en kvart i 9. Detta kom då att bli den naturliga normaldagen för sommarens del. På landet steg man under denna årstid upp omkring klockan 3, vare sig man skulle på arbete eller endast ut för att jaga. I städerna vaknade man något senare. […] Om vintern sov man något längre. Först klockan 5 klämtade morgonklockan i städerna. (Troels-Lund s.8)

Ungefär så började arbetsdagen och den avslutades runt 21.00 oavsett årstid. Timmarna som behövde belysning minimerades av främst av två skäl, dels var det hos majoriteten av befolkningen inte ekonomiskt försvarbart att slösa med dyrbara belysningsmedel och dels av rena säkerhetskäl, risken för brand var överhängande.

Olika sorters folkliga ljustakar från 1700-1800-tal. De flesta är till för ljus och vaxstaplar. Näst längst till höger finns en hållare för lysstickor. Nordiska museet.

Den historiska belysningen kan delas in i flera olika typer, öppen eld, lystickor, olje- och fettlampor samt ljus. Den öppna elden var i ett självklart centrum för de flesta, den gav värme, gick att laga mat på och spred ett ljus omkring sig. I högre samhällsklasser kunde den öppna eldens funktion som belysning vara begränsad, särskilt där stängda ugnar som kakelugnar blev populära. Den billiga kakelugnen, rörspisen och vedspisens utbredning under sent 1800-tal raderar slutgiltigt den öppna eldens funktion som belysning. Eldstadens utformning har under årtusendena varierat kraftigt, den enklaste varianten med en öppen härd i mitten av rummet med rökhål i taket har alltjämt överlevt fram till början av 1900-talet. Under medeltiden murades öppna eldstäder med skorstenar hos rika, ett förfarande som sakta kom att sprida sig under århundraden till de bredare folklagren.

Utöver eldstadens ljus behövdes punktbelysning och det absolut vanligaste var lysstickan, som går under många namn, torrvedsstickor, stickved, törved, törestickor och tjärstickor. Där kådrik furu fanns att tillgå höggs den upp i tunna, långa stickor, gärna av självdöda torrfuror eller av tallroten, samma material som tjära brändes av. De var billiga, lättfunna och enkla att tillverka. De satts fast mellan timret i väggen eller i sprickor, men även i särskilda hållare i trä eller järn. Specialvarianter förekommer också, Mandelgren omtalar och avbildar en speciell installation där en särskild nischformad glugg murats vid sidan av öppna spisen i köket där det kunde eldas med stickor och torrved istället för lampa på vintrarna. Det finns också åtskilliga folkliga golvvarianter, så kallade lysekäringar från 16-1800-talet som ibland är höj och sänkbara (se bild). En del är  kombinerade med ljushållare. På våra museum och hembygdsgårdar finns det gott om dem och det är skrämmande få som ens vet vad det är för något.

Lysekärring, nordiska museet.

En till fördel med lysestickan var att den var enkel att bära med i handen eller som ofta avbildas -i munnen (se bild). De användes även i gruvhanteringen av den anledningen att gruvarbetarna kunde gräva och krypa i trånga gångar med båda händerna fria.

Bild 3. Bild ur Olaus Magnus historia om de nordiska folken (år 1555). Här syns väl användandet av lysstickor. De bärs i munnen och kvinnan som spinner tråd har extrapinnar nedstuckna i förklädet.

I Falu koppargruva gick det åt tiotusentals bloss varje dag. Även städerna måste förses med stickor och de blev en viktig handelsvara, Troells-Lund tar upp två intressanta fall:

Om Arild Huitfeld höra vi i förbigående, att han i januari och februari 1578 inköpte 300 torrvedsstickor och ett pund ljus. De förstnämnda kostade 3½ mark, ljusen 6 skilling pundet. Hundra torrvedstickor motsvarade alltså i pris ungefär 3 pund ljus. Det var då säkerligen en kär gåva, när Christoffer Valkendorf i december 1588 skänkte 1,000 torrvedstickor att fördelas mellan dem som bodde i hans ”kollegium” i Köpenhamn. Det blev 90 stickor i varje kammare. Med ett sådant förråd kunde det läsas mycket morgon och afton under vinterns lopp. (Troels-Lund s.11)

Det gick åt många av den anledningen att de inte brann särskilt länge. En annan stor nackdel var att de krävde ständig uppsikt eftersom de brann snabbt och opålitligt. I Danmark och i kustområden där det var ont om material till stickor var oljelampor och andra ljuskällor populärare medan stickorna alltjämt användes i skogsrika områden. Det gick även att binda ihop flera stickor och på så viss få bloss vilka brann längre och kraftigare.

Medeltida oljelampa i keramik. Statens historiska muséum.

Sedan forntiden har människan brukat olika sorters brännbara oljor och fetter som bränsle i en behållare med en veke i. Hållarna är företrädelsevis enkla i sitt utförande, gjorda i keramik, sten och järn men även finare exempel av glas förekommer. Dessa lampor var huvudsakligen som nämnts innan vanligare i skogfattiga områden och vid kuster, liksom i städerna där handelsförbindelserna var starka. Tranolja var den olja som främst verkar ha brukats i norden. En vanlig variant från senmedeltiden fram till slutet av 1800-talet var ett grunt fat i metall med en pip framtill för veken. Fatet var ofta försett med en upphägningsanordning baktill (se bild nedan).

Tranlampa i järnplåt. 1700-1800-tal. Nordiska museet.

Den mest exklusiva belysningen som gick att anskaffa var ljuset. Ljusen kan delas upp i två kategorier, fettbaserade ljus och vaxljus. Det förstnämnda är det billigaste och tillverkades främst av nöttalg, men säkerligen kunde andra djurfetter vid tillgång användas. Talget togs till vara ifrån slakten och renades till ljustillverkningen. Det var ingalunda så att taljljusen fanns i överflöd utan de ansågs dyrbara och användes sparsamt även hos mer välbärgade. Bildmaterial från 1600-1800-talet som avbildar vardagssituationer kan man ofta se sällskap ur den högsta samhällklassen sitta hukade över några fåtal ljusstakar. Som på en lavyr av Per Hörberg, sent 1700-tal, där finspångs gräddan, familjen De Geer sitter och trängs runt tre ljus och läser, skriver, spelar och umgås.

Hos De Geers i Finspång. Lavyr av Per Hörberg 1798. Nationalmuseum.

Det finns indikationer på att i Sverige fanns olika ljuskvalitéer som kunde gå under benämningar som herreljus, fogdeljus och svenljus. I Danmark kunde de enligt Troell-Lund delas upp i ”stora ljus” som var stöpta i form och ”små ljus” som var mer som talgdankar där veken direkt tryckts ner i klumpar av renat talg. Just talgdankarna verkar vara den mest primitiva formen av talgljus och den enklaste att tillverka.

Den exklusivaste formen av ljus var vaxljusen som stöptes av bivax. En del forskare menar att användandet av vaxljus kom med införandet av kristendomen i norden. Det behövdes ljus i gudtjänstlivet och i processioner. Detta bruk av ljus förband också användandet till särskilda tillfällen som vid fest och högtider, liksom vid liktåg och begravningar. Vaxljusen kunde både gjutas och stöpas, bland annat finns ett medeltida ljus ifrån Hedareds stavkyrka bevarat som tydligt är stöpt. Huruvida talgljus även stöptes är svårt att säga då det mig veterligen inte finns några äldre talgljus bevarade.  Det är emellertid möjligt eftersom bevisligen vaxljus stöptes. Ljusvekarna var till en början av det som gick att anskaffa, såsom säv, lin eller mossa, först under 1700-talet började ljusgarn av bomull bli allmänt. Det var ett problem med ljusgarnet, då den inte förtärde sig själv i lågan. Veken blev allt längre och slutligen började den osa och brinna mer okontrollerat. Detta ledde till att ljusen behövde passas och veken ibland putsas vilket kunde göras med kniv eller smulas sönder med fingrarna vilket ansågs mindre fint. Under åren 1625-1629 besökte en italienare hertigen av Gottorps hov och han beskrev ett lokalt förfarande.

När ljuset under aftonmåltiden börjar brinna oklart, tager en page blott en av bordsknivarna, spottar på den, väter fingrarna på samma vis, höjer ljustaken i vädret och putsar ljuset med kniv och fingrar, sätter ner ljustaken igen och lägger kniven på dess plats. Allt detta göres i hertigens närvaro. (Troells-Lund s. 12)

En viktig innovation som så småningom delvis ersätter dessa metoder är ljussaxen som är en slags sax med en liten behållare på ena skäret som samlar upp den förkolnade veken. En del hävdade att oset från vaxljuset var skadligt och förordade att det skulle brukas vaxljus av särskilt rent vax i sovrum och dylikt där man vistades ofta.

För att få ett  begrepp om hur mycket som förbrukades hos de välbärgade kan man enkelt se till deras räkenskaper. Tre schlesiska adelsmän med sex tjänare var kungens gäst på Malmöhus i nio månader år 1632. Dessa förbrukade 560 pund talgljus under vistelsen, medan hela slottet förbrukade år 1572 total 650 pund talg. Den samtida danska kungen kunde ibland beställa upp till 500 skålpund ljusvax åt gången till sitt hov. Ett skålpund var ca 414 gram medan pundet låg på ungefär samma. I de lägre samhällsskikten var situationen som bekant en annan.

Först år 1839 tillverkades i Sverige de första kemisk-tekniska ljusen, stearinljus, och de var till en början en högst exklusiv produkt. Fotogenlampan gjorde snart ljuset till en kuriositet för kyrkan och fina middagar.

Vilken inverkan hade detta mörker på människorna? Att leva i en miljö där det utomhus var becksvart, där utomhusbelysning fattades i staden såväl som på landsbygden. Där mörkrets intåg innebar att all mänsklig verksamhet avstannade och alla husliga aktiviteter blev omöjliga att utföra. Troells-Lund beskriver också mycket sakligt en till konsekvens av mörkret:

Den andra följden av mörkrets övermakt blev en stark mörkrädsla och motsvarande böjelse för övertro. Det råder ett intimt samband mellan den materiella och den andliga upplysningen. Där den förra är bristfällig, där man från solnedgången obönhörligen är prisgiven åt skymningen och dunklet, utan förmåga att på egen hand snabbt skaffa ljus, där kuvas sinnet helt naturligt till tro på mörkrets makter. (Troels-Lund s.19

Troells-Lunds något evolutionära och förenklade synsätt på andlighet må vara något förlegat men bär en viktig kärna av substans. I och med fotogenlampans och elektifieringens bortjagande av mörkret försvann också en stor del av vår folktro, vår tilltro på hustomten och vår rädsla för troll, vättar och annat skrömt.

Källor:

Troels-Lund (1934) Dagligt liv i Norden på 1500-talet. VI. Vardag och fest. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Cnattingius, Bengt (1937) Pehr Hörberg. Sveriges allmänna konstförenings publikation XLVI. Stockholm: Nordsteds.

Jacobsson, Bengt (1983) Nils Månsson Mandelgren -en resande konstnär i 1800-talets Sverige. Höganäs: Bra Böcker

Garnet, Jan (2004) Belysningens revolutioner. ur tidskriften Byggnadskultur #4.

Olaus Magnus (1999) Historia om de nordiska folken. Stockholm: Gidlunds förlag.

Databaser:

Historiska muséets databas: http://mis.historiska.se/mis/sok/sok.asp

Nordiska museets databas: http://www.digitaltmuseum.se/ownerInfo.do